Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. Em. Lithander och
kvinnorösträtten.
Att den utpräglade högermannen och
riksdagsveteranen P. Em. Lithander, vars
dödsruna nyligen stått att läsa i pressen,
även hörde till den bortdöende skaran av
politiei med extrem konservativ läggning,
som i kvinnorösträtten såg en naturlig
konsekvens av den allmänna rösträtten för
män, oeh som även direkt medverkat för
dess genomförande, torde vara på sin plats
att här påminna om.
Bland förteckningen på
kvinnorösträtts-naotioner i den svenska riksdagen märkes
även en i Första kammaren 1906 av P.
Em. Lithander med instämmande av Alb.
Bergström, Carl IL Björck och Carl von
Banmgarten. Under det att den gamle
kvinnorösträtts vännen Sjöerona, i sin
samma år och i samma kammare väckta
motion om rösträtt för kvinnor stannar vid
yrkande om ntredning, begär hr
Lithander, att Riksdagen måtte anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta utarbeta ett
rösträttsförslag, upptagande politisk rösträtt även för
gifta och ogifta kvinnor.
I sin motivering, i vilken han
huvudsakligen stöder sig på rösträttsföreningens
egna skäl, vilka han anser ”svåra att
vederlägga”, säger han bl. a.: ”Ty vilka
begrepp man än må fästa vid den
allmänna rösträtten såsom sådan, så är det först
och främst klart, att från dess utövning
icke rimligtvis kan uteslutas någon enda
av de samhällsmedlemmar, som genom ett
produktivt och nyttigt arbete gagna
samhället och till samhället betala skatt. Men
det är också klart, att uttrycket ’allmän
rösträtt’ bliver en grov osanning, om över
hälften av landets till myndig ålder
komna innevånare fortfarande hållas uteslutna
från allt lagstadgat inflytande på
sammansättningen av landets representation.”
For Övrigt betraktar han
kvinnorösträtten som en ”garanti” mot faran av en
utsträckt rösträtt för män, av vilken han,
som man ju kan förstå, icke var någon
varm vän. Han ansåg, ”att kvinnan i mån
av förmåga utgör ett naturligt stöd för
nykterhetssträvanden och över huvud för
ett religiöst och sedligt liv, en roll som
i vår tid är blott alltför nödvändig.”
Herthas världsförsakande gestalt blir
alltmer en ädel skugga ju längre hon lider
och lär sig att övervinna. I den
bildningsanstalt, som hon planerar oeh där de unga
själarna skola bibringas ”en insikt av sig
själva om samhällets väsen och liv, som
skall lära dem fatta deras egen plats och
uppgift i detta, öppna deras öra att höra
Guds kallelse, inviga deras vilja, att göra
allt för att följa den”, verkar hon
ensam och vis som en sibylla. Det är en
akademi för unga kvinnor och tinga män,
och det är Yngves idé, att de skola
undervisas tillsammans, och man måste ju
erkänna att detta är en ansats från
författarinnans sida att ge Yngve en plats i
Herthas arbete.
Herthas gestalt framstår i dessa sista
sidor med en tragisk färg, som visserligen
föga stämmer med de godlynt satiriska
skildringarna av bokens småstadsfolk, men
som fullt konsekvent målar Herthas öde.
Full av tragisk patos är också den hymn
på prosa som avslutar kapitlet om Herthas
död och i vilken Fredrika Bremers egen
frihetstörstande ande talar:
”Fädernesland! du som jag mycket
älskat, som jag velat tjäna av hela min själ
och av all min kraft men som ringaktade
min själ oeh min kraft, du som jag likväl
välsignar för det goda du gav, mot vars
ärofulla framtid jag ännu i dödens skuggor
troende skådar; till dig förtror jag mina
moderlösa! Var dem en huldare moder än
du varit det för mig. Giv dem, giv, för
din egen framtids skull, åt alla dina
döttrar, vad du nekade min ungdom: frihet,
framtid, ett hem for andens liv!”
Dessa stolta oeh vemodiga ord skulle gott
kunna stå som motto för kvinnornas
röst-rättskamp, för vilken Fredrika Bremers
”Hertha” är det första vårliga förebudet.
flågra iltryck Iran en
agita-tionsresa i Bohuslän.
Då vi — fru Augusta Tonning och
undertecknad — på uppdrag av F. K. P. R. i
Göteborg företogo vår agitationsresa till det
inre av Bohuslän, fingo vi redan vid
starten — i kupén — av en medresande veta,
att vårt arbete i de trakterna ej skulle
bliva så lätt. Befolkningen var efterbliven,
sade vår sagesman, och den rättade sig
nästan överallt efter prästerna, vilka i
allmänhet voro motståndare till allt nytt. Så
t. ex. sågo de med oblida ögon på de
populärvetenskapliga föreläsningar, som då
och då ägde rum, och
nykterhetsföreningarna motarbetade de på allt sätt. —
Att dylika personer skulle anse arbetet for
politisk rösträtt åt kvinnor som ett utslag
av en syndfull tids ondska var ej svårt
för oss att räkna ut. Vi hade därför just
inga stora förhoppningar, då vi, efter att
ha anlänt till den första bestämmelseorten,
ställde våra steg till lärarinnan därstädes.
Hon mottog oss emellertid med största
hjärtlighet och visade sig vara en varm
anhängare till rösträttssaken. Det var ej
så litet hon hade att berätta om
orättvisor och trakasserier, och hon betonade
starkt nödvändigheten av att kvinnorna
kräva sin rätt.
Så beroende var dock hennes ställning, att
vi måste lova hemlighålla för traktens
befolkning, att hon vågat skriva sitt namn
på listan. (Hänsynen till henne och ett par
andra lärarinnor gör att jag förbigår en
del orters namn med tystnad). Hur det kan
gå en lärarinna, som vågar vara litet
självständig, berättade man för mig.
Lärarinnan ifråga tog jämte några andra
initiativet till bildandet av en
nykterhetsförening. Hon hade sj älv haft en mycket
sorglig erfarenhet, ty hennes far hade
genom sin dryckenskap alldeles förstört
hemmet. Därför var det hennes innerligaste
önskan att få arbeta för nykterhetssaken.
Hennes tilltag väckte dock stort misshag
hos prästen i församlingen, och han nöjde
sig ej med att endast omintetgöra hennes
plan, hon själv blev så förföljd och
trakasserad, att hon slutligen måste avgå.
Säkerligen insågo de lärarinnor, vi
träffade vad rösträtt skulle betyda för dem.
De skrevo nästan utan undantag på listan
och de flesta togo själva listor, då de nog
”kände en och annan som säkert skulle
vilja skriva på”.
Så reste vi från station till station.
Tiden var knappt tillmätt, så vi kunde
endast stanna några timmar på varje ort.
Därför sökte vi alltid vid
namninsamlingen att få lämna listor till intresserade
personer, och glädjande nog, funno vi på
varje plats sådana bundsförvanter.
Den största framgången hade vi å
Svens-högens Sanatorium, där såväl husmodern
som systrarna och flertalet patienter
tecknade sina namn på listan.
I Stenungssund träffade vi många
intresserade kvinnor. En av dem bad fru
Tonning hålla föredrag om saken. ”Ja”,
svarade denna beredvilligt, ”om Ni kan
skaffa lokal och publik”. På några timmar
blev allt ordnat, och fru Tonning höll sitt
föredrag inför en tacksam åhörareskara av
35 å 40 personer, som med största intresse
lyssnade till detsamma. Många skrevo på
och somliga togo även listor.
Från Stenungssund gick färden till
Ljungskile, där vi vistades en eftermiddag,
varunder vi värvade en del medlemmar,
vilka anslöto sig till Göteborgsföreningen.
Opinionslistor innehades redan av flera
personer och hade cirkulerat där sedan
någon tid tillbaka.
I Ljungskile skildes fru Tonning och
undertecknad, som måste återvända till
Göteborg. Fru Tonning fortsatte till
Grebbe-stad och därefter besöktes, som hon sedan
meddelade mig, Fjellbacka, Hamburgsund
och Hunnebostrand. Å dessa platser var
intresset mycket stort for vår
rösträttsfråga och namnteckningen gick raskt undan.
Men även å de första — som
”efterblivna” betecknade — platserna var resultatet
överraskande gott. De flesta av dem, som
tillfrågades skrevo på. Det fanns ju ock
en och annan tveksam, vilken först ville
veta hur ”Amanda” eller ”Olivia” ställde
sig till saken, innan hon vågade att
teckna sitt namn. Ett par kvinnor, som
nekade, gåvo så originella skäl härför, att det
kanske kunde roa tidningens läsare att
höra. Den ena, en välmående fru och
tydligen en av kyrkans stödjepelare där på
orten, tyckte ej det passade sig för
kvinnorna att arbeta själva, ”det enda vi böra
göra är att med knäppta händer bedja
Herren om hjälp!” Jag kunde ej underlåta
att påpeka för henne, att Herren i alla
tider föredragit att hjälpa dem som hjälpa
sig själva.
Den andra — en bondhustru — var rädd
för kvinnornas nykterhetssträvan. ”Se,
Andersson (det var mannen) tycker om atf
ta sej en sup och vad skulle han säja, om
jag skrev på den där listan.” Kritiken på
detta kom helt oväntat från hennes
tolvåriga dotter, som dittills varit ett stum
vittne till vårt samtal, men nu upplät sin
mun och sade: ”Mamma är så dum så!”
Men, som nämnt, de flesta voro för saken
och uttryck som: ”det vill väl alla
kvinnor vara med om” och ”kan det verkligen
finnas någon kvinna som nekar” v of o
mycket vanliga. En bondhustru överraskade
mig angenämt genom att strax säga: ”Jag
Önskar jag kunde skriva på tusen namn,
och hoppas bara, att vi få behålla
vänsterregeringen, så att det kan gå igenom snart.”
Ja, sådana yttranden kan man få höra
till oeh med i de ”efterblivna” bygderna —
och det oaktat påstå våra motståndare,
att ”kvinnorna vilja ej själva”.
Till sist vill jag tala om mitt vackraste
minne från färden. Då vi inträdde till en
ung lärarinna och sade vårt ärende, kom
hon glädjestrålande emot oss. ”Här har
jag väntat och väntat”, sade hon, ”och
undrat, om ej någon skulle komma och fråga
mig, så att även jag fick vara med — och
så kom Ni till slut!”
Jag skulle önska, att till varje kvinna,
som sitter ensam som hon och längtar
efter ”att få vara med” måtte — om ej en
rösträttskvinna — så dock vår tidning
”Rösträtt för Kvinnor” hitta vägen. Det
skulle förvisso skänka henne glädje och
tröst att läsa om hur systrarna arbeta runt
om i landet — ja, runt om i världen — det
skulle måhända bliva en maning till
henne att deltaga i arbetet. Ty hur
undangömd vrå hon än må leva i, hur stora
hinder än må ställa sig i hennes väg,
något kan dock en god och redlig vilja
åstadkomma, någon sådd kan säkerligen göras,
som kan bära skörd.
Tinni Sterner.
Nya landvinningar.
Nya rösträttsföreningar ha bildats i
Katrineholm efter föredrag av fru Ella
Billing och på initiativ av fru
Augusta Widebeck.
I Valla och Trosa efter föredrag av
fru Augusta Widebeck.
I Kantorp efter föredrag av
friherrinnan Ebba Palmstierna. Valla och
Kantorp äro filialer till Flen och Trosa
till Strängnäs._
Bepgrnan-Ostepbergsha samiiällshupserna.
Den Bergman-Österbergska
månads-kursen i samhällslära inom Stockholms
län avslutades den 14 okt. med trenne
föreläsningar i Järna. Att kursen
omfattats med intresse framgår av det
sammanlagda åhö rare antalet, som
uppgått till 956 personer. Detta är ju ett
ganska gott resultat, isynnerhet därför
att kursen på sina ställen haft svåra
konkurrenter i form av andra
föreläsningar, biografer, maskerader,
konserter, jämte en del höstarbete på själva
landsbygden.
Man får ju hoppas att kursen
bidragit till att väcka intresset bland
kvinnorna för samhällsfrågor och i så fall
har den ingalunda varit förgäves.
__E. P.
Norrköpings Arbetareförening
har på förslag av byråföreståndaren Alb.
Bergström uttalat sin anslutning till
kravet på politisk rösträtt för kvinnor.
Brev från Tyskland.
L. K. P. R:s årsmöte i Eisenach.
Tysklands L. K. P. R. hade valt den
vackra Wartburgsstaden Eisenach till
mötesplats för sin femte generalförsamling.
Den kvinnliga rösträtten har länge varit
rotfast i storhertigdömet Sachsen-Weimar
och städernas kvinnor ha sedan år 1821 haft
kommunal rösträtt på samma villkor som
män. Därför var det icke heller underligt
att överborgmästaren Schmieder vid festen
officiellt hälsade kvinnorna med en varmt
uttalad förhoppning om att deras
rättfärdiga sak måtte segra. Men det var i alla
fall nytt att höra ett dylikt yttrande av ett
stadsöverhuvud. Ordföranden fru Marie
Stritt framhöll också i sitt tacks amhetstal
att det var första gången något sådant
hände.
Genom det upplästa protokollet erhöll
man en inblick i föreningens växande
omfång. Den äger nu 11 lands- 12
provins-och 90 lokalföreningar, förutom enstaka
medlemmar. Styrelsen har inlämnat flera
petitioner till regeringen, som i allmänhet
ägnat dem större uppmärksamhet nu än
förr, om också ännu intet positivt resultat
kan uppvisas.
I Tyskland möter kvinnorörelsen ännu
mycket oförstående och segt motstånd. Så
hade t. ex. en Miinehenerprofessor anfört*
att kvinnorörelsen aktar moderskapet lågt
och gent emot detta yttrande antog
generalförsamlingen en resolution, vari
uttalades mötets energiska protest mot
professorns påstående. I alla länder där
kvinnan äger säte och stämma i
riksförsamlingen ser man att hon lagt huvudvikten
vid moderns och barnets rättsliga
ställning.
De aftonsammankomster, som voro
avsedda att meddela Eisenaehborna
kännedom om mötets förhandlingar voro talrikt
besökta.
Andra kvällen höll fru Anna Lindemann
föredrag över ämnet ”Krigspolitik och
kvinnlig rösträtt”. Allmänhetens känslor
råkade i svallning över detta okvinnliga
ämne, men de dämpades snart av
talarin-nans kvinnliga uppträdande. Under mötet
fattades också beslut om att inbjuda den
internationella rösträttsalliansen till nästa
kongress år 1915 i Berlin.
Vid tanken på de sista glänsande
kongresserna i London, Stockholm och
Budapest undrar man om något liknande skall
kunna presteras, men Berlinskorna röja
ingen brist på självförtroende. Deras
valspråk lyder: ”Hälvten vågat, hälvten
vunnet”, och de ha nu en hedersskuld att
infria.
Regine Deutsch.
Island.
Danska statsrådet har nu behandlat
den isländska författningsfrågan,
varvid konungen lovat att bekräfta
författningen, om den antages på det
nyvalda altinget till våren. Valen äga
rum den 11 april, och icke förrän
efter denna tid kan det komma i fråga*
att kvinnorna få rösträtt. Med all
säkerhet väntas det emellertid ske sedan*
Det danska Landsförbundet for
Kvin-ders Valgret
har nyligen hållit årsmöte i Köpenhamn,
besökt av omkring 300 medlemmar från
alla delar av Danmark. På ett offentligt
möte i Rådhuset talade borgmästare Jensen
samt såväl den nuvarande
konseljpresidenten Zahle som förre konseljpresidenten
Klaus Berntsen. Bland beslut som fattades
märkes det, att utsända kvinnliga talare
till folkhögskolorna. Försök, som redan
gjorts i den riktningen, hade slagit väl ut.
Det lyckade tvådagarsmötet avslutades med
en gemensam automobilfärd genom staden.
”När de nästa gång träffas”, så slutar
en svensk korrespondent en redogörelse för
motet, ”ha Danmarks kvinnor förmodligen
vunnit samma avgörande försteg framför
Sveriges som de finska oeh norska
kvinnorna!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
