Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En bok om kvinnovärde.
MARIKA STJERNSTEDT: Alma
Wittfo-gels rykte. Albert Bonnier, Stockholm,
pris kr. 5:25.
Jag minns icke den dag en svensk roman
berett mig den djupa och tacksamma
glädje jag erfor vid läsningen av Marika
Stjern-stedts nya bok.
Den handlar om en flicka, Alma
Wittfo-gel, vilken likt de allra flesta flickor icke
haft så roligt i sina uppväxtår, och som
väl dolt inom sig burit på ett svärmeri för
den unge ägaren av granngodset, Markus
Gille, Efter en lång och tröttande
begrav-ningsfest på ett värdshus går hon in i ett
inre rum för att vila sig, påträffas av
Markus» som blir rörd över flickans trötta och
förstörda min, och genast är färdig att
trösta henne. Hon lutar tacksamt sitt huvud
mot honom, oeh ämnar uttala sin glada
tanke: så förstod du mig ändå, när dörren
slås upp och hela begravningssällskapet,
npptänt av sprit och robust glättighet, blir
vittne till scenen.
Detta är början till Alma Wittfogels
rykte.
Som bekant menar man alltid när det
är tal om en kvinna något dåligt när
ordet rykte nämnes — eljest använder man
det mera pretentiösa berömmelse!
Det blir för långt att gå igenom boken,
som dessutom ovillkorligen bör läsas.
Emellertid blev scenen på värdshuset på visst
sätt avgörande för Alma. Hennes
naturliga inbundenhet och det stillsamma i
djupet av hennes väsen avhålla henne från
att söka återknyta kontakten med alla de
människor, som skrattat åt henne oeh
Markus. Fadern dör, hon reser in till
Stockholm för att försörja sig, får plats och
tillbringar några glädjelösa år med sin
ganska värdelösa mamma.
Så möter hon en man, som icke lämnar
henne. För henne representerar han allt
vad hon har av ömhet oeh av sitt eget i
livet, oeh inför hans specifikt manliga ”det
måste så bli” ger hon sig åt honom.
Sedan blir det den gamla och ständigt
nya historien om en kvinna som misstagit
sig, och som tar tillbaka sin frihet och sin
självständighet, medan den andra parten
slungar efter henne en på mångfaldigt sätt
uttryckt hotelse att hon dock aldrig
återfår det hon förlorat. Och att hon icke
endast förlorat i lyckomöjligheter utan
också i var mans aktning.
Detta sista ar för Alma Wittfogels
vidkommande uttryckt i den hets, som av
hennes f. d. älskare anordnas mot henne, och
som lyser fram hos kamrater på
arbetsplatsen, hos värdinnan, hos vänner och
fiender, bekanta och obekanta.
Med samvetsgrann och omutlig
konstnärlighet har författarinnan byggt sitt
arbete så, att varje fas av den historia och den
sanning hon vill ha fram för sin rätta
belysning. När fadern ”överraskade” Alma
med Markus Gille på värdshuset, gav han
henne med på färden som hjälp och stöd
sitt eget livs hemliga och bittra visdom,
historien om en mans fläckade ära. Han
hade i ett ögonblick, av svaghet begått ett
fel i ett kortspel och lämnade regementet
i stället för att söka erkänna sitt fel och
klara upp historien. Det råd den gamle
officeren giver sin fattiga dotter är detta:
Det viktigaste för människan är att
bilda sin egen lag och veta vad hon gör, och
sedan taga skammen, om det spörjs att
skam låder. I ditt eget innersta dömer
ändå bara en outgrundlig makt... Behåll
ditt hjärta rent och dina ögon klara som
den vilken ser sina uppsåt — och sedan må
du leva alldeles hur du vill och behöver,
obekymrad om världen!
Efter den regeln lever sedan Alma sitt
liv. Det blir ungefär efter det gamla
Björnsonska receptet: Envar Gud saetter ene, han
selv er mere nasr. Hon går sin väg rakt
fram, hennes ensamhet hindrar henne från
att förfalla till smålögner den tid hennes
förhållande varar, och när sedan hennes
”väninnor” komma med frågor, få de ett
sorgset: Ja — till svar.
Jämsides med denna historia går
berättelsen om hur Markus Gille, som måste få
upp sitt utarmade gods, icke vågar tänka
på den fattiga flickan Wittfogel, men
för-driver tiden med ett förhållande till
trädgårdsmästarens slamsiga Marjanna, och när
hon glider ut ur hans tillvaro — han vet
icke varthän, knappast huru — gör han
ett konvenansparti med en för övrigt
alldeles ypperligt skildrad, smått förmögen
societetsflicka.
Han får höra om Almas ”skam” och
känner ett stygn i sitt hjärta, och ”att nu kan
det aldrig bli som förr”. Men Marjannas
bror, som är en duktig pojke, tar den ena
examen efter den andra, blir styrman och
kapten och sörjer sin systers skam, och
vill icke höra talas om henne. Han älskar
Alma, men när han hör vad som säges,
vet icke han heller, sonen av folket, hur
han skall ställa sig.
Därtill kommer ju den försvårande
omständigheten, att Alma öppet visar sig med
en liten flicka, som hon adopterat, men som
kallar henne mamma, och med vilken hon
flytt ut till sin lilla gård, där hon nu lever
av blomsterodling.
I en alldeles ypperlig och rörande scen
få vi vara med om de betydelsefulla
Ögonblick, då styrmannen Niklas Törnsten
frågar fröken Wittfogel om det som ryktet
haft att säga om henne varit sanning. Den
tystlåtna Alma svarar som alltid, sanning,
och hennes ärlige och präktige beundrare
betvingar sig och hans hederliga, men
sargade hjärta får överhanden med honom.
Ett felsteg kan man förlåta, säger han. Men
då känner Alma att hon måste försvara,
icke sig sj älv, men det som är rätt och
sanning: Ett felsteg var det nog, men inte
i den mening ni tar det, kapten Törnsten.
Det var ett misstag, och svårt nog för den
som begick det... men ingenting att ångra
och ingenting lågt eller smutsigt. Och
heller inte, och allra minst, någonting för
utomstående att förlåta.
Sedan talar hon om att barnet är Niklas
egen systerdotter, det vill säga Marjannas
barn med Markus Gille.
Hur det sedan går, och vad som for
övrigt sker, kommer icke att här omtalas,
emedan det, som vi redan sagt, är god
fe-ministisk gärning och stor glädje med att
Iäs£ boken.
Av det sagda framgår det emellertid vad
författarinnan har velat ha fram. Må det
tillåtas den feministiska bedömaren att
också få konstatera att Marika Stjernstedt
aldrig — i mitt tycke — rent litterärt nått
så högt som i Alma Wittfogels rykte. Den
är en bok, som kommer att stå sig länge,
kanske till och med långt utöver den tid
för vilken den skrevs. Med överlägsen och
väl beräknad skicklighet har
författarinnan renodlat sitt stoff, så att intet
förrycker, och byggt sitt arbete så att situationer
och händelser på det riktiga och fullt
logiska sättet utlösa de olika personernas
viljande.
Alma Wittfogel är en bok om moral och
människors sätt att bedöma rätt och orätt,
den är icke i egentlig mening någon bok
om kärlek; från första sidan till den sista
förekommer icke en enda typiskt erotisk
scen. Den kan sättas i händerna på alla
unga fullvuxna kvinnor. Med fin takt har
tendensen i handlingen fått tala för sig
själv, och för att få den så renodlad som
möjligt, kanske också för att nå en så
vidsträckt publik som möjligt, har
författarinnan undvikit allt som kan stöta till
och med de ömtåligaste.
FÖr övrigt är Alma Wittfogels rykte en
mycket rolig bok. I den rör sig ett helt
galleri lustiga, förtjusande, misslyckade och
vanliga människor, och där finns scener,
exempelvis Marjannas med slumsystern,
som äro skrivna med verkligt mästerskap.
Det förefaller mig att Marika Stjernstedts
språk från arbete till arbete sovrats och
vunnit i färg och must, i hennes sista bok
har det fått en hopträngd kraft, en
precision i uttrycket och en smidighet, som är
ganska ovanlig inom vår nya, ofta litet
slappa skriftställarkonst.
Men språket och bokens goda byggnad
äro i alla fall icke dess viktigaste
egenskaper: det viktigaste är att den modigt
Kvinnorosträtten i Colorado.
Genom en del av pressen har nyligen
gått en artikel äv en hittills fullkomligt
obekant dam, vid namn mrs Anna
Kel-ley, från Grand Junction, Colorado. Denna
dam uppges ha varit bland dem, som
verksammast arbetat för den rösträttsseger
kvinnorna i Colorado vunno år 1893.
Senare erfarenheter skulle emellertid ha
ändrat hennes uppfattning av segerns
betydelse, och denna sin ändrade uppfattning
har hon nu framlagt i en tidningsuppsats.
Hon säger däri att förhållandena i
Colorado ej förbättrats under de år kvinnorna
haft rösträtt, utan att just de förhållanden,
som kvinnorösträtten skulle utplåna eller
åtminstone förbättra, äro värre nu än de
voro före dess införande.
Till jämförelse härmed må anföras några
av de lagar, som genomförts sedan
kvinnorna fingo rösträtt och som allmänt —
bl. a. i den av George Creel och den över
hela världen för sitt arbete för
barndomstolar kände domaren Ben B. Lindsey
utgivna lilla broschyren Measuring up Equal
Suffrage —• tillskrivas deras inflytande:
modern jämte fadern förmyndare för barnen;
skyddsåldern för flickor höjd till 18 år;
obligatorisk skolgång med få undantag för
alla barn mellan 8 och 16 år; förbud för
barn under 16 år att arbeta mer än 6
timmar om dagen i fabriker, verkstäder,
magasin o. d.; en lag om yrkesinspektion; en
lag om läkareundersökning av skolbarn;
förbud mot att sälja sprit och tobak till
minderåriga.
Är icke detta att förbättra
förhållandena? Och detta är dock blott några ur
högen tagna exempel, som skulle kunna
fortsättas ännu länge.
Mot mrs Kelleys påstående att hon sett
”goda husmödrar och nöjda hustrur
försumma sina hem och barn och sett dem
avundas männen deras politiska sysslor”
förtjänar anföras följande uttalande i den
ovannämnda broschyren: ”Detta påstående
(att den coloradiska kvinnans karaktär
alltjämt försämras under rösträttens
inflytande) kan naturligtvis icke bemötas i detalj.
Osanningen däri ligger i öppen dag för dem
som besökt Colorado och beundrat den
förening av god smak och omsorg, som
utmärker dess hem, och funnit nöje i att
umgås med de intelligenta och förfinade
kvinnorna i denna stat.” Ett direkt bevis
for att hemmen ej försämrats genom
kvinnorösträtten utgör val även den
omständigheten att den mest omsorgsfulla
granskning av skilsmässoprotokollen från
Colorado dock icke lyckats finna ett enda fall,
där hustruns politiska verksamhet angivits
som skilsmassoorsak.
Påståenden sådana som att mrs Kelley
”sett kvinnor draga varandra i håret på
röstlokalerna och män med ett hånleende
iakttaga dem” samt att ”det finnes flera
goda än dåliga kvinnor i vår stat, som
begagna sin rösträtt, men en god kvinnas röst
är bara en röst, under det jag vet, att det
finnes dåliga kvinnor, som rosta lika ofta
som de kunna bedraga tjänstemännen i
röstlokalen” stå ju fullkomligt obevisade
och falla på sin egen orimlighet. Mot
mrs Kelleys auktoritet förtjänar anföras
följande resolution, som Colorados
parlament fattade 1899 med 45 röster mot 3 i
underhuset oeh 30 mot 1 i senaten: ”Då
kvinnorösträtten nu varit i verksamhet i
Colorado under fem år, under vilken tid
kvinnorna begagnat sig av sin rättighet
lika allmänt som männen, med det resultat
att bättre kandidater uppsatts,
valmetoderna blivit hederligare, lagstiftningens
karaktär förädlad, den medborgerliga
upplysningen ökad och kvinnornas egenskaper
utnyttjade i högre grad genom deras
politiska ansvar, anbefalla vi, i betraktande av
dessa resultat, varje stat och territorium i
Förenta staterna att ge kvinnorna rösträtt
som ett medel till åstadkommande av ett
högre oeh bättre samhällstillstånd.”
och omutligt slår ett slag för kvinnovärde
och kvinnorätt, som hittills ingen på detta
sätt vågat göra i vårt land, samt att
författarinnans talang förmått forma
budskapet så att det säkerligen kommer att
göra all den nytta hennes goda vilja avsett!
Gwen,
Upplandsgatan Q A :
— 1 tr. till vänster — U * >
S ^ STOCKHOLM 5
! HILDA HEDÉN !
■ ■
S Damekipering - Damskrädderi • Modeaffär ■
u .........1.............................................................................................................rri............................................................................................................................................................................................................................................................................................................................Jt
j OBS.! Specialité: SORGBESTÄLLNINGAR j
S Allm. Tel. 21133 * \
Fosterlandskärlek.
Ett uttalande av mrs Chapman Catt.
I dessa dagar, när det vitt och brett
ordas om fosterlandets försvar oeh vad det
kräver av oss, och meningarna så starkt
divergera om vad sann fosterlandskärlek
innebär, kan det ha sitt intresse att höra
några utdrag ur ett tal av mrs Chapman Catt,
hållet helt nyligen på ett stort möte i New
York över detta ämne. Mrs Catt framhöll,
att det bästa sättet for kvinnorna att visa
sin fosterlandskärlek var genom arbetet for
sin medborgarrätt. Här några brottstycken
ur mrs Catts tal:
”Fosterlandskärleken finnes inom
alla människoraser, fast den yttrar sig
olika hos vilden oeh kulturmänniskan.
Jag vet intet mera tragiskt bevis på
fosterlandskärlek än Jerusalems
grå-toplats, där folket jämrar oeh gråter
över Jerusalems fall. Kinesernas
patriotism tar sig uttryck i försvaret av
stamtavlorna oeh indernas i dyrkandet
av gamla gudar. På det yttersta i
dessa dagar ha Greklands kvinnor vädjat
till andra länders kvinnor, att
protestera mot plundringen av deras hem.
Det finns många sätt, varpå man kan
visa sin fosterlandskärlek, men
uttrycken for den högsta fosterlandskärleken
visa sig på idéernas, vetenskapens och
lagstiftningens områden. Ett folks
verkliga fiender finner man inom dess
egna gränser. Det är inte Ryssland,
utan opium, som är Kinas farligaste
fiende. Icke heller vi sakna våra
fiender och bland de främsta vill jag sätta
den orättfärdighet, som går under
namn av barnarbete.
Jag nämner detta till och med före
vita slavhandeln, ty denna sätter en
gräns för sina egna verkningar, men
barn, utarbetade och förkrympta till
kropp och själ, växa upp och föda
andra barn till världen. I Förenta
Staterna begagnar man sig av två millioner
sådana barns arbete. Landets lagar
tolerera det och ständigt nya anslag
begäras till dårhus, domstolar och
fängelser. Vi må tala, skriva i tidningarna,
sprida upplysning ocb mera sådant,
men det finns endast ett medel att
andra sakförhållandet och det är genom
lagstiftning.
Kvinnorna ha alltid spelat en stor
roll, när det varit fråga om
fosterlandskärlek. De uppehålla landet,
medan männen försvara det. Utan
hjältinnor givs det inga hjältar och krig
vore en omöjlighet om det icke funnes
de, som uppehölle landet medan kriget
rasar. Genom kvinnornas arbete
kunde Sydafrikas farmar förse landet med
livsmedel under de tre år kriget
varade.
Försvara nationen mot dess fiender,
medan det ännu är tid. Den högsta,
enklaste och sannaste
fosterlandskärlek, som New Yorks kvinnor kunna
ådagalägga, är att försäkra sig om
valsedeln. Vi kunna tala under hela året,
men på den enda dag, då det gäller
något, äro vi dömda till tystnad. Är detta
frihet? Jag kallar det tyranni! Låt
oss begära av männen — av vilka
tu-senden hava kommit från främmande
land och känna icke till vårt —, rätten
att tjäna vårt eget land. Jag vädjar
till eder, New Yorks kvinnor, att tjäna
fosterlandet genom att begära er
rösträtt.”
Använd L. K. P. R:s
brevkort och agitationsmärken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
