Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lagberedningens förslag till lag om äktenskaps
ingående och upplösning.
Av jur. kand. Anna Wicksell.
IV.
Rättsverkningar av äktenskaps
upplösning.
Angående dessa rättsverkningar,
enkannerligen de förmögenhetsrättsliga,
måste man vid bedömandet ha klart lör
sig, att beredningen härvidlag varit
tvungen att i allt väsentligt anknyta
till gällande rätt, om man nämligen
skulle kunna tänka sig, att detta
lagförslag bleve antaget redan nu, innan
de centrala delarna av G. B. hunnit
revideras. Detta förklarar utan
vidare, att inga väsentliga ändringar i
förmögenhetsförhållandet mellan äkta
makar här kunna ens antydningsvis
spåras; vi få icke härav dra den
förhastade slutsatsen, att beredningen vore
sinnad att i huvudsak lämna
förmögenhetsförhållandet inom äktenskapet vid
det gamla; därom veta vi i
verkligheten intet; beredningen säger själv
att dessa bestämmelser i förslaget ”äro
ämnade att inom kort tid ersättas av
andra; sin slutliga avfattning kunna
de få först i samband med den
allmänna revision av reglerna om
förmögenhetsförhållandena emellan äkta
makar, vilken det åligger beredningen att
företaga”.
Huvudregeln rörande de
förmögenhetsrättsliga verkningarna av ett
äktenskaps upplösning torde finnas i 6
kap. 14 § och lyder: ”när till
separation blivit dömt, skall boet skiftas i
den ordning, som om delning av död
mans kvarlåtenskap är i lag stadgad”,
d. v. alltså säga, att sedan all gäld är
betald, skall vad som återstår av
boets samfällda egendom gå till lika
fördelning mellan makarna. Sin
enskilda egendom behåller naturligtvis var
oeh en själv. Alldeles samma regel
gäller, där skilsmässa beviljas utan
föregående separation; alla gamla
straffbestämmelser angående förverkande
av giftorätt o. s. v. ha upphävts och
avlösts av skadeståndsregler. Även vid
återgång gäller att boet skall delas; det
är icke längre tal om att utan vidare
återställa förhållandena så, som de
voro vid äktenskapets ingående. Dock
finnes här den mycket väsentliga
modifikation, att vid återgång den egendom
en var av makarna vid vigseln infört
i boet eller efteråt förvärvat genom
arv, gåva eller testamente, vid
bodelningen skall så anses, som om den va-
rit av enskild natur. Således allt som
veterligen skolat tillkomma ena
maken, därest intet äktenskap ingåtts, tar
vederbörande med sig vid återgången;
vad de åter under äktenskapet ”med
gemensamma slöjder avlat” går till
delning efter vanliga giftorättsregler.
Särskilt betydelsefullt är, att denna
bodelning alltså icke inträder först då
skilsmässan blir definitiv, utan
genast vid separationens ikraftträdande.
Övergår separationen aldrig till
skilsmässa, utan försonas makarna och
sammanflytta igen, blir dock
bodelningen beståndande, alltså med samma
verkan som en boskillnadsdom, vilket
förefaller vara en utmärkt lösning.
Finnes redan boskillnad mellan
makarna, då separation eller skilsmässa
söktes, kommer naturligtvis ingen
vidare bodelning ifråga.
En särskild modifierande regel
inne-hålles i 6 kap. 18 §, då, ifall det dömes
till separation på endast ena partens
begäran, och boet är ringa, rätten äger
förordna, att den make,-som vinner
separationen, må från samfällda boet
uttaga nödvändigt bohag ävensom
arbetsredskap och andra lösören, som
erfordras för hans näring, ändå att
därigenom den andres lott skulle lida
inskränkning. Om alltså en fattig
arbetarhustru vinner separation på
grund av mannens pliktförsummelse
eller rusdrycksmissbruk, får hon av
boet behålla, vad hon och barnen
oundgängligen behöva, ävensom sin
symaskin eller annat dylikt, som hon
behöver för att kunna skaffa sig
arbetsförtjänst, medan mannen till äventyrs får
gå därifrån med endast sina
gångkläder och honom möjligen tillhörande
arbetsredskap.
Den oegentlighet, som kan ligga
där-uti, att då den ena maken i boet infört
all däri befintlig förmögenhet, den
andra, som kanske är vållande till
upplösningen, kan komma att vid bodelningen
bli tillskiftad halva boet, har förslaget
sökt utjämna genom sina
bestämmelser om skadestånd. Härom stadgas i 6
kap. 20 ”Sker äktenskapsskillnad på
grund av ena makens förvållande,
varigenom han grovt kränkt den andre,
njute denne skadestånd, efter ty med
avseende å makarnes
förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter
prövas skäligt.
Skadestånd må sättas att utgå på en
gång eller å särskilda tider.”
Åven där ingen förmögenhet finnes å
någondera sidan, kan skadestånd
komma att ådömas, ifall förutsättningarna
härför finnas, och vederborandes
inkomster medgifva dess utbetalande, på
en gång eller periodvis.
Vid återgång gäller samma regel,
därest vid vigseln ena maken varit i
god tro, men den andra ej.
Under äktenskapet bestående
underhållsskyldighet mellan makarna
försvinner helt och hållet vid återgång;
vid skillnad äger rätten pröva,
huruvida den oskyldige maken efter
skillnaden kan finnas vara i behov av bidrag
till sitt tillbörliga underhåll, i vilket
fall sådant bidrag kan åläggas andra
parten; vid separation åter blir i
huvudsak den gamla försörj ningsregeln
gällande, dock med det förbehåll, att
den som huvudsakligen bär skulden till
separationen ej må tillerkännas
underhållsbidrag, med mindre synnerliga
skäl därtill äro.
Den utomordentligt svåra frågan,
vilken av makarna skall tillerkännas
barnen, har beredningen löst så, att
ifall makarna äro därom ense, rätten
skall besluta i Överensstämmelse med
deras Önskan, så framt det ej är
uppenbart stridande mot barnens bästa;
åsämjas de ej, skall först och främst
tagas hänsyn till barnens bästa;
endast om makarna befinnas lika
skickade att vårda barnen, tages hänsyn till
skuldfrågan.
Detta är ett ganska radikalt
stadgande, som alldeles vänder upp och ner på
hittills gällande rätt, och man må vara
beredningen tacksam för den
beslutsamhet, med vilken den avstått från
tillgripande av alla presumtioner
rörande fäder och söner, mödrar och
döttrar, mödrar och späda barn, fäder och
äldre barn, som finnas exempelvis i
den tyska lagstiftningen. En annan
sak är, att avgörandet för domaren i
många fall blir kinkigt nog; lagen
föreskriver för tvivelaktiga fall
inhämtande av yttrande från
barnavårdsnämnden.
Båda makarna ha samma
skyldighet att bidraga till barnens underhåll;
regelmässigt kommer därvid den enas
skyldighet att utgivas in natura, den
andres däremot i kontant bidrag.
Ändring i vad rätten beslutit
angående underhållsbidrag till såväl barn
som make kan påyrkas, när väsentligt
ändrade förhållanden påkalla det.
En viktig nyhet gentemot gällande
rätt är också, att avtal, som under
äktenskapet träffats mellan makarna rö-
rande skifte av boet, skadestånd eller
underhållsbidrag för fall av
separation eller skilsmässa, skall vara
gällande. Hittills ha sådana avtal på grund
av mannens målsmanskap ej haft
gällande kraft, och detta har ofta lett till
sorgliga förvecklingar. Såvida sådant
avtal är uppenbart obilligt mot ena
maken, kan det dock på hans yrkande
antingen i skillnadsmålet, eller sist
inom ett år från det skillnad meddelades,
av rätten jämkas, vilket kan vara
nyttigt för den svagare parten.
Processuella regler.
Enligt nu gällande rätt kan
skilsmässa erhållas dels vid domstol dels genom
kungl. resolution. Beredningen har
fråntagit administrationen varje
befattning med dessa förhållanden; alla
äktenskapsmål skola hädanefter
avgöras av domstol. Detta är enligt min
uppfattning lyckligt; domstolarna
torde erbjuda större garantier både för en
allsidig prövning oeh ett enhetligt
avgörande än vad administrationen kan.
Den enda nackdel, som vidlåder en
domstolsbehandling, nämligen den
större publiciteten, har beredningen
avlägsnat genom bestämmelsen, att
äktenskapsmål skola handläggas inför
stängda dörrar, där ej rätten finner
lämpligt, att rättegången hålles
offentligt, och parterna därtill samtycka.
För alla de fall där separation eller
skilsmässa yrkas eller åtminstone kan
yrkas av båda makarna, skall målet
handläggas genom ansökan; i alla
andra fall genom stämning.
Här tror jag för min del, att det
varit lyckligare, om alla skilsmässo- och
separationsmål i likhet med
boskill-nadsmål gjorts till ansökningsärenden,
endast återgång och mål, däri tvisten
är, huruvida ett äktenskap består eller
ej, till vanlig rättegång.
Ansökningen förefaller mig att vara
icke endast den behagligaste utan även
den naturligaste och principiellt
riktigaste form för meddelande av
separation eller äktenskapsskillnad. Där
önskan om skilsmässa grundas på brott
som beivrats, kunde man ju
undantagsvis medgiva parten rätt att väcka
yrkande i samband med
brottmålspro-cessen, om han så önskade, och ej till
äventyrs föredrog att vänta till denna
avgjorts för att sedan ansöka.
Stämning har alltid en obehaglig bismak av
något mer eller mindre skamligt eller
förödmjukande för den instämde;
åtminstone torde de flesta kvinnor känna
det så; oeh i regeln är den make, som
vill ernå upplösning av sitt äktenskap,
i första hand en olycklig människa,
Den första samman*
drabbningen.
För Rösträtt för Kvinnoi
av Elisabeth Krey.
Det var Hughs fasta övertygelse att
ingen kvinna i världen ägde punktlighetens
dygd mer än hans mor, oeh därför hade
han beväpnat sig med tålamod för så där
en tjugu minuter att börja med, där han
satt på bänken utanför Towerns
övergivna vattenport och väntade på Ella. Han
satt och njöt av Themsen, som hade små
skvalpande vågor med skiftningar i bly
och silver och av de gulnade platanerna
på kajen, där de stodo vackert mot den
disiga, ljusmättade luften och vattnets
metalltoner. Tfowerbridge hade just långsamt
Öppnat sina väldiga käftar för en
lastångare, och trafiken, som stockats vid
broändarna, rann nu till i två svällande flo- !
der, som fyllde den väldiga bron till
bräddarna.
— Här är jag, lilla Kinaman, sade Elias
röst bredvid honom och han sprang upp
glatt överraskad.
— Du är förtjusande och du kommer i
tid. Vad behagar ers ladyship att vi ska
se förstf
— Å, det är inte så noga, vi ska väl se
alltihop, sade hon vårdslöst. Towern var
henne för ögonblicket likgiltigt som det
Himmelska riket, men Hugh och hon voro
där tillsammans och det betydde en hel
del.
Det var dock Elias idé, att deras sista
samvaro skulle förläggas till Towern. De
hade sett London tillsammans under fyra
ljuvliga veckor. Då Ella kom från Sverige,
hade Hugh nyss tagit sin examen för Civil
Service, hade bundit sig för en fem års
tjänst hos engelska regeringen i Kina, men
innan han reste, skulle han andas ut en
smula efter examensplugget. Så hände det
sig, att Ella kom i hans väg, kom som en
ung, livsnyfiken svensk flicka med det
allvarliga uppsåtet att ta reda på vad
London egentligen var för något. Han fick
till-låtelse att visa henne sin stad. Andligen
talat galopperade de som två jämnåriga
barnungar genom Londons sevärdheter,
Hugh följde, snarare än ledde, hänryckt
över kamratskapet, över den sympati, som
strålade mot honom från Ella.
Naturligtvis hade de samma favorittavlor i National
Gallery, tillbådo samma antika skulptur och
samma kejserliga kinesiska porslinskruka,
för att inte tala om den svart och vita
persiska fajansskålen i Kensington Museum.
Det blev ändlösa vandringar genom
Londons konstskatter, följda av lika ändlösa
diskussioner om livet och kärleken i någon
park eller i något litet terum, där man fick
vara i fred. De tyckte sig växa samman
närmare dag från dag, deras inbördes
öf-verensstämmelse syntes dem bottenlös, och
ingendera märkte hur litet de i själva
verket visste om varandra. Men de lekte och
bekymrade sig om intet utom Ögonblicket.
Hugh hade sina fem eremitår i Kina
framför sig med jakt på högvilt som den enda
ljuspunkten. Samvaron med Ella var en
förtjusande och oväntad rekreation, en nåd
av himlen, men hon fick icke komma in i
hans liv och ändra något af hans planer.
Ella var fylld av ögonblicket, det föll henne
aldrig in, att hon skulle ta Hugh på allvar,
fastän hon nu måste vara hos honom för
att vara nöjd och lycklig. Hon tänkte icke
en sekund på vad hon lekte med.
De hade sett kronjuvelerna och Towerns
rustkammare, och stodo nu i Beauchamp
Towerns fängelsetrappa. Ett knippe ljus
foll in genom gluggen i den skrovliga,
sot-svärtade muren, som i en camera obscura,
och alla föremål utanför tycktes klarare
belysta än vanligt. Ella såg, utan att riktigt
förnimma, borggården omgärdad av
spin-delvävsgrå murar, där en avdelning av
Towerns garnison utförde en enformig exercis.
De röda uniformerna mot de grå
stenmassorna voro dock av en underbar verkan,
men hon märkte dem icke. Hon vände sitt
ansikte långsamt mot Hugh och sade lågt
på svenska, som han ju inte kunde förstå:
— Kyss mig, Hugh!
Hugh hade hittills motstått denna
frestelse. Hans rätliniga, strängt religiösa
uppfostran hade ingivit honom en
överdriven skräck för betydelsen av denna
handling. Han kunde ju icke binda någon flicka
vid sig, och gent emot Ella ville han
ingen-ting ha att ångra.
I samma ögonblick han kysste henne,
hade han en förnimmelse av att hans
lågkyrkliga förfäder, från krigaren under
Cromwell, till missionären, som stupade i
b oxarupproret, vände sig i sina gravar.
Det gjorde de också, men för att dölja ett
småleende. De skulle handlat som Hugh i
samma belägenhet.
Ella och Hugh sutto tysta på bänken vid
Themsen och det annalkande avskedets
bitterhet flöt droppvis in i deras ljusa
stämning. Ella gjorde sakta lös sin hand.
— Jag måste gå nu, sade hon, och det
lät ovänligare och tvärare än hon menade.
Jag har lovat miss Eaves___
— Damn miss Eaves avgjorde Hugh med
eftertryck. Han tog det inte på allvar, att
hon ville gå ifrån honom.
— Men Hugh, jag måste. Jag skall till
London Pavillion.
— Till suffragetterna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
