- Project Runeberg -  Rösträtt för Kvinnor / III Årg. 1914 /
24:4

(1912-1919)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den socialdemokratiska kvinnokonsressen.

De socialdemokratiska kvinnornas tredje
kongress öppnades under livlig tillslutning
söndagen den 29 nov. i Folkets hus i
Stockholm. Huvudparten av första dagens
förhandlingar upptogs av frågan om
organisationsformen och efter en längre
diskussion antogs ett av verkställande
utskottet utarbetat förslag. Fru Sterky
redogjorde därefter för inlämnade motioner
rörande agitationsfrågan, vilka alla förordade
kraftigare åtgärder och de anslag som
härtill begärdes, beviljades utan diskussion.

Måndagens förhandlingar inleddes med
ett föredrag av d:r Alma Sundquist, vari
hon redogjorde for den nuvarande
reglementeringen och det förslag som den
tillsatta kommittén efter flerårigt arbete
kunnat framlägga.

Kongressen uttalade enhälligt en kraftig
protest mot bibehållandet av det s. k.
regle-menteringssystemet.

Behandlingen av den kvinnliga
rösträttsfrågan inleddes av fru Agda östlund, som
framhöll att den varit före på alla
kongresser och att den ännu inte blivit löst.
Fröken Anna Lindhagen påpekade
betydelsen av att så många arbetarkvinnor
deltagit i namninsamlingen och ansåg detta
utgöra ett bevis på deras intresse för denna
sin livsfråga.

I debatten betonades även behovet av den
kommunala rösträttens utsträckning.
Kongressen beslöt att återupprepa sitt vid 1911
års kongress fattade uttalande i
rösträttsfrågan.

det utmärkta resultatet, att en änka
som har många barn att ensam
försörja, bör ha mindre lön än en ogift
manlig kamrat — inte "bara därför att hon
får tidigare pension — utan också
därför att männen äro ”familjeförsörjare”,
den borde ha haft en smula dåligt
samvete, när den avlämnade sitt
betänkande.

Graden av reformiver hos denna
nämnd — extra tillsatt för att inleda
en ny sera ifråga om lärarekårernas
löner — karaktäriseras bäst av en
utläggning (sid. 64), om varför den inte
finner det lämpligt att föreslå en
lönereglering för läroverkslärare enligt
den nya principen: detta skulle
nämligen ”icke bliva inledningen till en
period av lugn och ro, utan till
omfattande och invecklade lönerörelser”.

Det finns ännu åtskilligt att beakta
i detta betänkande, och till det skall
jag återkomma i en följande artikel.

”Norske kvinder.”

Med spänning öppnade jag den digra
boken om norska kvinnors verksamhet
och livsförhållanden under senaste
hundra år. Ju mer jag läste, dess mer
blev jag imponerad, först och främst
av kvinnornas segerrika kamp för sin
utveckling och sin förbättrade
ställning, och därnäst av det
utomordentligt lyckade sätt på vilket denna
kamp blivit framställd av kompetenta
kvinnor på olika arbetsområden.
Boken är utgiven av Marie Högh, till
firande av hundraårsjubileet och
redigerad av Fredrikke Mörck till stor
heder för dem båda.

I förbigående måste dessa damer
komplimenteras för att, till dels genom
ett tillägg av originella och fyndiga
intervjuannonser från affärer, ha
kunnat nedbringa kostnaden för den
med c:a 400 porträtt illustrerade
femhundrasidors boken till blott 5 kronor.

En andra del bebådas utkomma fore
jul, men redan denna utgör ett helt,
begynnande med något utförligare,
fängslande biografier över bortgångna
författarinnor och kvinnosakskvinnor,
främst då Camilla Collett av Karen
Grude Koht och Aasta Hansteen av
Olaug LÖken.

Om kvinnorna vid universitetet
skriver professor Bonnevie intressant, och
om kvinnliga läkare, läkaren Dagny
Bang. Kvinnorna i skolans, i
konstens, i litteraturens, i pressens, i
industriens, i handelns och i statens tjänst

— ja snart sagt hela skalan av
kvinnlig verksamhet i det offentliga —
skildras av sakkunniga. Till och med de
obemärkta tidningsgummorna få sitt
särskilda vackra lilla kapitel av
författarinnan Sofie Voss.

Det är en njutning att för en gångs
skull få se svart på vitt vad kvinnor
verkligen uträtta, och man drar en
längtans suck efter en dylik bok om
svenska kvinnor. Den skulle
ingalunda behöva bli mindre innehållsrik.
Dugande och initiativtagande kvinnor
saknas sannerligen inte hos oss heller.
Som sagt, vi längta efter ”Svenska
kvinnor” från fredens århundrade.

En avdelning måste särskilt
intressera Rösträtt för Kvinnors läsekrets
nämligen ”Kvindestemmeretten” av d:r
Marie Kjölseth. Man följer där
kvinnornas rösträttsrörelse alltifrån 1885
då Kvindestemmeretsforeningen
bildades med Gina Krogh som ordförande,

ingen styrelse och summa 10
medlem-mar(!) — och fram till den vunna
politiska rösträtten på samma villkor
som för män.

Det är lustigt att jämföra tempot i
deras och vårt arbete. Först tre år
efter föreningens bildande avhålles ett
offentligt agitationsmöte i Kristiania.
Så förgå ytterligare tre år till nästa
offentliga möte, men under tiden ha
dock föredrag hållits på flera ställen i
landet bl. a. av Anna Bugge —
och 4,533 namn samlats till stöd för
ett rösträttsförslag i stortinget. Även
hade en sällskaplig rösträttsklubb
bildats med sex sällskapsaftnar varje
vinter — ett i sanning avundsvärt
sammankittande element.

Biktig fart på rösträttsarbetet tycks
det emellertid ej ha blivit
förrän Landsstemmeretsforeningen stiftats
1897 med fru Qvam i spetsen och efter
att ett nät av rösträttsföreningar
bretts över landet, visserligen ej lika
tätt som hos oss, men lika effektivt i
alla fall.

De norska kvinnorna ha säkerligen
nedlagt mycket arbete för att vinna
sin rösträtt, ty en sådan gåva fås väl
aldrig gratis, men för oss ser det ändå
ut, som om deras mödor varit relativt
lätta på grund av att deras
motståndare i stortinget varit resonabla män,
vilket man icke kan säga om våra —
jag hade så när sagt fiender — i
Första kammaren. De göra vår kamp helt
annorlunda bitter och tung.

Om de norska kvinnornas motgångar
ej varit så många och så stora som
våra och därför ej krävt så stora
ansträngningar, så ha vi något annat
och ej mindre viktigt att beundra hos
dem, och det är deras fasta
sammanhållning i all kvinnosak och deras lika
intensiva som modiga framhållande av
kravet på sin fulla rätt. Härom
kunde kapitlet om Kvindesaksforeningen
haft mer att förtälja. Hur ofta har
icke den genom möten och
diskussioner gjort rabalder — och det grundligt

— när någon orätt vederfarits
kvinnor! Den föreningen kunde ta till sitt
motto: ”Tål intet ont i världen.” Och
i allmänhet lyckas den genomdriva
sina yrkanden t. ex. på kvinnor i
polistjänst, kvinnlig yrkesinspektion,
statsskola för lärarinnor i huslig
ekonomi o. s. v. När man ser att 10 möten
hållits för att dryfta endast
fabriks-tillsynslagen, så förstår man, att för-

Kvinnorna och msdrycksförbndet,

Opinionsmöte i Karlskrona.

Rösträttskvinnor och organiserade
nyk-terhetsvänner hade anordnat opinionsmöte
i nykterhetsfrågan i Flottans exercishus i
Karlskrona söndagen den 6 dec.
Initiativet hade utgått från Blekinge länsförbund
av F. K. P. R. och nykterhetsvännerna voro
genast med om att anordna mötet och göra
det så storartat och lyckat som möjligt.

Lokalen är näst Stadion landets största,
och man hade beräknat stor publik; den
kom också i en jämn ström — män och
kvinnor — mest småfolk. De kommo för att
också få vara med om att säga sitt ord då
det gällde en sak som de så livligt
beröras av. Det var mellan 2,000 och 3,000
människor.

Mötet öppnades av Karlskrona F. K. P.
R:s ordf., fröken Sigrid Kruse, som med
några ord hälsade de närvarande välkomna
och pointerade mötets syfte. Sedan
Engel-brektsmarschen sjungits, ackompanjerad av
Flottans musik, besteg riksdagsmannen W.
Leander talarstolen och höll ett utmärkt
gediget föredrag, i vilket han utgick från
krigets verkningar på vårt ekonomiska
läge och framhöll huru nödvändigt det var
att i dessa tider spara — varför de
alkohol-haltiga dryckerna redan därför borde
bannlysas. Sedan applåderna efter hr Leanders
väckande föredrag slutat, l>estegs
talarstolen av friherrinnan Ebba Palmstierna från
Stockholm. Åven hon erinrade i början om
kriget — detta fruktansvärda krig, som
slitit sönder alla de tusentals trådar, som
bundit samman nationerna i fredligt arbete
och kulturell samverkan — och hon talade
om huru den nöd och det elände, som
kommit även över oss till följd av
förhållandena, dock haft det goda med sig, att man
snabbt och offervilligt organiserat ett
storartat och välsignelsebringande
nödhjälps-arbete. Men då man ger med den ena
handen, så tar man med den andra — det är
hopplöst att hjälpa, så länge krogdörrarna
stå öppna. *’Har icke tillräckligt mycket
ont redan under fredstid och lugna
förhållanden hunnit åstadkommas genom denna
alkoholens flod, som fritt fått flöda fram,
utan att den nu också under nödens dagar

eningen får inflytande på allmänna
opinionen och myndigheterna.

Ja, vi ha mycket att lära i ”Norske
Kvinder” oeh därtill är boken så
underhållande skriven, att den kan
betraktas som äkta nöjesläsning.

Ann Margret Holmgren,
född Tersmeden.

gon gång kommer med böcker på
svenska — vilket hänt allt mera sällan tills
härom året. Då fingo vi ”Rustgården”,
en hänförd och hänförande skildring
av författarens fädernegård. I år har
den efterföljts av ”Tidens kvinnor” —
en bok, skriven för 25 år sedan — en
bok, som borde varit hos oss 25 år
förut. Till en del för att den rent
konstnärligt sett hör till Ola Hanssons
starkaste, mest typiska prosa — en
nära släkting till ”Sensitiva Amorosa”
med sina tunga, vällande perioder, som
brusa fram likt vågor, likt ackord, resa
sig likt trappor och icke sluta förrän
bilden byggts upp, gestalten står där,
levandegjord med all den rent
sinnliga, köttsliga kraft, vilken är Ola
Hansson egen. Ty han ger alltid
intryck av att äga skarpare sinnen än
andra författare, likaväl som snabbare
intuition, kortare väg mellan
förnimmelserna och reflexionen. Det är som
om han såge mer, hade skarpare
hörsel, finare lukt, snabbare känsel. Han
kan beskri va sina människor så, att
man icke blott ser dem, utan känner
hela deras varelse — substansen av
deras karaktär, atmosfären kring
deras kroppar och själar. För dylikt
finner han ord, som nästan beröra en
brutalt i sin levande kraft, göra en
rädd, likt de hemlighetsfulla ord man
ibland hör i drömmen och som utan
klar orsak pina och äckla en. Men han
har också ord, som i sin nakenhet, sitt

Ola Hanssons*
”Tidens Kvinnor”.

Av Anna Lenah Elgström.

c<

Alla ha vi djupast i våra själar en
plats, där vår varelse hämtar vapen i
sina strider, ett skrin, varur den tar
sina läkemedel — en hemlig
skattkammare, där vi omedvetet samlat minnen
om all den livets storhet och skönhet,
varmed vi i vår ringhet dock äro släkt

— minnen av vackra ting, ljuva ord
och stora handlingar — ett barns blick
då det gick förbi oss på gatan, ett
landskap i Italien, en krigares avskedsord,
en dikt vi en gång hört och sedan
aldrig kunnat glömma. Men på detta
sista känner man igen den verkliga
poesin. Det är det underliga med stor
diktning, att den på något sätt tyckes
ha eget liv, oberoende av sin pästare
(liksom folkvisorna ju ofta överlevt
hela folk). Osynlig som luften är
den lika allestädes närvarande i sin
tillvaro — mäktig nog att av sig
själv tränga in i det mest förströdda
sinne, kraftig nog att färdas långa
vägar in i minnet och gömma sig där,
nästan omedvetet för människan själv.
Tills någon gång i en av själens stilla
stunder, då tystnaden kommer likt en
ljudlös flod och för en med sig till

dunkla och okända stränder — någon
gång vid midnattstid, då man i
mörkret kring sin säng icke vet var man
är — någon gång i solnedgången på
en främmande ort, då — som redan
Dante klagat — en ensam klocka,
ringande i fjärran, kan bli rösten av alla
döende ting och tälja om tiotusen
farväl dess stämma ljuder ut ur
dunklet och tystnaden, klart, ljuvt och
genomträngande, sjungande sitt väsens
visa, vars namn är starkhet, skönhet,
tröst.

På detta sätt har åtskilligt av vad
Ola Hansson diktat — några strofer
här, rader där — tagit mig i besittning.
Rätt som det är, klinga de ut —
klockrena, ljusa, sjungande i den sköna ro
av styrka, som är prägeln över all Ola
Hanssons lyrik. Eller skulle icke en
döende kunna upprepa för sig själv en
sådan dikt som den om ”Livets älv”,
och le därvid på sin dödsbädd, styrkt
och tröstad.

Varför — varför, så har jag ofta
frågat mig, har då Ola Hansson
förblivit sina landsmän så främmande,
blivit för dem föga mer än en myt om
en dekadenspoet, en brusten, sjuk,
romantiker (han, vars ords glöd, vars
känsloförtoningars subtilitet kommer

— icke av brustenhet och ohälsa —
utan av hans sinnes fullhet och kraft,
av skärpan, styrkan av hans
förnimmelse), en underlig bohémefigur, som
skrivit ”Sensitiva Amorosa” och ”Kå-

serier i mystik”, vilka dock just ingen
läst.

Ack, hårda och gåtfulla äro böckers
och författares öden i detta kalla land,
där ingen tycks våga att varmt
beundra och älska. Vår störste diktare —
Strindberg — fick vänta hela livet på
blott och bart rättvisa, och då vi nu
erkänt honom, tycks det vara for att
med gott samvete kunna ställa honom
på hyllan som klassiker. Det är
modernt att i pressen ropa på hans
dramer och beskärma sig över att de icke
komma upp på scenen, men då en
teater äntligen upptar några av dem, bli
de utspelta inom mindre än 14 dagar

— så djup är den svenska publikens
beundran for sin främste författare!
Och den, vilken i sin art kommer
honom närmast — Ola Hansson?
Landsflykt blev hans lott — för hans böcker,
likaväl som för honom själv. ”Sensitiva
Amorosa” måste, då den först — någon
gång på 80-talet — kom ut, bege sig
över Sundet för att få förnuftig kritik

— någorlunda rättvisa i sitt hemland
fick den först 1902, då den omtrycktes.
Men ”Notturno” har knappast ännu
fått det, lika litet som ”Dikter på vers
och prosa”, om vilken Levertin på sin
tid skrev en anmälan som — för
svensk bildningsäras skull — borde
varit oskriven. Och så har det fortgått
ända in till dessa dagar fortgår
alltjämt i den ledande konservativa
huvudstadspressen, då ®la Hansson nå-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:33:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rostrattkv/3/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free