Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
- Tänkespråk
- Nyårsklockornas bud
- Nyvalda kvinnliga stadsfullmäktige
- Kvinnor i kommunalförvaltningen
- Då Svenska akademiens portar öppnades
- Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.
| Motto: Vi kunna aldrig göra så mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss. |
| IV. ÅRG. STOCKHOLM, 1 JANUARI 1915. N:r 1. |
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR |
| utkommer den 1 och 15 i var månad. |
Redaktion och Expedition: 6 LästmakaregatanI
Redaktionstid: onsdag och lördag kl. 1/23—1/24.
Expeditionen öppen vardagar kl. 1—4.
Rikstel. Norr 600. Allm. tel. 147 29.
Telegramadress: Rösträtt, Stockholm.
Prenumeration genom posten:
Pris för 1915 1 krona. Lösnummer 5 öre.
För utlandet sker prenumeration antingen
genom posten eller genom insändande av 1 kr.
75 öre i postanvisning till tidningens
expedition.
Annonspris: 10 öre efter texten, 12 öre före
texten per millimeterhöjd, större annonser
och årsannonser rabatt.
Annonsavdeln.: Rikstel. 456. Allm. tel. 456.
9 f. m.—7 e. m.
*
Den sak för vilken vi kämpa, kvinnornas frigörelse
från urgammal fördom och orättvisa, är långt större
än någon av de tvistefrågor, som ligga till grund för
det nu pågående kriget. Vår sak kommer att gripa
in i själva grundvalarna för mänsklighetens utveckling
under århundraden framåt. Den får icke lämnas ur sikte
under det närvarande ögonblickets allt uppslukande
omsorger. Carrie Chapman Catt.
*
Nyårsklockornas bud.
”Det kvinnligt veka i människosinn
skall frälsa världen och ringa in
förbrödringens framtidsrike.”
1915 ingår med fasa och skräck över
världen. Nuets svarta spöke kastar sin
skugga över oss alla och isar till och
med dem, som ha den individuella
lyckan och trevnaden att sätta som skydd
mellan sig själva och den yttre, alltför
påträngande verkligheten. Verop och
förtvivlan, håglöshet och sorg utlöstes
av sylvesterklockornas dån. För dem
som känna och dem som tänka
återstår endast ett förtvivlans rop, som
förklingar i rymden.
Detta är den modärna
mänsklighetens ödestimma, beseglad i blod och
tårar. Nu rasa alla civilisationens
oomkullkastliga byggnader, nu svikas alla
dess säkraste förhoppningar, nu
skövlas det centralaste i allt, som varit den
civiliserade mänsklighetens
gemensamma egendom.
Men nu, systrar, är vår tid kommen!
Det är detta sylvesterklockor haft att
förkunna oss, och det är detta bud vi
önska att under det kommande året
ständigt kunna föra vidare och
upprepa för eder, på det att ingen av oss
må förtvivla, och vi alla gemensamt
söka om än i aldrig så ringa mån
bidraga att föra fram det ljuvliga
budskapet, som ännu är vår hemlighet,
emedan den manliga världen icke
förstår att dela den med oss.
Aldrig har väl för de utomstående
vår sak synts mera skrinlagd, mera
glömd och mera undanträngd än nu,
aldrig ha väl heller vi själva haft
våra strävanden så intensivt riktade åt
andra håll för att hjälpa och lindra i
de nya konflikter, som varje dag
medför och nyskapar.
Och icke desto mindre veta vi,
ofelbart och säkert, att vår stund nalkas,
som strålen av det eviga ljuset genom
öknen, bakom kanonrök och blod,
bortom förtvivlan och nöd. Ännu veta vi
ju intet om när den kan nå fram och
bryta sig igenom, vi veta endast att
den är där, och att den i sinom tid, om
icke alltför länge, med sin värmande
klarhet skall hela och lisa en sargad
värld.
Det är icke förmätet av oss att tro,
att vi kunna giva räddning åt
världen, åt dess mångtusenåriga
civilisation, vid vilkens tillblivelse vi själva
spelat en så undanskymd och kanske
även så obetydlig roll.
Det år, som nu gått, har bäst visat
hur vacklande den manliga
civilisationens lysande byggnad varit, hur svag
dess gamla förnämliga glans. Ha icke
männen i årtusenden givit sitt bästa
för mänsklighetens frälsning, och ha
de, trots detta, icke nu fört oss alla in
i en återvändsgränd, där huvudparten
av deras verk står i fara att förgås?
Nu är det vår tur!
Nu äro vi de unga, vi, kvinnorna!
Det enda botemedlet, den enda kraften,
som icke blivit tagen i anspråk helt ut,
om än ofta hårt prövad. Vi tro att det
nu blir vår tur att få säga det
förlösande ordet, att göra vår stora insats,
att skänka samhället vad året 1914 bäst
visat att det ännu saknar, den makt
som endast vi besitta, och i kraft av
vilken vi äro männens likvärda och
kamrater.
Vi, rösträttssystrar i alla länder, ha
icke rättighet att förtvivla, icke lov att
låta oss förkväva i den våg av smärta
som nu sköljer över världen. I detta
namnlösa elände, som överallt och åt
alla håll förmörkar framtiden, äro vi
de enda som ha rättighet att hoppas
och skyldighet att aldrig ett ögonblick
svika vårt hopp. Vi veta, att vad som
nu sker omkring oss är det slutgiltiga
och definitiva beviset för sanningen av
vår trossats om kvinnan som en
nödvändig medlem av statskroppen, och
att i vårt framtidshopp om ett
drägligt liv för våra döttrar ligger också
framtiden för den värld som nu under
kanondunder och karteschdån hotar
att falla sönder.
Därför skall 1915 mera än något
föregående år bliva ett arbetets och
hoppets år för rösträttskvinnorna, och
därför skola våra leder komma att svälla
ut som aldrig förut. Vi äro nu de
enda som med full tillförsikt kunna
peka på framtiden och påvisa ett
medel, det enda, som icke blivit försökt:
kvinnornas fulla medborgarrätt.
*
Nyvalda kvinnliga stadsfullmäktige
I Arvika: kontorschefen fröken Alida
Indebetou (de moderata) och
bankbokhållaren fröken Elsa Nordström (de
frisinnade).
I Eskilstuna: fru Albertina Nyström
(de frisinnade).
I Filipstad: bankkamreraren fröken
Carin Schröder (högern).
I Gävle I:a krets: folkskollärarinnan
fröken Elsa Bengtsson (de frisinnade)
och folkskollärarinnan fröken Anna
Sundbom (högern).
I Mariestad: fru Andriette Florén (de
frisinnade).
I Strängnäs: fröken Ninni Huldt (de
frisinnade) och fröken Eva Sack (de
moderata).
I Söderhamn: fröken Augusta
österlund (högern).
*
Kvinnor i kommunalförvaltningen.
I Köping ha stadsfullmäktige vid
förrättat val antagit följande kvinnor till
ledamöter:
I fattigvårdsstyrelsen: fröken Amelie
Salén.
I folkskolestyrelsen: fru Emelie
Johansson.
I nykterhetsnämnden: fru Alma Enström
och fröken Anna Olsson.
I Mariestad ha stadsfullmäktige omvalt:
I folkskolestyrelsen: fru Andriette Florén.
*
Då Svenska akademiens
portar öppnades.
Den 20 december blev, åtminstone för
de kvinnor som då voro närvarande
vid Svenska akademiens årsfest, en
minneshögtid av oförgätligt värde. Det
var nämligen den dag, då en kvinna
för första gången hälsades som
medlem av de adertons vittra areopag.
Under en stämning, som gränsade till
andakt, väntade man på det ögonblick,
som inte bara skulle innebära en gärd
åt snillet, utan även vittna om att man
frångått den gamla uppfattningen att
vissa områden inom vetenskap och
konst äro mannen ensam förbehållna.
En lämpligare plats för en minnenas
högtid än Börssalen kan knappast
tänkas. Redan när man passerade
Storkyrkan, från vars götiska fönster
knippen av ljus strömmade ut över det
mörka Trångsund, greps man av den
medeltidsstämning, som gör sig så
starkt förnimbar i staden mellan
broarna, och från decembermörkret och
det strilande regnet, steg man så
direkt in i Börssalens gustavianska
prakt.
Gärna hade man dock velat stämma
detta hav av ljus i en mildare tonart
De gula vaxljusen i sina silverstakar
skulle skänkt ökad stämning åt denna
högtidsstund, och de skulle brunnit
dämpat och stilla, medan Selma
Lagerlöf berättade sin saga, så som
endast hon förmår berätta.
En andaktsfull tystnad rådde, när
den frejdade författarinnan trädde in
vid Karlfeldts arm. Två av de
yppersta inom svensk diktning.
Och alla de kvinnor som närvoro,
nog måste de känt något särskilt i
detta ögonblick, glädje över att hon var
deras — detta nu alldeles särskilt vad
rösträttskvinnor beträffar — och att
återskenet av hennes diktning faller
som en mild guldglans över hela
kvinnosläktet. Så började hon tala, först
lågmält, men starkare allteftersom
sagan tog hennes själ fången. Ty det
måste ju bli saga av det Selma
Lagerlöf berättar, och vi lyssna såsom barn.
Har man personligen haft en
minimal kännedom om den blomsterskald,
vars minne hon gjorde sig till tolk för,
så kommer han dock från denna stund
att för var och en som hörde Selma
Lagerlöf stå som en helgjuten
personlighet, vars karaktär och diktning i
förening gjorde honom till den han
var. Ty hon förmår att med några
enkla bilder trolla fram just det
innersta och mest väsentliga i
människonaturen, kanske just därför att hon,
som K. A. Melin också betonade i sitt
hälsningstal, i så hög grad äger
skådandets gåva och även förmågan att
meddela den åt andra.
Minnesteckningen över Gellerstedt
blev en pärla bland de många sagor
Selma Lagerlöf skänkt oss, sena tiders
barn. Vi se honom som pojke i den
röda timmergården på näset, vi följa
Glöm ej att i tid förnya prenumerationen å
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR |
*
| LAGERSONS |
SKOMAGASIN |
| Jakobsgatan 18 - Fredsgatan 8 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 16:33:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/rostrattkv/4/0001.html
