Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- S.A.Fries. In memoriam
- Då Svenska akademiens portar öppnades, forts.
- Annonser
- Ur bokmarknaden
- LYDIA WAHLSTRÖM: Gustavianska studier
- ELIN WÄGNER: Mannen och körsbären
- Bergman-Österbergska samhällskurserna
- Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
S. A. Fries.
Den 14 december bortrycktes i sin
fulla mannakraft en av den svenska
kyrkans främsta märkesmän,
kyrkoherden i Oscars församling i
Stockholm, teol. d:r Samuel Fries. Redan
vid unga år ägnade sig d:r Fries med
mycken iver åt den modärna
bibelforskningen och utförde på detta
område ett betydande arbete, som på
grund av hans gedigna kunskaper och
teologiska bildning kan betraktas som
epokgörande. D:r Fries krävde också
kyrkans ombildning på starkare
demokratisk basis, och såväl hans teologiska
ståndpunkt som hans vetenskapliga
produktion har givit anledning till
häftiga strider.
Den andliga vidsynthet och det
sociala intresse som var så utmärkande för
d:r Fries gjorde honom även till en
varm anhängare av
kvinnorösträttsidén. Som de flesta torde erinra sig
var han en av talarna på det
Saltsjöbadsmöte, som under
rösträttskongressen 1911 anordnades, och höll då en
längre betraktelse över
kvinnorörelsens utveckling från matriarkatet fram
till våra dagars rösträttskamp.
”Striden för politisk rösträtt”, yttrade han
bland annat, ӊr kvinnans sista strid
ur matriarkatets förbannelse,
motståndet mot den är den sista reminiscensen
av den ursprungliga, barbariska
samhällsformen. Kunde icke kvinnan råda
och hjälpa mannen i det allmänna,
borde hon icke ha rösträtt, men
likavisst som ett hem icke är fullständigt
utan en god och bildad kvinna, lika
litet är samhället hjälpt utan henne.”
D:r Fries jordfästes i Oscarskyrkan
söndagen den 20 dec. under en
storartad tillslutning av vänner, lärjungar
och församlingsbor samt
representanter för alla de kommunala
korporationer, som han i livstiden ägnat så
mycket arbete och intresse. Ärkebiskopen
höll ett gripande minnestal över den
döde, och gravsättningen ägde rum på
Nya kyrkogården.
*
honom i den värld, där musicerande
och fladdrande småfåglar omgåvo
honom, och vi förnimma den skärhet, den
fina doft som vilade över hans
ungdomskärlek. Och när han i sin
mannaålder återvänder till Sommartorpet
från en utländsk resa, nedstämd över
att i en världsstad ha gått miste om
vårens underbara uppvaknande i
täppan, då blir man inte ens förvånad
över att våren just det året kommit
senare än vanligt till norden.
Mollackordet måste lösas upp i dur. Det
kan inte vara annorlunda, när det är
Selma Lagerlöf som berättar.
Fint och känsligt, med öm och
varsam hand återgav hon det originella i
skaldens personlighet, och vi se honom
slutligen som åldring, där han sitter
under den stora, vita rosenbusken,
omgiven av alla skogens och täppans
bevingade sångare och fladdrande
fjärilar.
Men sagan är kort som allt vackert
och stämningsfullt i livet. Nu äro
ljusen släckta, Stortorget vilar tomt och
mörkt, och människorna, som under ett
par korta timmar sammanförts, äro
åter skingrade till sina tusen
omsorger och bestyr. Men i vart sinne är
tänt en låga, som har kraft att lysa
och värma under långa och mörka
vinterkvällar. Och måtte hon, som tänt
dessa lågor med sitt snilles och sitt
hjärtas eld, förnimma något av den
tacksamhet som i denna stund
frambäres till henne från så många av hennes
svenska systrar.
Gurli Hertzman-Ericson.
*
Äkta makar!
Försumma icke inbördes testamente! Uppsättes för
Kr. 5: —. Råd och upplysningar Kr. 2: — å
JOH. J:SON CARLOS ADVOKATBYRÅ
Ad. Fredr. Kyrkogata 15. Telefoner. Exam. jurister.
*
 |
47 Västerlånggatan
(f. d. Barnängens lokal).
ASTRID SÖDERQUIST
KAPPAFFÄR
1 Klass Damskrädderi.
Alltid välsorterat lager i fördelaktiga prislägen.
Specialité:
J. A. WETTERGRENS FABRIKATER. |
Ur bokmarknaden.
LYDIA WAHLSTRÖM: Gustavianska
studier. Historiska utkast från
tidevarvet 1772—1809. Norstedt &
Söners förlag. 320 sid. Pris kr. 4:50.
En synnerligt tilltalande volym,
prydd av flera helsidesporträtt,
sammanfattar en serie historiska
uppsatser, som röra sig inom det i
undertiteln angivna tidsskedet. Till
huvudsakliga delar vilande på otryckt
källmaterial ha de
förstahandsforskningens värde och intresse.
Till behandlingssätt så väl som till
placering står uppsatsen: ”Kvinnorna
i Gustaf III:s politik” emellan den i
spetsen ställda: ”Om och av
hertiginnan Charlotte”, som är mera
resonerande hållen, med bredare utrymme
för personkaraktäristik och framför
allt citat, och de följande rent
historiska uppsatserna.
Författarinnan ger en sympatisk
karaktäristik av Hedvig Elisabeth
Charlottas personlighet. Vad man genom
citat direkt får se är ”den lilla
prinsessan” som helt ung, sådan hon ter
sig i sitt vänskapssvärmeri för Sophie
Piper, född von Fersen. Det i boken
återgivna, tidiga porträttet av Roslin
visar, enligt förf:s träffande
karaktäristik, hos hertiginnan ”en
omisskännlig tjuvpojksaktighet, som tar sig
dråpligen putslustig ut mot den stela
hårklädseln och den granna
brokadklänningen”. I breven till Sophie får
man se en annan sida hos henne, de
ömma känslornas. Både roande och
intresseväckande är inblicken i detta
vänskapsförhållande, varav man dock
här endast lär känna dess tidigaste
skede. Den, vars ”största nöje” efter
samtidas vittnesbörd var ”att skämta
och hitta på galenskaper”, lät sig i sin
egenskap av upptågslysten backfisch
inte bekomma av att hon pckså var
hertiginna, och samma ungdomlighet,
märkvärdigt oberörd av det föga
lyckliga, tidiga giftermålet, framträder i
vänskapskorrespondensen från den
känslosamma sidan.
I vänskapen för Sophie Piper fann
hertiginnan Charlotte utrymme för sin
känsla, i dagboken för sin aktivitet.
Utan Sophie, utan dagboken skulle hon
andats för trångt i ett disharmoniskt
familjeliv och rolöst hovliv.
Vänskapen och dagboken hålla samman
hennes liv, ge det vikt för henne själv —
och, kan det tilläggas, intresse för
eftervärlden.
”Kärleken är kvinnans hela liv”, har
den ännu inte detroniserade
psykologiska visdomen förkunnat, och vad se
vi däremot gkng på gång i memoarer
och brev från tiden före
”kvinnofrågans” tillvaro? Att kärleken till
mannen haft en mycket oansenlig plats i
de icke mycket begåvade, icke
undantagsmässigt personlighetsutvecklade
kvinnornas liv, deras, som hållit sig
inom den uppdragna marginalen. De
tidiga konvenansäktenskapen kunde
utfalla mer eller mindre lyckligt, men
någon starkare passion ingav sällan
den äkta mannen, möjligen den gifta
kvinnans älskare. Plikttrogna
kvinnor levde sitt liv och stretade igenom
sitt äktenskap utan att någonsin ha
erfarit mer än ett minimum av den
känsla, som ”utgör kvinnans hela liv”. De
inrättade sin tillvaro den förutan.
Prinsessan Charlotte var en av dessa,
i avseende på personlig lycka så
anspråkslösa kvinnor, visar den
egendomliga blandning av vardagsstoicism och
lättlynthet, som man brukar finna hos
denna typ.
Författarinnan av boken i fråga har
låtit det psykologiskt intressanta i
vänskapsförhållandet komma väl till
sin rätt, utan särdeles mycken
kommenterande ”utläggning” just av detta.
Man skulle dock i denna uppsats velat
få mera av materialet omedelbart, utan
referatets förkortning. På det sättet,
och som en bok för sig själv, hade den
”gjort sig” ännu bättre än nu, då
hänsyn till omfånget och proportionen till
de följande uppsatserna inverkat. Som
det är, verka dessa mera
vetenskapliga uppsatser nästan mera fängslande
än den första och mest ”populära”.
Författarinnan berättar både raskt och
redigt, drar fram tillräckligt många
konkreta smådrag för att ej bli torr,
och hennes eget intresse meddelar sig
till läsaren: historikerns solida
intresse för fakta som sådana, utan
sensationell bengalisk belysning. Fakta äro
för övrigt här på mer än en punkt
sensationella nog. Hur nära politik och
intriger stå varandra, därav får man i
dessa uppsatser, med ämnen ur det
slutande 1700-talets och det börjande
1800-talets historia, ett starkt intryck,
men förevisaren av intrigspelet är en
politiskt intresserad historiker, ej en
skvallerintresserad dilettantkrönikör.
Hilma Borelius.
*
ELIN WÄGNER: Mannen och
körsbären. Albert Bonniers förlag. Pris
kr. 3:75. 229 sid.
Elin Wagner har till julen samlat
ihop jämt ett dussin större och
mindre småsaker till en bok i raffinerat
och lockande omslag av Einar Nerman.
Flera av de tolv utkasten spegla på ett
intagande sätt sin författarinnas
temperament, känsligt ömt och darrande,
glittrande i silvergrått, sorgbundet
mitt i den mest spydigt iakttagande
lustighet! Som vanligt är det
kvinnornas öden, som främst intressera Elin
Wägner — många både skarpt och
mjukt fångade kvinnliga ansikten
blicka mot läsaren här, såväl som i
författarinnans föregående böcker.
Mannen syns inte så mycket till: han
förekommer mest mellan raderna
såsom det oundvikliga öde, vilket låter
ljus eller skugga fara över det
kvinnliga själslandskapet. Ett litet
äreminne har han som species i alla fall fått
i ”Glöggen” — Han dimper minsann
från sin istindrande piedestal av hög
och oåtkomlig livsfilosofi för mindre
ting än utspilld glögg och ödelagda
antikviteter! Den blanka
självbelåtenhet, med vilken han spritsar fram sin
svada i sköna snirklar inför den lilla
häpna kvinnan — hon, som i ödmjuk
enkelhet blöder i hjärtat av sorgens
stadigt intryckta tagg — är så
oemotståndligt komiskt kopierad, att en
manlig läsare av det åsyftade slaget
borde bliva riktigt snarstucken och
sårad. I den episod, som givit volymen
namn — ”Mannen med körsbären” —
har en man fått på sin lott att prisa
den trogna kärleken som den ”lust som
aldrig dör”. Han talar med mycken
bravur det främmande tungomålet,
men han verkar inte övertygande, utan
förefaller att vara ute med en för
tillfället apterad limsticka.
”Påsken på Sjöboda” — fyra
purunga ungdomars samvaro under några
gråkalla och bidande förårsdagar —
har en egen rörande ton. En vit
ljusring dallrar över den dödsdömda
flickan med vårnamnet Verna, som i stilla
extas söker gripa ännu något av det
flyende livet genom att ordna och in-
gripa i de dagar andra skola leva efter
hennes egen död. Klenoden i samlingen
är dock den lilla ”Ålderdomens bänk”,
trots sina realistiska detaljer
omvärvd med en betagande clair-obscur
av dröm och saga. De fyra gamla
gummorna från asylen, ”så nära alla
gåtors förklaring”, bjuda som stygga
eller snälla féer sin levnadsvisdoms
galla eller honung åt en spörjande
ungdom, som vill komma i besittning
av ”all denna erfarenhet, som snart
skulle vila mellan ett par knäppta
händer i en kista”. Outsägligt gripande
som en apoteos över otaliga
kvinnoöden är den milda, vithåriga lilla frun,
som mumlar de kära namnen på alla
dem som glömt henne och prisar livet
för vad det gav: många att älska. ”Jag
såg på de slitna ringarna på hennes
slitna fingrar, hon hade arbetat och
älskat, och nu satt hon på inrättning.”
”Kära lilla barn, sade hon, det är så
roligt, så roligt, så länge de är små
och behöver en.”
Minst lyckade förefalla de båda rent
feministiska nummer som avsluta
boken. Den dramatiska ”Magdalenas
frestelse” (att strunta i kvinnosaken?)
lämnar läsaren en smula villrådig.
Problemet om kvinnan på
familjeförsörjarplatser —- i och för sig kinkigt
— är här måhända ytterligare
komplicerat genom att den kvinnliga
aspiranten har ett farligt och för ett
manligt ämbetsverk högst olämpligt
karltycke. Man blir inte rätt klar på vare
sig karltyckets eller stadsnotariens
eller hans svärföräldrars roll i denna
befordringshistoria och spar också
därför sin indignation. ”De eniga
miljonerna” slutligen är ett tvärsnitt i fem
avdelningar genom 2—3 internationella
rösträttskongresser, hopkopplade med
världskrigsutbrottet. Den
kaleidoskopiska växlingen av interiörer,
situationer, personer och anföranden är
återgiven med mycken klippsk
säkerhet, men är det ändå Elin Wägner som
skrivit detta? Hon som ägnat
rörelsen så mycket ömt brinnande patos,
har här sett kallt och oberört — ibland
rent av med ”skärvan i ögat” — som
man kan se i stunder av trötthet och
leda. Ännu har ingen skådat, att
alliansen gjort haveri i krigsvågorna;
tvärtom torde från dess
kommandobrygga (i ett krigförande land) för
tillfället givas lugna, myndiga och
betryggande order. Mrs Catt känner ingen
igen i den f. d. bara husliga,
maktlystna änkefrun. Då har Malin — som
Elin Wägner tycks ha förlänat sin
egen gamla syn på tingen — sett mera
rätt: ”klubba och rosor, styrka och
ljuvhet, det är ju hon.”
Gerda Hellberg.
*
Bergman-Österbergska samhällskurserna.
Den 22 nov. avslutades den kurs i
samhällslära, som fröken Emma Aulin
lett i Jönköpings län. Kursen, som på
allt sätt varit lyckad och bra, har
besökts av 3,185 personer. Omkring den
15 jan. börjar en ny kurs på sex
veckor i Södermanlands län, ledd av
fröken Walborg Bergström.
*
A.-B. JOHN V. LÖFGREN & C:o
—————— Kongl. Hofleverantör ——————
Rikst. 4 29 Fredsgatan 3. Stockholm. A. T. 50 48 | Sveriges äldsta, största o. bäst
renommerade specialaffär i
Siden- & Ylle-Klädningstyger
Prover t. landsorten sändas gratis o. franco. | Var skall man få ett gott kaffe!
Jo påNykterhetskaféet & KonditorietS:t Eriksgatan 30. Allm. Tel. 287 28.
Obs.! Enskilda rum finnas för komitéer och sällskaper. |
————————————————————————————————————————RING ANTON BRODÉNS JURIDISKA BYRÅAllm. Telefon 201 68 68 VESTERLÅNGGATAN 68, STOCKHOLM. Rikstelefon 144 68. | ———————————————————
Utför alla Juridiska o. PR1VAT-
DETEKTTVA uppdrag diskret,
fort och billigt. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 16:33:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/rostrattkv/4/0002.html
