Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1916—17. Medlet härtill ansåg talarin-1
nàn vara att anskaffa lämpliga
resetalare och agitatorer, vilka voro
förtrogna med landsbygdens förhållanden,
med människornas sätt att se och
känna, agitatorer, som voro kloka, rådiga
och praktiska och vilka även
förstodo att respektera människors
fördomar. Det var en systematisk
husagitation fru Waern-Bugge förordade, och
hon utvecklade i några breda drag
planen för denna agitation, vilken nu i år
måste bedrivas.
Kvinnorna och nödhjälpsarbetet
var nästa punkt på aftonens program
och inleddes av fru Karin
Fjällbäck-Holmgren, som redogjorde för de
erfarenheter hon haft från en hjälpbyrå
i Stockholm. Efter att ha skildrat hur
den centrala understödskommittén
bildats och hur den fungerat samt den
omfattning arbetet genom det stora
tillskottet av frivillig arbetshjälp fått,
gick fru Holmgren in på det system,
varigenom en hjälpsökande erhåller
understöd. Det gäller att underrätta
sig om hans person, hans bostad och
levnadsförhållanden, en i många fall
mycket invecklad procedur, då det inte
alltid är de oförskyllt arbetslösa, som
begära understöd, utan även
yrkestiggarna och de konstant arbetslösa. Fru
Holmgren ansåg dock att man
tämligen snart kom på det klara med de
senare, enligt en metod som i
praktiken visat sig förträfflig, nämligen att
skaffa vederbörande arbete, i vilka fall
de lättjefulla snart nog dunstade av
och agnarna lätt skildes från vetet Av
understödstagarna har flertalet visat
sig vara män, ett faktum som
talarin-nan kraftigt underströk; en rapport
från arbetsförmedlingen visar
nämligen en kvinna på tio män. I många
fall har det i de nödställdas familjer
rörande den eller den kvinnliga
medlemmen hetat: "Hon är ju kvinna, hon
reder sig nog."
Under sitt arbete på hjälpbyrån hade
fru Holmgren kommit till insikt om
vikten av att arbetsförsäkringen snart
löses, ty kroppsarbetaren lever under
ett olidligt osäkerhetstillstånd.
Tillfälligheter eller en godtycklig
arbetsgivare kunna driva honom från en god
ställning i samhället direkt i nöd och
elände. Även för de usla
bostadsförhållandena, av vilka fru Holmgren
under sin verksamhet fått en rik och
sorglig erfarenhet, måste samhället snart
råda bot Och vad arbetarkvinnorna
beträffar måste man, genom att skaffa
dem bättre yrkesutbildning,
möjliggöra att det tunga, och ofta otacksamma
arbete de utföra i hemmen kommer till
erkännande. Det av varm känsla
burna, på goda uppslag rika föredraget
mottogs med starka applåder.
Nästa talare, yrkesinspektören
fröken Kerstin Hessélgren, kompletterade
fru Fjällbäck-Holmgrens upplysningar
genom att skildra det arbete, som
utförts förnämligast av Kvinnornas
uppbåd, men även av andra
kvinnosammanslutningar. En viktig gren av
detta hjälparbete har varit
Kvinnornas uppbåds livsmedelsdepöt, där
husmödrarna fått inlösa goda varor och
där man med tålamod och intresse
bistått dem i olika avseenden.
Sömnadskurserna ha för många varit till
ovärderlig nytta och över 100 husmödrar
ha på dessa varit sysselsatta med att
förfärdiga kläder åt sig själva och sina
barn. På Östermalm har en
tvättinrättning satts i gång och även den av
Södra K. F. TT. K. startade
påsfabfi-ken för arbetslösa tobaksarbeterskor
fordrar ett varmt erkännande. I
sammanhang härmed påpekade fröken
Hesselgren den oerhörda fara för
vilken den arbetslösa ungdomen är utsatt,
och i likhet med fru Holmgren
uttalade hon som sitt önskemål den
yrkesutbildning, som av de unga
flickorna kunna skapa dugande och
målmedvetna samhällsmedlemmar.
Fröken Hildur Öijer, Göteborg, var
inte själv närvarande, men hennes
anförande om nödhjälpsarbetet, sådant
det organiserats i Göteborg, upplästes
av fru Hertzman-Ericson, och åhördes
med stort intresse. Även i Göteborg
bildades, liksom på så många andra
ställen i landet, ett Kvinnornas
uppbåd, som senare inom sig bildade en
Barnhjälpskommitté med fru Frigga
Carlberg som ledare. En hel del av F.
K. P. K:s medlemmar ställde sina
krafter till kommitténs förfogande och
föreningen gav behållningen av ett
föredrag till kommittén. Dess mission var
dubbel: att ge arbete åt mödrar och
dela ut kläder åt deras barn. Arbetet
ökades i samma mån som
allmänhetens intresse, och vid jultiden fick det
ett förut icke anat omfång genom
Göteborgspostens medverkan till en
extra julklappsinsamling. Fröken
öi-jer avslutade sin redogörelse med en
stilla undran varför inte kvinnorna,
nu när det visat sig att de så väl
behövas, inte också erkännas, och hon
hoppades att de som så fråga vore
unga, så att de hade tid att vänta på
svaret.
Fröken Elin Wahlquist, Sundsvall,
och fröken Naêmi Uddenberg, Malmö,
skildrade hur Kvinnornas uppbåd
organiserats och arbetat på deras
respektive orter, och till slut lämnade fru
Elsa Perselli, Örebro, en livfull
skildring av det tillfälle, då 4,000 kvinnor
i Örebro uppvaktade landshövding
Bergström med begäran om
rusdrycksförbud, men genom landshövdingens
svar blevo så bittert kränkta i sin rätt
som hustrur och mödrar.
Åhörarna lyssnade med spänt
intresse till fru Persellis framställning,
som avslutade aftonens möte, vilket
givit en klar och omfattande
föreställning om vad kvinnorna under
kristiderna uträttat i skilda delar av landet.
Samtliga talare avtackades med livliga
applåder.
Andra dagens förhandlingar
öppnades klockan 10 i Whitlockska
skolans hörsal under fröken Signe
Bergmans ordförandeskap. Den första
frågan på dagens program
Vad kan göras för kvinnornas
rösträttsfråga under nuvarande politiska
situation?
inleddes av d:r Karolina
Widerström, som började med att klargöra
den politiska situationen och
sammansättningen av Andra kammaren, där
partiernas inbördes styrkor
visserligen äro betydligt förändrade, men där
i alla fall de båda partier som ha
kvinnornas rösträtt på sitt program
tillsammans ha majoritet. Beträffande
Första kammaren intar även den efter
nyvalen ungefär samma ställning till
vår fråga som förut, d. v. s. ogynnsam.
Spörsmålet är nu om vi böra arbeta
för att vår fråga redan under den
stundande riksdagen tas upp till
behandling. Att den skall tas upp under
denna riksdagsperiod är ju en självfallen
sak. Åtskilligt talar för en omedelbar
aktion, ty regering och riksdag få inte
tro att vi givit tappt, när efter
trettionde stormningen fästningen ändå inte
är i våra händer. Inom regeringen ha
vi det så pass bra förspänt, att
justitieministern är på vår sida och
statsministern har förklarat sig vara viss
om att "kvinnornas strävan efter med-
borgarrätt är förestavad av omtanke,
icke blott om egna krav, utan även om
landets väl". Och sedan
försvarsfrågan är löst, måste regeringen även
ägna sig åt andra frågor. Och kunde det
t inte tänkas att då även det löfte
konungen gav i trontalet i jan. 1914 infriades
med en kunglig proposition?
Sedan d:r Widerström klart visat att
utsikterna till frågans lösning på
denna väg icke voro stora, upptog hon
tanken på en partimotion till denna
riksdag. Men då detta blir den första
riksdagen under treårsperioden, ansåg
talarinnan det klokare att invänta ett
gynnsammare tillfälle än det
närvarande för vår frågas framförande i
riksdagen.
Efter en livlig diskussion gjorde
mötet följande uttalande:
"Mer än någonsin övertygad om det
berättigade i kvinnornas rösträttskrav,
anser dock centralstyrelsen att ett
förnyat framförande av kvinnornas
rösträttsfråga i riksdagen icke behöver ske
vid innevarande riksdag — den första
i perioden — helst som de nu rådande
exceptionella förhållandena så starkt
bringat andra frågor i förgrunden.
Skulle en förändring i situationen
inträda, är centralstyrelsen beredd att
upptaga frågan till förnyad prövning."
Fröken Signe Fridkolm upptog den
synpunkten till diskussion, om det inte
vore lämpligt att till att börja med
arbeta för politisk rösträtt åt kommunalt
röstberättigade kvinnor. Talarinnan
ansåg att man fann det största antalet
intresserade kvinnor i de kommunalt
röstberättigades led, och man borde
vara glad åt en reform som kunde
avkorta vägsträckan.
Diskussionen visade att den
allmänna opinionen gick i motsatt
riktning. Fröken Whitlock framhöll den
styrka som legat i kvinnornas enighet
och vilken inte borde utsättas för en
påfrestning, och även d:r Petrini
ansåg att sådana riktlinjer skulle
medföra en splittring. Ävenledes ansåg
hon det vara ett misstag att de
kommunalt röstberättigade äro de mest
intresserade, ty många förmögna män
ställa om att deras hustrur bli
kommunalt röstberättigade för att sedan
begagna sig av deras röster vid
stadsfullmäktig- och landstingsval. Mötet
beslöt att fasthålla vid den ståndpunkt
som uttryckes i Landsföreningens
I stadgar § 1.
N;& 2
RÖSTRÄTT FÖR KYIKKOR
3
"Blodet ropar."
Av Frigga Carlberg.
Det var en mor med en stor skara
barn, som hade det mycket trångt och
svårt. Hon gav dem sin ömhet, sina
leenden och sina tårar, sitt arbete och
sin kraft, men allt detta räckte icke till
för att skydda dem för livets
brutalitet.
Barnen hade också en far, men hans
hörsel hade tagit skada av larmet från
ångvisslor och maskinsurr,
stridslurar och trumpetskall, så att han icke
kunde uppfatta ljudet av svaga röster,
och hans ögon voro riktade på stora
och högtflygande mål, så att han icke
gav akt på det späda, spirande livet
vid sin fot, hur det trampades ned som
vissnat gräs.
Men modern såg det. Hon var van
att syssla med det som var svagt och
hjälplöst och hennes hjärta blödde av
sorg över hennes vanmakt. Hon såg
farorna som hotade barnen, hotade
dem till liv och lem, till ande och själ,
och i sin ångest vände hon sig till
fadern med bön om rätt att hjälpa dem.
— Ser du icke — kved hon — hur
elden bryter ut över deras huvudl Låt
mig hjälpa dem.
Men han såg ingenting, och då hon
ville skynda till sina barns räddning,
hejdades hon av en kraftig hand.
—Du är ju kvinna.
Sant. I detta ord låg vanmakt, låg
befrielse från ansvar, men icke
befrielse från sorg och hon grät i stum
förtvivlan.
Åren gingo och allt starkare blev
moderns känsla av förnedrande
maktlöshet inför barnens nöd och hon
sporde:
— Ser du icke faran som hotar dem,
huru lågorna vilja sluka dem?
— Nej, det ser jag icke — svarade
han överlägset och lät blicken fara
över stadens tinnar och torn.
— Hör du ej deras klagan, deras rop
om hjälp? bad hon i ångest. — Kan
jag icke få skynda till deras räddning?
— Nej, jag hör intet av det du talar
om. Du drömmer.
. När hon gråtit sina ögon nästan
blinda över de förkolnade liken av barnen
hon under smärta och ve fött till
världen, närt med sitt hjärteblod och om
vilkas framtid hon drömt ljusa och
vackra drömmar, gick hon åter till
fadern och frågade, hur hon skulle kunna
få makt att rädda de andra, de som
denna gång blivit skonade.
— Bed! sade han.
— Vern skall jag bedja? I tusende
år har jag bedit, men ingen har hört
min bön.
— Bed mig, Mannen! sade han stolt.
— Hur skall jag kunna bedja så, att
det blir dig till lags, herre?
— Samla all världens kvinnor och
vaka och bed tillsammans i ödmjukhet
och tålamod, i säck och aska. När ni
så bedit i hundrade och åter hundrade
år, så kanske jag lyssnar till eder bön
för att pröva om ni kan anses vara
mogna.
— Men under tiden, herre? Medan vi
bedja och vänta på bönhörelse, finnas
så många som lida och gå under och
som vi skulle kunna ha räddat.
Mannen hörde icke hennes tal, som
överröstades av krigsfanfarer och
vapenslammer.
I hundrade och åter hundrade år
hade kvinnorna vakat och bedit, först
några få men småningom allt fler och
fler. Under de långa vänteåren hade
de börjat tänka nya tankar.
"Mogna" hade mannen sagt. Hade
icke tusentals års villigt och
kärleksfullt arbete inom hemmets värld
mognat kvinnorna för rätt att skydda de
sina även i världen utom hemmet.
Menade han att detta slags verksamhet
endast mognat deras känsloliv och att
det var deras tankeliv som behövde
mogna.
Så började de grubbla.
— Vem har givit mannen hans makt?
undrade de.
— Gud? gissade en.
— År det så — sade en annan — så
gav Gud honom makten för att skydda
det svaga och hjälplösa, men icke för
att förtrycka det. — Hädelse! ropades
omkring henne, — Har du glömt att
det är endast i ödmjukhet och tålamod
vi bli bönhörda?
Häderskan böjde sitt huvud i stoftet
och bad om tillgift.
Kvinnorna fortforo alltjämt att
bedja. Gamla hade lämnat plats för unga,
och dessa unga hade i sin tur ,med
böjda ryggar och vita hår fått lämna
sin knäböjande ställning utan
bönhörelse, följda av nya skaror.
Slutligen kunde kvinnorna icke
knäppa samman händerna till bön, därför
att de måste hålla dem hårt tryckta
över sina öron för att icke höra all
gråt och klagan. Och de tvingade sig
att tillsluta sina ögon för att icke se
barnens lidanden.
— Det blir bättre — sade de med den
optimism, som naturen nedlagt hos
den, vars uppgift är släktets förnyelse.
— Mannen som är "mogen" styr nog
allt till det bästa.
Ur denna tro väcktes de av ett skri,
fasansfullare än alla de andra.
Ångestropet från miljoner pinade själar och
stympade kroppar — en hel värld i
brand, i nöd och skuld och brott.
Kvinnorna bedja alltjämt, med
händerna tryckta mot öronen för att
slippa höra, ehuru blodet* — deras barns
blod — strömmar över deras händer.
Men blodet ropar och de måste lyssna:
— Mor, mor, detta kunde du —’ och
endast du ha hindrat! Mor, varför
kommer flu icke till vår hjälp?
Men mor har endast tårar till svar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
