- Project Runeberg -  Rösträtt för Kvinnor / IV Årg. 1915 /
3:4

(1912-1919)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

håll. Detta är en helt annan situation
än en rektors vid en statsskola, vars
lärare ha en lika fast ställning som
rektor (egentligen en fastare) och som
icke alltid torde vara lika
lätthanterliga som de lärare och lärarinnor,
vilka en skolföreståndarinna har makt att
avskeda, när hon så önskar." Hr
Nyström anser således, att när männen
för sin förtjänst äro beroende av en
kvinnlig föreståndare, då kunna de
vara beskedliga och ta skeden i vackra
hand, men om de sitta säkra på en
ordinarie befattning, då skulle de inte
bry sig om sin tjänsteplikt att vara
hörsamma mot en kvinnlig rektor,
utan anstränga sig att göra henne
livet surt Betyget åt männens
sam-vetsgrannhet och lojalitet får stå för
hr Nyströms räkning.

Vidare vill hr Nyström inte vara
med om bestämmelsen om att minst
halva antalet ämneslärare skola vara
ena gången manliga, andra gången
kvinnliga och detta av följande skäl:
*T>enna egendomliga bestämmelse
strider uppenbarligen mot stadgandet i §
28 K F., att vid utnämningar
avseende skall fästas endast vid
skicklighet och förtjänst; ty härmed införes ett
nytt begrepp såsom i första hand
utslagsgivande, nämligen sökandes kön.
En man skall alltså endast därför att
han är man, en kvinna endast därför
att hon är kvinna, i vissa fall ha
företrädesrätt till en lärarebefattning
framför en vida mer meriterad
sökande av annat kön. Jag hoppas, att
dylika befordringsgrunder aldrig måtte
finna rotfäste i svensk lag."

Vi rösträttskvinnor kunde inte ha
uttryckt oss bättre, vi äro särdeles
nöjda med hr Nyströms
grundlagstolkning att könet inte bör utgöra
befordringsgrund eller befordringshinder.
Men hr Nyström var ju med i
riksdagen, när grundlagsändringen
diskuterades 1907. Varför föreslog inte hr
Nyström då, i överensstämmelse med sin
uppfattning av grundlagens anda, att
§ 28 R P. skulle lyda helt enkelt:

"Konungen äger att i statsrådet
utnämna och befordra infödda svenske
män och kvinnor till alla ämbeten" etc,
då hade vi ju varit ifrån allt det här
trasslet.

Inte heller vill hr Nyström vara med
om att gift kvinna skall ha någon
möjlighet att kvarstå i tjänsten, och det
tycks framför allt vara därför att hr
Nyström är bekymrad över, varest
vederbörande rektor skall erhålla
lämpliga vikarier vid de permissioner, som
kunde bli följd av gift kvinnas
havandeskap. Yttrandet är litet
egendomligt just i hr Nyströms mun. Han är
själv lektor vid ett provårsläroverk,
där det naturligtvis är viktigare än
eljest att tjänsterna skötas av ordinarie
lärare och inte av vikarier. Men nog
har lektor Nyström begärt
tjänstledighet under minst 10 vårterminer för att
sitta i riksdagen, och hans kollega vid
samma läroverk, f. d. lektor Sixten v.
Friesen, har väl varit borta i 25 år av
liknande anledning, och rektorn har
fått skaffa vikarier. Inte ens den, som
hoppas aldrig så mycket på en ökad
nativitet i riket, kan väl ändå vilja
antaga, att en gift kvinna skall behöva
så många tjänstledigheter.

Läroverksadjunkten, ledamoten av
Första kammaren hr Olof Olsson, har
också ett mycket långt särskilt
yttrande, han reserverar sig på nästan alla
punkter. Särskilt har han sin egen
tolkning av grundlagsändringsbeslutet.
Han påpekar, att det i hr Tryggers
motion stod lärarebefattningar vid de
allmänna läroverken, men att det nu i
regeringsformen står
"lärarebefattningar vid statens läroanstalter", vilket
skulle innebära att "genom
grundlagsändringen står vägen inte mer öppen
till en adjunktur vid realskola för
gossar än till en civil lärarebefattning
vid artilleri och ingenjörshögskolan".
Hr Olsson beklagar den kvinnliga
"villfarelse", som anser att det är att
krångla med riksdagens egenhändiga
beslut att försöka utestänga kvinnorna
från lärarebefattningarna vid
läroverken. Men hr Olsson torde nog få
uppleva att den "villfarelsen" är rätt
allmän, ty man behöver bara läsa
riksdagsförhandlingarna för att se, att det
var just läroverksläraretjänsterna man
i första hand avsåg.
Konstitutionsutskottet omnämner dem flera gånger i
betänkandet 1907 och anser det "vara
angeläget att vidtaga en lagändring i
nu föreslagen riktning, sedan genom

Kungl. Maj:ts nådiga stadga för rikets
allmänna läroverk den 18 febr. 1905
utnämningsrätten till de flesta
beställningar vid dessa läroverk överflyttats
till Kungl. Maj:t. Att ordalydelsen i
grundlagen sedan blev något olika,
beror väl på att även
professorsbefattningarna medtogos, men ej på att
riksdagen ej ville släppa kvinnorna till
läroverken. För den som följt med
frågan verkar hr Olssons uppfattning
advokatyr. Hr Olsson är ju så förfärligt
rädd för den feminisering av det
manliga släktet, som skulle bli följden om
kvinnorna komme in i läroverken.
"Men hur tänker sig nämnden", säger
han, "att en kvinna, som aldrig varit
pojke och aldrig kan bli karl, skall
kunna förstå och finna sig till rätta i en
klass 13—15 åringar, som alla äro
pojkar mer än vanligt då, men också
ingenting högre önska än att bli riktiga
karlar?". Och så citerar han prof.
Leh-manns broschyr "Brytningstiden", med
dess fruktan för utjämnandet mellan
de maskulina och feminina typerna etc.
Ja, nog ha vi alltid vetat, att den
ljuva kvinnligheten var en späd
blomma, och att den därför borde vårdas i
drivhus, men att den stora käcka
manligheten nu också har blivit lika skör
och inte tål vid kvinnosällskap, det var
verkligen ledsamt att höra. Vi våga
opponera oss, och eftersom männen ha
så mycket att säga om hur den sanna
kvinnan skall vara, borde väl vi också
kunna få ha ett ord med i laget om
männens uppfostran. I själva verket
kan man nog icke begå ett större
psykologiskt misstag, än att som hr
Olsson tro, att könens bästa egenskaper
utvecklas, då de äro skilda från
varandra. Det är nog alldeles tvärt om,
mannen har som bekant icke gott av
att vara allena, och hr Olsson behöver
inte för den skull vara orolig för
släktets förvekligande. Varje yttring både
av fysiskt och moraliskt mod hos en
man väcker alltid anklang hos
kvinnan. Påståendet att läroverkens fel
och svagheter inte bottna i bristen på
kvinnor är heller inte ovedersägligt.
Mycket av det råa övermod mot
kvinnor, som den bildade unghögern i våra
dagar presterar, kan tvärtom göra det
ganska tvivelsamt Och hr Olssons

förklaring: "Kvinnorna vid
gossläroverken kunna — när de bli som bäst
— aldrig bli någonting annat än
kopior av män" är så omotiverad, att
den icke förtjänar något bemötande, ty
därom vet hr Olsson ingenting. Hr
Olsson hör tydligen till den inte
alldeles ovanliga typ, som är rätt
generös i fråga om kvinnornas rättigheter,
bara de inte vilja uppträda som
konkurrenter i det yrke, som är hans eget.
Hr Nyström, som är lektor, vill låta
dem bli adjunkter, men inte lektorer,
och adjunkten Olsson vill inte ha dem
till adjunkter heller. Och när
socialdemokraten hr Olsson dekreterar: vi
sköta oss så bra vid läroverken, att vi
inte behöva några kvinnor dit, så står
han på samma nivå som Första
kammarhögern, när den i trettio år sade
till arbetarna och än i dag säger till
kvinnorna: "Vi styra så bra, så ni
behöva ej lägga er i saken." Man är
alltid jävig, när man sätter betyg åt sig
själv.

Markisinnan har låtit omvandla hela
slottet till ett sjukhus. Allt är
vitmålat, operationssalar och sjukrum äro
inrättade efter den moderna hygienens
fordringar och plats är beredd för 100
sårade.

Så har det gått med de flesta av
Frankrikes åldriga herresäten. Från
att ha varit en hemvist för lyx och
förfining ha de nu fått träda i
barmhärtighetens tjänst.

Vad som måste verka i högsta grad
överraskande på en främling var det
lugn och den besinning som utmärkte
kvinnorna, ett lugn som de även vetat
bevara när dödsbuden kommit.

Icke ens efter segrarna har Paris
smyckats i festskrud. Framgången,
såväl som nederlagen, har man burit med
en sällspord värdighet. Efter det stora
slaget vid Marne, vars oerhörda
betydelse fru Amundson inte trodde blivit
fullt uppskattad härhemma» ljödo inga
smattrande fanfarer, inga överdrivna
känsloyttringar. Så vitt hon visste
endast en tacksägelsegudstjänst i Nötre
Dame.

Efter en äventyrlig ångbátsresa och
under en ständig livsfara då minfälten
genomplöjdes, och man varje ögonblick
kunde vänta en explosion, befinner sig
fru Amundson nu åter i Sverige. Men
vad hon upplevat därute, inte bara av
spännande tilldragelser, utan av den
högtidliga ro man förnimmer i de stora
ögonblicken, vilka höja människan
över det vardagliga och småskurna,
och det starka intryck hon fått av ett
folk, som med värdighet vet att bära
sitt öde, det blir ett minne som över
sig får något av evighetens helgd.
Gurli Eertzman-Ericson.

Hildur Öijer».

Ännu en 50-åring.

"Hildur öijer måste ha ett erkännade
i Rösträtt för Kvinnor med anledning
av sin 50-årsdag — det har hon ärligt
förtjänat. Och du skall skriva det",
lydde för några dagar sedan ordern
från tidningens redaktion.

Att hon ärligt förtjänar ett
erkännande, är jag nog den länrpligaste att
yttra mig om, jag som på närmaste
håll har varit vittne till hennes
outtröttliga arbete, särskilt för vår
rösträttsfråga. Men ändå gick jag
åtskilliga dagar i tvekan mellan lusten att
skriva och fruktan att hon skulle
misstycka att bli tackad för en sak, som
bara är helt naturlig. Just så som en
socialt utvecklad människa skall tänka.
Och Hildur öijer är en människa — det
högsta beröm jag anser mig kunna ge.
Vi ha gott om kvinnor och vi ha gott
om män, men vi ha sorgligt ont om
människor.

Kvinnans politiska rösträtt är
hennes livsintresse, därför att hon i
densamma ser lösningen av de viktigaste
samhällsfrågorna, dessa som hon hade
insikt i långt före rösträttsfrågan
blivit aktuell hos oss.

De kunde ju icke vara främmande
för en kvinna med hennes intelligens
och hjärtelag samt öppna — i alldeles
ovanligt hög grad öppna — ögon och
öron. Hennes verksamhet är mycket
omfattande, men jag måste ju här
begränsa mig till rösträtten och t. o. m.
för denna enda fråga är arbetet av
mångahanda slag, inte endast den
alltid påpasslige sekreteraren och
kassaförvaltaren inom Göteborgsföreningen,

utan även den flitigt anlitade
rådgivaren, när det i lokalföreningarna är
fråga om en soaré, en uppläsning eller
liknande.

Hildur öijer är ovanligt mångsidig;
hon är posttjänsteman till sitt
borgerliga yrke — förste postexpeditör vid
Göteborg I — en god, vänfast och
hjälpsam kamrat — en god kraft i det
sociala hjälparbetet, praktisk och
snarrådig och så är hon — en god
skådespelaretalang, som gjort rösträttssaken
stor tjänst i agitationsväg. Att
omedelbart efter en succés som Madame
Anti i oöverträffad elegans, vinna en
lika stor som mrs Farrel, general
Mit-cheners städerska, i Bernard Shaws
"Presscuttings", erbjuder inga
svårigheter alls.

Den största triumfen anser hon sig
ha vunnit, när en flicka vid åsynen av
henne som Lovisa Andersson,
skurmadam, i "Samma don" snyftade: "Vad
hon måtte ha lidit!" Eller då en annan
åskådare sade: "Det är inte möjligt,
att det är fröken öijer, som skurar så
vant, det är som om hon aldrig gjort
annat."

De svenska kvinnor, som en gång få
politisk rösträtt, borde i tacksamt
minne gömma bilden av Hildur öijer vid
sitt skrivbord, långt in på
småtimmarna sysselsatt med att skriva
rösträttsbrev, påminnelser och cirkulär samt
fundera ut nya uppslag för att väcka,
upplysa och samla kvinnor till insikt
om samhällsförpliktelser och personligt
ansvar.

Én enda sak utom rösträtten måste
jag nämna här. Det kommer en stund
på natten — kanske kl. 12, kanske kl. 1
eller mer — då Hildur öijer skjuter

undan rösträttspapperen och en stor,
diger bok intar huvudplatsen jämte en
bunt frankokuvert och några små vita
kort med en liten flickunge på; den
lilla har en ros i handen, och på kortet
står "Födelsedagen". Det är Hildur
öijers kärleksverk under årets 365
dagar att skicka ut sådana brev till alla
dem, som lämna gåvor till barnhemmet
"Födelsedagen" — en skyddsanstalt för
barn från tuberkulossmittade hem.

Det är så ofta sådant arbete i en eller
annan form, som håller elden
brinnande i en rösträttskvinnas själ om
nödvändigheten av vår saks framgång.

I alla kvinnors namn — särskilt i
alla deras som tillhöra
Göteborgsföreningen — ett oförgätligt tack!

Frigga Carlberg.

När man läser den redogörelse, säger
Karlstads-Tidningen, som vid det i dagarna
hållna centralstyrelsemötet för de kvinnliga
rösträttsorganisationerna lämnades —
särskilt av fru Fj ällbäck-Holmgren -— för
kvinnornas sociala hjälpverksamhet under
de nu rådande hårdtiderna, så måste man,
synes det, ovillkorligen fråga sig: skulle
inte det samhällselände, som i så
förfärande stor omfattning förekommer även i vårt
land, efter hand bliva väsentligt
förminskat och förmildrat, om kvinnorna vore
politiskt fullmyndiga medborgare lika väl
som männen? De ha dock en helt annan
intim känsla för hus och hem och barn, och
de skulle helt visst komma att allvarligt
och ingående ta sig an arbetet på att
förbättra det för all mänsklig utveckling så
kardinalt viktiga hemlivet, om de finge
inflytande och ansvar i samhället. Nu sakna
de bådadera, de känna sig utanförställda,
de kunna inte med något eftertryck göra
sina krav gällande, männen fråga inte
mycket efter dem.

4

RÖSTRÄTT FÖR KYIKnffOR

N:r 3

!SUCCÈSBOKEN!

■ B

| S£äktens\ \
\ Kvinnor! \

f \ av ELSE KLEEN M i

g har nu utkommit \

\ i sin tredje upplaga (4:de tusendet) I
■ Pris 4:50, inb. 5:50. i

i P. IL nit s Sns Fiilag. {

V J

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:33:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rostrattkv/4/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free