Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
RÖSTRÄTT FÖR KinUKOR
N:r 7
Lärarelöneöämndens betänkande ännu en gång.
Av Anna L. Lessel*
Denna tidning har redan haft ett par
artiklar om Lärarelönenämndens
betänkande, och detta har i övrigt blivit
mycket uppmärksammat både i
pressen och av allmänheten. Men
nämndens utredningar och förslag äro
tvivelsutan av så stor betydelse och
kunna få så vittgående följder, att ännu
några reflexioner i anledning därav
torde kunna påräkna intresse.
Nämnden hade ju bl. a. till uppgift
att söka klara upp förhållandet mellan
lönerna för manliga och kvinnliga
lärare, men har naturligtvis därjämte
haft att utreda en hel del andra»
spörsmål, vilka stå i närmaste sammanhang
med löne- och anställningsvillkoren för
dem, som beröras av nämndens förslag.
Emellertid förefaller det, som om
nämndens behandling av den
förstnämnda uppgiften till den grad lagt
beslag på det allmänna intresset, att de
övriga frågor, nämnden sysslat med,
blivit jämförelsevis litet
uppmärksammade. Även de äro dock, i synnerhet
somliga av dem, betydelsefulla och
förtjäna beaktande såväl för sin egen
skull som därför, att man utan
kännedom om dessa sidospörsmål har svårt
att få en riktig uppfattning av
nämndens huvudförslag. Särskilt får detta
anses gälla i fråga om folk- och
småskolepersonalens anställnings- och
avlöningsförhållanden.
Då man söker bilda sig en något så
när hållbar uppfattning av innebörden
i nämndens förslag, kommer man
vidare snart under fund med, att det, om
man icke vill vara obillig eller orimlig,
är nödvändigt att jämföra nämndens
förslag med vad de äro avsedda att
träda i stället för.
De resultat, nämnden kommit till,
hava emellertid, såsom alltmera visat sig,
blivit ganska olika bedömda inom de
kretsar, som äro närmast intresserade.
I de artiklar rörande betänkandet i
fråga, som förut varit införda i denna
tidning, har utvecklats en åskådning.
När i det följande en från denna i
vissa stycken avvikande mening göres
gällande, torde detta ha sin grund
närmast däri, att uppfattningen påverkats
av en sådan jämförelse, som ovan
berörts, men beror givetvis även därpå,
att de föregående artiklarna företrä-
desvis tagit sikte på den ställning,
nämnden velat bereda de lärarinnor,
som tagit akademisk examen, och
vilken här lämnas helt åsido, under det
att föreliggande uppsats främst
åsyftar att framlägga den uppfattning,
som för lärarinnor vid folk- och
småskolor ligger närmast
Betraktar man nämndens förslag i
och för sig utan hänsyn till förut
rådande förhållanden, finner man
otvivelaktigt» att vissa avsevärda
invändningar kunna göras mot nämndens sätt
att avväga förhållandet mellan
manliga och kvinnliga lärares löneförmåner,
antingen man nu tänker på de
statsanställdas eller på de kommunalt
anställda lärarnas villkor, sådana nämnden
föreslår dem. Mendetta är en sak, en
annan sak är, huruvida icke förslaget
vid sidan av sina brister har att
uppvisa även erkännansvärda förtjänster.
Det vill synas, som skulle detta
förslag liksom allt annat mänskligt
kännetecknas både av fel och av deras
motsats.
Nämnden har ansett sig böra
förorda, att grundsatsen om särskilda
lönetillägg åt familjeförsörjare tillämpas
vid regleringen av de kommunalt
anställda lärarnas löner men icke av de
statsanställdas.
Frånsett några icke alltför talrika
undantag hade sagda grundsats redan
på förhand gillats av de kommunalt
anställda lärarna, manliga såväl som
kvinnliga. De hade blivit övertygade
om, icke blott att en någorlunda
tillfredsställande lönereglering enligt
andra grundsatser vore ogenomförbar,
utan ock därom, att familjeförsörjarna
borde erhålla ett familjetillägg på
grund av sin försörjningsplikt.
Nästan alltid har ju från deras sida,
som äga att bestämma lönerna, drivits
den satsen, att en ensam kvinna icke
kunde göra anspråk på samma lön som
en man, ty mannen är eller skall vara
familjeförsörjare, samtidigt som man
utan invändning i regel tilldelat den
icke familjeförsörjande mannen
samma lön, som tillkommit hans
familjeförsörjande kamrat, allt under det man
likaledes utan betänkande frånkänt
kvinnan, som varit familjeförsörjare,
rätten att därför göra anspråk på sam-
ma lön som sin lika ställda manlige
kamrat. Nämnden vill nu ha de
kvinnliga familjeförsörjarna betraktade och
behandlade såsom sådana, och de män,
som äro ogifta, vill nämnden icke ha
likställda med familjeförsörjarna.
Detta innebär, synes det, ett ovedersägligt
framsteg. I känslan av att det måste
vara något fel med ett sådant
lönesystem, som tillerkänner vissa män
förmåner i ändamål att sätta dem i stånd
att fullgöra en plikt, som de
undandraga sig, har man, tydligen i syfte
att giva bättre skäl för ett sådant
tillvägagående, hittat på varjehanda
andra orsaker, varför mannen borde
tillförsäkras högre lön än kvinnan för
samma arbete. Han har större
levnadskostnader, heter det, hans arbete
är mera värdefullt, vilket bl. a.
bevisas därav, att manligt arbete ej står
att erhålla för samma pris som
kvinnligt o. s. v. Dessa och liknande
argument har nämnden tagit avstånd från,
och det borde kunna väntas, att dylika
svepskäl därmed bragts ur världen,
åtminstone lära de icke med någon
vidare effekt hädanefter kunna användas.
Till grund för förhållandet mellan
manlig och kvinnlig lärares lön har
nämnden däremot med vissa
modifikationer antagit, vad den k.
löneregleringskommittén kallat effektiv
avlöning. Även om icke oviktiga
invändningar kunna göras mot såväl själva
detta beräkningssätt i och för sig som
ock mot nämndens sätt att tillämpa
det, må dock medgivas, att det vilar
på en betydligt mera tilltalande grund
än föregående tiders förfaringssätt,
som väl icke hade annan grund än det
rena godtycket att stödja sig på. Här
synes dock meningen ha varit att göra
en rättvis beräkning.
Som bekant förstår nämnden med
effektiv avlöning summan av alla de
löneförmåner, som tjänsteinnehavaren
äger utsikt att uppbära såväl under
som efter den tid, han är i aktiv tjänst.
Hela summan fördelas sedan på
antalet tjänstår, och så uppkommer
effektiv lön pr tjänstår. Härtill kan nu
anmärkas först och främst, att ett sådant
beräkningssätt i alltför hög grad synes
stödja sig på antaganden, som i ett
mycket betydande antal fall aldrig
sammanfalla med verkligheten, och
vidare, att bruket av antagandena icke
är konsekvent.
I ena fallet antager man t. ex., att än-1
ke- och pupillpensionens värde bör
ingå i beräkningarna, i andra fallet icke.
Mest torde dock vara att invända mot
nämndens åsikt om vad som bör
medtagas bland löneförmånerna och ingå i
totalsumman. Beträffande de manliga
lärarna vid folkskolan kommer
nämnden till det resultatet, att från deras
löner böra frånräknas avgiften till
änke-och pupillkassan, som för dem är
obligatorisk, samt för värnpliktsåret hela
lönen med undantag av 500 kronor,
vartill den värnpliktsskyldiges underhåll,
som bekostas, av staten, uppskattas.
Enär den manlige läraren i följd av
värnplikten anses få sin första
ordinarie anställning ett år senare än den
kvinnliga, beräknas för honom
antalet årslöner i högsta lönegraden till ett
mindre än för hans kvinnliga kamrat.
Och slutligen beräknas summan av de
pensioner, den manlige läraren har
utsikt att få uppbära, till ett lägre
belopp än samman av den kvinnliga
lärarens pensioner. Man antager
nämligen en kortare medellivslängd för
lärare än för lärarinna. På grund av
nu anförda skäl sätter nämnden
grundlönen för lärare 150 kronor högre än
för lärarinna.
Avgiften till änke- och pupillkassan
uppgår till 66,33 kronor, och mot att
läraren beredes ersättning härför,
torde icke med fog kunna göras någon
invändning.
Vad så värnplikten beträffar, möter
oss den egendomligheten, att även de
lärare, som icke göra värnplikt, enligt
nämndens förslag skulle likställas med
de värnpliktsskyldiga eller med andra
ord tillerkännas ersättning för en
prestation, som de icke fullgöra. För
övrigt tyckes hela anordningen med
ersättning för värnpliktsåret böra
förfalla, sedan det året numera får
räknas som tjänstår.
^ Angående pensionsberäkningen
förtjänar uppmärksammas, att nämndens
egna matematici därom yttra, att
betänkligheter kunna göras gällande mot
att basera här förekommande
jämförelser på den under gångna årtionden
observerade dödligheten.
Observationsmaterialet är för ringa. (Se bet. del II,
sid. 366!)
Vidare må ihågkommas, att ingen
hänsyn tagits till avgång ur tjänsten
före uppnådd pensionsålder av annan
anledning än dödsfall. Denna avgång
är dock enligt uppgift från folkskollä-
*Utslitet måtte det också i de flesta fall
blivit, ty k intet kulturmuseum har, så
vitt jag vet, någon dylik relik från
barbariets dagar.
Mödrar och döttrar skildes som sagt
ej sällan av land och hav, och det
kunde hända, att det lilla barnet, som
modern, innan hon följde sin man ut till
den fjärran krigsskådeplatsen, burit på
sina armar fram till mormodern, vid
hennes hemkomst hunnit växa upp till
en fager jungfru, bortlovad av fadern
och de mäktiga släktingarna till någon
antaglig friare. Efter den ungas
hjärtelag frågar ingen i dessa tider, det
gällde blott att tvinga sitt sinne under —
makens — lydnad. För femton- och
sextonhundratalets kvinnor stod, trots
deras stora självständighet i husliga
angelägenheter och deras ovanliga
praktiska duglighet, äktenskapet som ett
livsmål, en ära, vilken i så tidig ålder
som möjligt borde komma en flicka till
del. En fru* Ingeborg Bååt skriver i
medio av sextonhundratalet följande
för tidevarvet belysande ord
beträffande äktenskapet: "Lycklig är den, som
Gud täckes beskära en god och
förnuftig man. Det är den största fröjd och
äktaste skatt och rikedom här i
världen, men den, som annat iråkar, den
må Gud komma till hjälp, huru mycket
gott och rikedom hon än har. — Sen er
väl före* ty det är något, som inte sen
kan förändras, om det vore aldrig så
illa*"
Att man icke för "så illa" räknade
sådana småsaker som att mannen låg
drucken under bröllopsbordet och
måste av något benstadigare kamrater
bäras upp i brudkammaren, är allom
bekant. En dylik liten nätt Baccidyrkan
hindrade ingen svärmor från att med
stolthet orda om sin "präktige måg".
När alltså modern kom hem till
dottern efter år av skilsmässa, är det
troligt, att både glaà förtrolighet och
yttre åthävor av ömhet saknades vid
återseendet Man hade ett annat språk än
nu; kelnamnen voro ej vardagsrätt och
snaekningar förekommo ej i den
ymnighet och — ytlighet som nu till dags.
Man gav med ett allvarligt, ofta tungt
hjärta. Bekymmer stålsatte kärleken;
den blev på en gång stark och hård,
stark för det dråpslag ödet mattade,
hård för att bepansra sig mot den
vekhet, vilken skulle stulit timmar och
dagar från ansvarsfulla värv.
Men fanns icke, trots denna yttre
form av kallsinnighet,
moderskärlekens Scala santa i tankarnas tempel!
Tycker man sig icke se alla de stolta
grevinnorna och fruarna från
Vasatiden böja sina knän på den trappan,
först och främst till sönernas fromma,
men också ibland med all ångest
samlad om döttrarna? I nio fall av tio
lämnade de dem ifrån sig — det kunde
ej vara annorlunda — men minnet av
den lilla skyddssökande varelsen, som
legat vid deras bröst, följde dem
säkert, och när de sedan fingo
dotterdöttrarna i sin vårdnad, uppflammade
modersömheten. De risade och lisade i
tukt och Herrans förmaning. De sågo
i den unga dotterns avbild och värmde
sitt frusna hjärta med en försenad
lycka. — Och döttrarna! Var det endast
med orden, inlärda av gamla,
skrumpna läppar, de älskade sin mor? Att de
ej kommo henne så nära som våra
döttrar komma oss, ha vi redan nämnt,
men det fanns ett föreningsband, som
då ej ännu var slitet, blekt, urmodigt:
vördnaden och i vördnadens hägn
växte kärleken. Den bandade om och höll
uppe de små ömtåliga
känsloblommorna, så att de ej slogos av vid första
storm. Dottern höll sin mors lära högt
och hyllade hennes minne. Hon trodde
på de äldres erfarenhet, om den också
kunde vara henne ett tyngande plagg,
vilket hon gärna skulle kastat till
marken. Men smutsstänka 4et ville hon ej,
därtill var det henne för kärt, och
fastän mången gång obekvämt bar hon det
med aktning. Vi se i den allmänt
bekanta giftermålsmandaten emellan den
onekligen något fräcke junker Erik
Stenbock och den unga Malin Sture,
kung Märtas till Hörningholm dotter,
ett rätt typiskt förhållande för
renässanstidens känslor och åskådningssätt.
Historien är för lång att i sin helhet
referera. Vi få hålla oss till
konturerna och konsekvenserna. Den unga
skönjungfrun lät enlevera sig på ett
nog så klumpigt sätt, och det blev stor
uppståndelse bland högadeln. Men herr
Erik hade både kraft och förslagenhet
och höll den lilla duvan fast i
vingbenet till dess både bröllop och diverse
annat hunnit bli överstökat
Emellertid kunde fru Malin ej ge sig
till freds, förrän hon erhållit sin
förgrymmade mars förlåtelse. Kung
Märta hade legat sjuk av sorg och skam.
Men hårt sinne hade frun till
Hörningsholm, den mildögde Svante
Stures maka, och förlåtelsen förblödde i
hennes hjärta, över de slutna
läpparna fick den ej komma. Väl ett år
fortgick det så. Mor och dotter tänkte
ständigt på varandra, och Malins
systrar förde bud mellan dem, men hatets
vindbrygga fälldes icke, hur Malin än
ödmjukade sig. Så skulle hon för
andra gången bli mor, och nu veknade
fru Märtas stränga håg. Varför just
nu? Malins första barn, en liten flicka,
hade dött, antagligen kände gamla
grevinnan med sin dotter och förstod det
så, att moderns förbannelse vilat
alltför tungt på den unga barnaföderskan,
hon ville om möjligt bespara henne
detta lidande ännu en gång, och det
förtäljes, att Malin, efter det hon
erhållit sin ädla fru mors tillgift, yttrat, att
om vår Herre nu ville hjälpa henne till
livet eller döden, skulle det vara henne
lika kärt efter det Gud låtit henne leva
så länge, att hon fått åtnjuta den nåden
att komma i sin fru moders gunst
igen.
Låt nu vara, att den slemma
mani-mon med tanke på gods och guld stod
på lur i någon dörrspringa och så att
säga blåste under förhandlingarna, vi
ha dock intet skäl att tvivla på, att fru
Malin av hjärtat höll av sin mor.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
