Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 9
RÖSTRÄTT FÖR KYIHIHOR
3
Sedligtieisfråp ini FSrsta kammaren.
Ännu ett stort tal av hr Thyrén.
Högerns massmotion från förra året om
upphjälpande av det sedliga tillståndet i
riket återupplivades av professor Thyrén
vid årets riksdag och behandlades i Första
kammarn under en flera timmarsdebatt.
Man visste att förslaget skulle avlivas i
medkammarn, men hr Thyrén hade satt sig
i sinnet, att det skulle åtminstone inte dö
i tysthet och fick därigenom anledning till
ett av sina långa anföranden. Denna lust
att utbreda sig över ett ämne, i vilket lians
åsikter äro så nogsamt kända, straffade sig
dock: allmänt, t. o. ni. bland
meningsfränder, torde omdömet ha varit det, att ett så
svagt anförande som detta måste anses som
en spik i det thyrénska vältalighetsryktets
likkista.
Provet gällde att visa hur väl en
utredning om sedlighetstillståndet var av nöden
och till den ändan skulle bevisas, hur dåligt
vi nu i detta avseende ha det ställt. Om
hela det långa talet föreföll flackt och
ytligt, kom detta därav, att dess tankegång
var i hög grad förlegad, framdragen från
en tid, då de sociala frågorna sågos som
enstaka företeelser utan det inbördes
sammanhang man nu alltmer tillerkänner dem
samt även av den ensidigheten att döma
ett lands sedlighet uteslutande efter
kvinnornas sedlighet Riktigheten i detta sätt
att. döma behövde icke bevisas: tillståndet,
så yttrade talaren, är sämre nu än för
trettio år sedan, emedan nu flera kvinnor
ingå fria förbindelser. Men en
uppfattning, enligt vilken männens nivå är nu
sådan den varit och aldrig behöver bli
annorlunda, lär icke kunna sträcka sig till
att fatta ett förbättrat tillstånd, då ju
männens kvarblivande på samma ståndpunkt
nödvändigt måste kräva en kvinnlig
kontingents kvarblivande.
Det tilltagande antalet barn födda utom
äktenskapet framdrogs även. Här hade
platsen varit att påminna om mannens
djupare skuld, då i de flesta av dessa fall
löften från hans sida, löften som sedan ofta
brutits, torde vara en kraftig orsak till att
förbindelsen kommit till jstånd. Dessutom
visar den ännu så vanliga manliga
uppfattningen, som gör att män kunna handla
bedrägligt mot kvinnor i ett av livets
djupaste förhållanden samt kunna undandra sig
det största av allt ansvar, föräldraplikten,
att det är de manliga sedlighetsbegreppen,
som framför allt behöva höjas.
Som det allvarligaste för talaren i fråga
om könssjukdomarnas spridning, sedd som
bevis för tilltagande osedlighet, stod att
siffrorna for sjuka kvinnor stigit. Han
glömde härvid att för varje fall måste ju
en man varit lika brottslig, förutom att
han tillika begått den samvetslösheten att
bibringa smitta.
Det är onödigt att fortsätta ...
Sedan hr Thyrén skapade åt sig eller
undfick eller ärvde sin syn på den sexuella
sedligheten, har för många personer, och för
många andra långt innan dess, vilka satt
sig in i detta viktiga samhällsspörsmål,
blivit klart, att så länge dubbelmoralen —
en särskild måttstock på männens sedlighet,
en annan på kvinnans — härskar, finns inte
något att hoppas på detta område. Den,
som ännu icke insett detta, torde äga föga
av värde att komma med.
Såvida icke till äventyrs saken ses så,
att då kvinnornas ställning i fråga om
sedligheten är så övervägande viktig, då är
varje man som lockar eller låter sig
lockas, som provocerar med penningen eller
med löften, djupt medbrottslig, icke endast
i fråga om en kvinnas, utan också om sitt
landa fördärv.
Då hr Thyrén återkommer med en syn på
tingen ändrad i någon av dessa riktningar,
då kunna vi måhända tro, att han tänkt
allvarligt över det sedliga tillståndet i landet.
Hilda Sacks.
Mot kriget — för freden.
Rosika Schwimmer talade i Stockholm
inför ett auditorium, som till sista plats
fyllde Grand Hötels stora festsal, där för
fyra år tillbaka den sjätte internationella
rösträttskongressens förhandlingar ägde
rum. Hosika Schwimmer erinrade om de
dagarna, så bräddade av glädje, entusiasm,
ljust hopp och tillförsikt mitt under den
Stockholmska försommarens vackraste och
mest löftesrika tid, och hon ställde den
bilden i relief mot nutidens mörka bakgrund,
mot en bakgrund av krutrök och
människooffer, tårar, blod och olyckor. En
nutid som berövat oss hoppet, glädjen och
livsmodet och vars Kainsmärke alltid skall
finnas inbränt på den nu levande
generationen.
Även Rosika Schwimmer var en annan.
Hon gav intryck av en människa som lidit,
som levat i händelsernas medelpunkt, sett
idealen ramla, hoppet grusat, livsglädjen
krossad, men vars hela väsen var
inkarnerat till en flammande protest mot våldet och
makten, den råa styrkan vars pansrade
näve sönderbryter de andliga värden, som
det fordrat århundraden av hjärnkultur att
bygga upp.
Föreläsningar höras och glömmas. Men
vad Rosika Schwimmer aftonen den 21
april talade till Stockholms kvinnor
kommer inte att glömmas. Ty den kvällen
koncentrerades för vår blick krigets olyckor
och krigets vanvett till en så förtätad bild
att man genom Rosika Schwimmers ord
förnam allt det lidande och all den
jämmer som rymmes inom det enda ordet:
världskrig. Där hon stod på estraden "all
fire and flanie" var det inte bara hennes
glödande vältalighet som kom åhörarna att
andlöst lyssna, utan framför allt var det
känslan av att hennes indignation och
hennes protest, hennes sorg och hennes skam,
var ett skri ur hennes eget väsens
innersta. När det förskräckligaste av allt är
möjligt, då finns ju intet att tro på, intet
som håller. Alla värden vändas upp och
ned. Alla band brytas. Och nu vill en
liten kontingent av mänskligheten, den som
inte räknats, inte erkänts, men som dock
varit den enda, vilken under dessa hatets
och blodsutgjutelsens tider förmått bevara
de internationella sambanden och som inte
kunnat tvingas att hata på befallning,
försöka det omöjliga, att på en kongress
avskaffa kriget. Från norr och söder, öster
och väster samlas kvinnorna för att
protestera mot det ohyggliga som nu sker, för
att rädda de rester av kulturen som
återstå, de liv som ännu inte blivit spillda.
Tre franska kvinnor som arbetat för
anslutning från Frankrike sitta nu häktade.
"Vilket öde väntar oss själva?" undrade
Rosika Schwimmer. "Vi veta det inte, men
vi äro beredda på allt, och om våra
händer bindas, våra röster förstummas, då blir
det ni, kvinnor från de neutrala länderna,
som måste taga vid där vi slutat och
fullborda vårt arbete."
Jag tror inte att Rosika Schwimmers
vädjan var förgäves. De bleka ansiktena,
de tårade ögonen voro ett vittnesbörd om
att det inte bara var en stundens flyktiga
stämning som gripit de närvarande, och de
applåder, som knappast ville upphöra när
de församlade, stående bringade henne sitt
tack, voro ett uttryck för att kvinnorna
inför en stor sorg, liksom inför en stor
glädje förnimma den gemensamma plikt och det
gemensamma ansvar som binder dem alla
tillsammans. G. H. E.
Kvinnorna och lårarbefattningarna vifl statens läroanstalter.
Kvinnornas kalender.
En hel del från våra F. K. P. R. inkomna
rekvisitioner visa, att förslaget om
utgivande av en Kvinnornas Kalender
mottagits med sympati, men ännu felas mycket
innan garantisiffran uppnåtts. En
svårighet att avlåta beställningar ligger helt
naturligt däri, att föreningsmöten icke låta
anordna sig när som helst. Ett
efterföljansvärt exempel lämnar därför en liten
men livaktig förening, vars ordförande
skriver: "Gärna vilja vi här arbeta för
kalendern, helst som användningen av
överskottet mycket tilltalar oss, men något
föreningsmöte kunna vi ej anordna förr än i
slutet av april. För att ej förhala tiden,
hava emellertid fem styrelsemedlemmar
tecknat sig för 5 ex. vardera i avsikt att
sedan avyttra dessa. Alltså rekvirera vi
härmed 25 ex. — att börja med."
"Frågan oin det s. k.
kvinnoöverskot-tets uppgift och ställning i samhället
är av mycket gammalt datum. Olika
kulturperioder hava sökt lösa frågan
på olika sätt. Våra urförfäder
avlivade en del av de nyfödda kvinnobarnen
för att på sådant sätt reglera det
numeriska förhållandet mellan kvinnor
och män. Andra sätt att lösa frågan
äro polygamien, slaveriet och
livegenskapen." Så inleder kanslirådet Per
Elof Lindström i sista häftet av Social
tidskrift ett intressant inlägg i den nu
så aktuella frågan om kvinnors
anställning vid statens läroanstalter.
Författaren påminner om, att det år
1910 fanns i Sverige sammanlagt
1,053,488 ogifta vuxna kvinnor, änkor
och frånskilda, utgörande nära en
femtedel av hela befolkningen, och
uppvisar, hur frågan om den ogifta
kvinnans existensvillkor trängt sig fram på
grund av maskintekniken, som flyttat
det arbete, som kvinnorna haft att
förrätta i hemmen över till fabrikerna.
"Frågan är", yttrar författaren, "en
stor samhällsfråga, som icke kan
avfärdas med det.vanliga argumentet, att
kvinnan bör hålla sig till sin egentliga
verksamhetssfär, hemmet, ett
argument, som skulle verka som hån,
därest det icke bottnade i bristande insikt
om de sociala förhållanden, under
vilka vi leva." De förändrade
förhållandena ha gjort det nödvändigt för
medelklasskvinnan att förvärva tillträde
till verksamhetsområden, som dittills
huvudsakligen förbehållits männen,
och detta icke endast för brödets skull,
utan för att genom en ordnad
verksamhet erhålla en livsuppgift. Sedan
författaren erinrat om vad de svenska
statsmakterna gjort för kvinnorna i
detta avseende, framhåller han, att det
innebar ett fullföljande av det
lagstiftningsarbete, vilket fortgått sedan
mitten av det förra århundradet i syfte
att bereda kvinnorna ökade
förvärvsmöjligheter, då ¾ 28 i regeringsformen
år 1909 erhöll ett tillägg av innehåll, att
till lärarbefattningar vid statens
läroanstalter, de teologiska lärartjänsterna
vid universiteten likväl undantagna,
till andra beställningar vid
inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön
konst samt till läkarbefattningar må
av K. M:t, med tillämpning av
grunder, som av K. M:t och riksdagen
godkänts, kunna utnämnas och befordras
även infödda svenska kvinnor.
I den omdebatterade frågan om
denna grundlagsändrings innebörd
framhåller författaren, att av allt som i
denna fråga förekom vid riksdagen
framgår, "att den beslutande
riksdagsmajoriteten hade den uppfattningen, att
kvinnor kunde och borde i någon
utsträckning och i någorlunda avsevärd
utsträckning vinna anställning vid
statens läroanstalter, ehuru det i sakens
dåvarande läge ansågs nödvändigt att
låta det ankomma på en blivande
utredning i huru stor utsträckning
sådant borde äga rum". Om riksdagen
räknat med möjligheten, att
grundlagsändringen icke skulle komma att leda
till någonting, då hade denna ändring
aldrig kommit till stånd, "Ty på
grundlagsändring ställer grundlagen själv
den fordran, att den skall vara högst
nödig och nyttig. Skulle det nu, såsom
Tjugufem exemplar pr förening! Det ar
just vad som behöves for att förslaget skall
bli verklighet, men då har man förstås
tänkt sig, att de större föreningarna skola
betydligt överskrida denna siffra, till
vilken många av de mindre aldrig kan nå.
Vår rösträttsfrågas framgång beror ej på
kalenderns vara eller icke vara, men
rese-talarefondens betydelse får ej underskattas
— kanske att genom dess förverkligande
till och med en försummelse gottgöres.
Rekvisitioner ställas till fröken Hildur
öijer, Göteborg 1.
påstås, förhålla sig så, att riksdagens
berörda beslut var förhastat, så lärer
det icke ankomma på någon annan än
riksdagen själv att vidgå detta och
erkänna beslutets grundlagsstridighet.
Kungl. Maj:t och dess organ göra
klokast uti att i detta hänseende icke gå
riksdagen i förväg. Från Kungl.
Maj:ts sida skulle sådant innebära
uppslaget till en konstitutionell konflikt."
Författaren upptar sedan till
bemötande de viktigaste av de argument,
som pläga anföras mot kvinnas
tillträde till lärarbefattningar och
framhåller därvid, att man i fråga om
kvinnors verksamhet som lärare har ett så
rikt erfarenhetsmaterial, att "det torde
kunna ifrågasättas, huruvida vid
något föregående tillfälle, då nya
verksamhetsområden öppnats för kvinnan
en så jämförelsevis säker grund
funnits att bygga på". Särskilt kraftigt
tillbakavisar författaren farhågan for
en allt för stark invasion av kvinnor
till de allmänna läroverken. Den
omständigheten att för kvinnan det yrke
hon utbildar sig för- endast är "ett
alternativ att repliera på, medan hon
väntar på honom, som skall komma och
befria henne, eller när
förhoppningarna i detta hänseende definitivt
grusats", gör, att medelklassens kvinnor
oftare välja lättare och ringare yrken
än man ur motsvarande sociala
samhällslager. Tages vidare i betraktande,
att flertalet kvinnor bliva gifta, så kan
det antagas, att kvinnornas
tillströmning till levnadsbanor, vilka fordra en
så lång och krävande förberedelse som
ämneslärartjänsterna vid exempelvis
de allmänna läroverken, skall bliva
rätt begränsad. Som en belysande
siffra anför författaren, att från och med
det år den första kvinnan
legitimerades som läkare endast 45 kvinnor mot
1,431 män, d. v. s. endast 3 proc.
erhållit sådan legitimation. Författaren
antar, att den kvinnliga lektorn vid
gossläroverken kommer att utgöra en
undantagsföreteelse och att icke heller
antalet kvinnliga adjunkter blir så stort,
att läroverken av den grund förändra
sin karaktär. Frågans räckvidd har
under diskussionen i hög grad
överdrivits. Den är likväl icke utan betydelse.
"För den", yttrar författaren, "som ser
till realiteter, är det ingen förnuftig
mening i, att en människa, om vilken
vi veta eller med hög grad av
sannolikhet kunna antaga, att hon är i stånd
att tillfredsställande sköta en tjänst,
skall på grund av förhållanden, som
äro för saken främmande, under alla
omständigheter vara utesluten från
möjligheten att komma under
bedömande vid sysslans tillsättande.
Fölen sådan uppfattning är det icke av
någon avgörande betydelse, huruvida
antalet av dem, som sålunda bliva
lidande, är stort eller litet; det är nog,
att sådana personer över huvud taget
finnas."
Slutligen lugnar författaren dem,
som velat se något kausalsammanhang
mellan kvinnornas uppträdande på den
öppna arbetsmarknaden och de
tendenser till avfolkning, som uppenbara sig
särskilt inom väst- och nordeuropeiska
stater på följande sätt: "Den
yrkesan-ställda kvinnan har lika stark
modersträngtan som den i kulturellt
hänseende likställda kvinna, vilken har sin
verksamhet eller overksamhet förlagd
till hemmet. För de män, som vilja
gifta sig och föda barn till världen,
finnes nog och över nog med kvinnor.
Och mot det påståendet, att kvinnorna
genom att konkurrera med männen
skulle minska dessas möjlighet att
bilda familj, står det påståendet, att
kvinnorna genom sin arbetsinsats giva
landet en starkare ställning i den
ekonomiska konkurrensen, så medelst
bidragande till en rikare utveckling av
landets ekonomiska liv och till skapandet
av nya arbetstillfällen även åt
männen." X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
