- Project Runeberg -  Rösträtt för Kvinnor / IV Årg. 1915 /
9:4

(1912-1919)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RÖSTRÄTT FÖR KVISTNOR

Barnen och religionen.

I dessa dagrar har till många
tusen-den av svenska hem utgått ett upprop
i en sak som bör på det djupaste
intressera varje tänkande svensk kvinna.
Och i all synnerhet alla mödrar.

Författarinnan Lucie Lagerbielke
(sign. Vitus) har med samtliga
upplagor av Aftonbladet utsänt en broschyr
"Barnen och religionen", tillägnad
Sveriges kvinnor. I denna broschyr
framhålles med kraft ocb med flammande
vältalighet bristerna i den nu
bedrivna kristendomsundervisningen och de
olycksdigra följder den medför. Den
ena anledningen till förf: s
framträdande i denna fråga är — skriver hon
— minnet av hennes egen barndoms
erfarenheter: den sorg och det trots som
det väckte hos henne att nödgas
upp-rabbla inlärda svar, vilkas innehåll
hon i sitt hjärta protesterade emot. Och
den andra anledningen har varit det
stora antal uppmaningar hon
emottagit från skilda håll, däribland också
från några barn, som i brev förklarat
att "katekesen är en dum och elak bok",
och att "vi barn tycka att katekesen
är ryslig", varför de ivrigt be "Vitus"
att göra vad hon kan för att de må få
slippa den. Bibliska historien är också
föremål för de små brevskrivarnas
kritik. Att "Gud slog ihjäl allt förstfött
i Egypten" finna de upprörande grymt
och orättvist, och att han — som kallas
den Allseende — behövde se
dörrposterna bestrukna med blod för att veta
var medlemmarna av "hans
egendomsfolk" bodde, det finna de med skäl
underligt.

I sin kritik av den lutherska
katekesen som barnalära framhäver Vitns
bl. a. huru de budord med vilka den
inledes till stor del äro sådana för
vilkas innehåll barnen stå helt
främmande. Vad är det för mening i att
förbjuda barn att missbruka Guds namn
till vidskepelse och bedrägeri, eller i
att uppmana dem till att "älska och ära
sin äkta makaf

"Såsom det nu är", skriver förf.,
"blir det genom religionslärarens
undervisning som barnen få inblick i all
världens ondska och först få höra
talas om hor och tvegifte, lögn och
bedrägeri, mord och massmord,
avgudadyrkan och brutna löften, och detta
innan själen är nog balanserad för att
kunna bära all denna kunskap om det
onda i dess olika former"–––––

"När skall man här i Sverige
befria barnen från katekesplugget? Och
de vuxna från inbillningen att bibeln
är en papperspåve? Och när skall man
klargöra för dem att
rättfärdiggörelsebegreppet icke är lika med andlig
stagnation eller ett de kristnas
stereotypa leende med en i mörker
försänkt värld? — — Vad våra dagars
människor begära och fordra, det är
icke ’en försiktig revision’ av Martin
Luthers katekes utan en fullständig
befrielse från denna föråldrade lärobok.
Om denna befrielse nekas dem och
deras barn, skola föräldrarna i massor
anhålla om befrielse för barnen från
all ’kristendomsundervisning’. I ett
sådant vanrykte har den så länge
bedrivna undervisningen i enlighet med
den ’rena läran’ fört kristendomen.
Kan där givas ett större fiasko T

Missnöjet med katekesen är ju
gammalt. Gång på gång har man dragit i
härnad emot densamma. Det finnes
emellertid skäl för att hoppas att Vi- |
tus’ skrift verkligen skall lyckas åstad- I
komma något. Hennes föregående
författarskap har ådagalagt vilken
sällsynt förmåga hon äger att gripa
människorna i deras innersta, att tvinga
dem till eftertanke, att driva dem till
handling. Hon är en eldsjäl som
förmår att också sätta andra i brand, och j
på samma gång äger hon den klara
blick för realiteter som kräves, när det
gäller en fråga av praktisk innebörd.
Vitus är viss om att den likgiltighet
för eller motvilja mot kristendomen,
som i våra dagar är så utbredd, är en
verklig olycka för individer och för
samhälle. Och i övertygelsen att en
förvänd barnaundervisning bär
största skulden till detta missförhållande,
har hon icke tvekat att — med
betydande personliga uppoffringar —
sprida sin vädjan till de svenska
kvinnorna.

"På ett sätt skola väl vi kvinnor ha
rätt — att protestera — dels såsom
mödrar och dels såsom kristna med
minst sagt samma förmåga att fatta
och tolka andliga sanningar som
männen." –––-

"Var och en medger så gärna att
kvinnorna i regel äro mera religiösa
och att de desslikes synas ha större
behov av religionen än männen, och
likväl synes det dessa alla — dessa "var
och en" — att det är en självklar sak
att kvinnorna på god tro skola
acceptera precis vad som helst, som herrar

prelater i dogmväg sekler igenom
påbjudit såsom uttryck för ’gudomlig
sanning’."

Det säges stundom — och kanske ej
alldeles utan skäl — att hos många
rösträttskvinnor intresset för
rösträttsreformen förkväver så gott som alla
andra sociala intressen.* Det finns
kvinnor som mena: Låt oss först bara
få rösträtt; sedan skola vi visa huru
kvinnorna förmå omskapa samhället.
Det är ett resonemang som något för
mycket — tyckes det mig — påminner
om deras vilka förklara: när jag bara
hunnit förvärva en så och så stor
förmögenhet, skall jag börja att göra
något för andra; dessförinnan är det
ändå relativt så litet jag förmår göra.
För min del tror jag, att varje
kvinnornas strävan av ideell art stärker
rösträttsrörelsen. I sin mån bidager varje
sådan strävan till att tysta det
illvilliga talet om att rösträttsfrågan för
kvinnorna främst är en maktfråga.

Skulle det ej vara lämpligt att vid
i rösträttsföreningarnas sammanträden
till diskussion upptaga detta ämne:
"Barnen och religionen?" Frågan bör
ju kunna intressera kvinnor av vitt
skilda åsikter.

Vid innevarande riksdag har, som
bekant, motion varit väckt om
avskaf-j fande av katekesen som lärobok.
Förslaget föll i första kammaren men gick
— med ganska stor majoritet — igenom
i andra kammaren.

Helt visst kommer denna fråga upp
vid varje riksdag, ända tills den blivit
löst. Sveriges kvinnor äga i sin makt
att skapa en opinion som högst
betydligt måste påskynda frågans lösning.

Till tjänst för dem som ej känna till
broschyren i fråga, nämner jag att den
utkommit i bokform från aktiebolaget
Sandbergs bokhandel, Stockholm.

Till sist ännu några rader ur denna
medryckande och varmhjärtade vädjan
till den svenska kvinnan, som i
sanning förtjänar att ej få förklinga
ohörd:

"Länge nog ha kvinnorna tegat.

Länge nog ha barnen gråtit.

Länge nog har det andliga förtrycket
härskat.

Länge nog har ’det svaga’ könet varit
svagt, emedan det ej dj ärvts att bruka
sin medskapade styrka.

* Att samhällsspörsmålen icke äro
främmande för rösträttskvinnorna, därför torde
vår egen tidning Rösträtt för Kvinnor
ut-| göra det bästa beviset. Red.

Den sjunde basunen.

Ovanstående är titeln på en broschyr,
författad av Anna Lenah Elgström och
utkommen i den serie av småskrifter, som
utgivits på Tidens förlag. Den är en
flammande protest mot kriget och en skarp
vidräkning med de principer som kunnat
leda därtill. Den är även fylld av
innerlig medkänsla, ett, man kunde vara
frestad att säga, koncentrerat individuellt
lidande vid tanken på alla smärtor, allt
onödigt offrande och alla de ohyggliga
försakelser och umbäranden som bilda
världstragediens bakgrund.

Man kan inte skildra Anna Lenah
Elgströms syn på företeelserna, ord bli så
matta, när det gäller att ge en föreställning
om sådant, vilket hon själv skriver om med
det patos och den medkänslans glöd, som
måste rycka även den likgiltige och kalle
åskådaren med, men dock inte svävar löst
som en stämning, utan är uppbyggt på
grundvalen av en förnuftig och allmänt
mänsklig världsåskådning. Säkert är att
Anna Lenah Elgströms flammande
stridsskrift kommer att vinna genklang hos
kvinnorna, åtminstone den del av dem som
från världskrigets början protesterat emot
det och tagit avstånd från den maktlära,
vilken under de gångna månaderna, såväl
i pressen som i personliga uttalanden,
tagit sig allt mera motbjudande uttryck och
vilken är frukten av den materialistiska
nyttighetskult, som i sitt krav på staten
förbiser och offrar delarna som den
består av. De kvinnliga synpunkter som
författarinnan frambär i sin essay, oviljan
mot mördandet, det fruktansvärda
lidandet som övergår individerna, det
vansinniga slöseriet med framtiden och ungdomen
och främst av allt de etiska synpunkterna,
som samhällena en gång uppställt som
norm, men som underkännas när
nyttig-hetskraven göra sig gällande, ha dock
visat sig vara de, som inneburit det mesta
av sanning och sunt förnuft.

Var har rätten funnits i detta krig, där

Vår religion är vår styrka.

Vår andliga natnr innesluter i sig
våra största maktresurser. Därnäst
äro våra barn vår styrka — ty jorden
tillhör det kommande släktet. Och
varje moder, som danat och fostrat sitt
barns själ, har givit det mer än livet i
köttet. Och själv är hon — genom den
sådd hon sått — delaktig i den
kommande utvecklingens offer och
bragder." Anna Maria Roos.

4

N:r 9

Mödrar och döttrar.

Av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster.

(Forts, och slut.)

Så länge döttrarna äro barn, har det
förefallit mig som om mödrarna ej i
allmänhet toge vara på deras små
själar, som de dyrbara och tacksamma
blommor dessa äro; det har tyckts mig,
att skolan får ensam uppfylla den
plats, där modern skulle stå främst
vakande, ej blott över det bokliga
bildningsarbetet utan ock över hjärtats
och tankarnas daning. Hemmens tid
är en, barnens en annan. Mödrarna
äro upptagna av arbete eller vila, just
näT de små flickorna, som ej i likhet
med pojkarna rusa ut, strax de ätit
middag, kunde behöva moderlig
själssyn. Många band ha brustit eller
slitits under det jorden vridits runt år
efter år, men ett håller ännu:
moderskärlekens, och det är i tro på att
denna kärlek fortfarande vill det största, i
jag nämner, att det förefaller, som om
den stundom utan att veta det, skug-!
gade sig själv med dagens alla små
obetydliga intressen, i stället för att,
helt fylla sin uppgift. Mer arf
någonsin borde mödrar och döttrar lära sig
inse, att de skola gå med varandra och
i ärligt förtroende blicka in i
varandras ögon. Tidens allvar är över
kvinnorna liksom över männen, ansvaret
drabbar båda lika, men kravet är störst
hoe kvinnan modem, och hon skall |

nedlägga i dotterns unga sinne det
leende ljusa mod, som heter
framtidstro. Sorg skall hon icke amrna, ej
heller ytlighet, men styrka och glädje.
Hon sår ju för ett kommande släkte,
det må en mor aldrig glömma, och för
ädel sådd skall en vuxen dotter alltid
tacka.

Mödrarna få ej falla till föga för
döttrarnas pockande maktlystna
frisprång ut i en värld, som dessa icke
känna; de måste, om så fordras,
hejdande sträcka ut handen och yttra ett
varnande ord, innan det är för sent.
Och har något historiens blad visat oss,
att den mor blivit mindre älskad, som
förstått att böja plantan medan den
var grön? — Om vi äldre själva se
tillbaka på en barndom och första
ungdom, vilken så att säga hade lydnad]
till ryggrad, känna vi oss då
förbittrade mot mor.

När barnet växt sig till egen
tankekraft, låt det handla, men ställ dig ej,
om du vill vara dess mor och vän, vid
sidan endast för att applådera det
unga, det nya.

Vad forna tider saknat, har varit
förstående för ungdomens rätt, denna
brist har man nu velat avhjälpa, men
som ofta vid reformer skjutit över
målet, och trott, att eftergivenhet är
detsamma som förstående. I
övergångstider inträffa alltid brytningar; all storm
går med höga vågor över haven, och
det har väl tidtals förefallit, som skulle
mödrar och döttrar skiljas så till själ |

och kynne, att återföreningen endast
kunde ske i minnets försonande
skimmer vid en öppen grav.

På adertonhundratalets mitt inföllo
de svåraste slitningarna mellan
gammalt och nytt och inom litteraturen
uppstodo moderstyper, vilka liknade
sagornas häxor. Döttrarna tvungos
kvar i hemmet, och deras åtrå efter
självständighet skrattades ut.

Man fick den föreställningen, att
modern ej kunde följa med tidens krav;
detta är naturligtvis sant. Hon
saknade förutsättningarna; endast helt
långsamt kunde de nya lärorna tränga
igenom, då däremot modersinstinkten
att skydda dottern mot världen som
mot ett yttre våld var tusenårig. Vi få
aldrig glömma detta, när vi se
kvinnokampen i retrospektiv belysning.

När modern in i det sista höll
dottern kvar vid vävstolen, menade hon
det bästa med henne, men underligt är
det att se, hur hon, sedan skytteln för
beständigt fallit ur dotterns hand, mist
sin förmåga att granska flickans nya
arbeten. En modärn mor tyckes ofta
nog älska sin uppväxande dotter med
en viss fruktande ömhet. Hon liksom
icke anser sig ha rätt att säga ett
avgörande ord. I blindo beundrar hon,
i blindo slösar hon med en kärlek,
vilkens styrka är — dess svaghet, ty det
händer, att dottern ädelmodigt tycker
synd om lilla mamma, som sitter
ensam i någon avskild vrå, oändligt
tacksam för ett fattigt erinrande ord.

Den från slagg renade tillgivenheten
skall dock helt säkert växa fram ur
idéernas kaos, och lika litet som vi
kunna tänka oss flydda tiders
despotism återuppstånden, vilja vi tro, att
den vacklande, nervtrötta eller
sjukligt överspända fördragsamheten skall
fortleva.

De kraftiga kvinnogestalter, vilka på
hävdernas blad framställas för oss, äro
skuggor blott. Deras
uppfostringsmetoder och vilja verka i tjugonde seklet
som slungade stenar i brusande floder.
De ha sjunkit till djupet, där endast
dykaren — fornforskaren — återfinner
den.

Det är slut med hemmens
förtryckande envåldsmakt, må det också bli
slut med slapphet och olust.
Synvidden skall vara fri som tanken är det.

Mödrar och döttrar äro kamrater i
livets stora skola, och de äldre
årsklasserna, som inse, att penalismen är en
utsliten ferla, skola därför icke anse,
att deras makt är bruten.

Föredömet har i alla tider betytt mer
än något annat, och det skall alltid
växa de fagraste blomstren omkring de
mödrar, som i rätt mening taga
fo-stringsvärvet och besinna innebörden
av vandringsstavens bästa inskription:

Framåt, ej tillbaka gäller färden,
Fram skall du människa, och fram skall

världen.

-eS999K«B8S

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:33:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rostrattkv/4/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free