- Project Runeberg -  Rösträtt för Kvinnor / IV Årg. 1915 /
10:4

(1912-1919)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

4 RÖSTRÄTT FÖR KYISTISOR N:r 10

Herr Laurins aftonbön.

Det är numera nästan banalt att
säga, att hr Carl G. Laurin är den
kvickaste karlen i Sverige. Alla veta det
En del vet t. o. m. att han är nästan för
kvick, ty man kan få för mycket av det
slaget också. Man kan visserligen
avfärda alla företeelser här på jorden
med ett bonmot och ett fint smålöje,
men man riskerar lätt att småningom
inte bli tagen riktigt på allvar. Hr
Laurins kvickhet sprakar och bländar,
den lyser inte med humorns stilla,
värmande låga. Den talar till förståndet
och ej till hjärtat. Hans spirituella
vanvördighet skonar ingen. Hans
smidiga franska klinga sticker både till
höger och vänster, politiskt sett, mest
dock åt vänster. Han älskar att se sig
högt ovan något så lumpet som de
dagspolitiska striderna, och dock
kommer hans renodlade aristokratiska blod
i (låt vara mycket lätt) svallning vid
allt som tyckes honom på minsta vis
smaka demokrati — fortfarande rent
politiskt sett Hr Laurin är en
fulländad typ i sitt slag och som sådan
mycket sympatisk. Men han skall icke tro
sig i stånd att * allt som händer och
sker kunna tala som befullmäktigat
ombud för den fint bildade, belästa,
djupt konstnärliga och reflekterande
Svenska Folkviljan. Därtill tar han
dock stundom för lätt på företeelserna:
en axelryckning, en gasconnade, och så
är det färdigt!

Jag tror, att hr Laurins ord betyda
mycket för vissa människor. Det är
egentligen denna tro som satt pennan
i min hand. Ty att förf. till "Svensk
självprövning" skall få stå oemotsagd
i allt vad hans rörliga intellekt narrar
honom in på, det tycker jag knappast
är rätt. Därtill gälla hans ord
säkerligen för mycket inom åtskilliga,
visserligen exklusiva, men betydelsefulla
kretsar.

Det var nu närmast om hr Laurins
svar i en uppmärksammad enquéte,
anordnad av S. S. U. H:s organ "Unga
krafter" rörande möjligen förefintliga
"brister i absolutismens idé". Vad hr
Laurin tänker därom är emellertid i
detta ögonblick för mig av mindre
intresse. Men han passar samtidigt på
att i förbifarten ge en släng — inte den
första för övrigt — åt någonting helt
annat:

"Från idealisternas vilda raseri fräls oss
milde Herre Gud, beder jag av hjärtat var-

je morgon, och då kvinnorösträtten, som
ingen egentligen vill ha, blir genomförd
’av ideella skär, då skall jag bedja den om
kvällarna också."

"Av ideella skäl!" Hr Laurin vet nog
att man kan sätta citationstecken kring
vad som helst och göra det löjligt? Men
känns det inte liksom en liten aning
om att saken är en smula för lätt
avfärdad med detta? Vet inte hr Laurin
att det finnes många människor, som
äro färdiga att falla ner på sina bara
knän och tacka den Vårherre, som han
anropar i helt annat syfte, för att det
finns idealister i världen?

Ja, av ideella skäl önska kvinnorna
rösträtt och av praktiska också. Hr
Laurin har kanske aldrig tänkt på
exempelvis den saken, att om kvinnans
politiska rösträtt nu varit genomförd i
vårt land, så hade
ålderdomspensioneringen sannolikt inte sett ut som den
nu gör vad kvinnorna angår. Det må
väl vara "praktiskt" så det förslår! Det
talas om "kvinnorösträtten, som ingen
egentligen vill ha". Den senaste
opinionsyttringens 350,000 namn äro
naturligtvis "inga!" Kvinnor runt hela
världen, sammanslutna i Internationella
rösträttsalliansen, kvinnor från alla
kontinenter, av olika raser, hudfärg,
vanor och bildning — de äro
naturligtvis "inga!" Och de män som,
numera litet varstans i världen, önska
medborgerliga rättigheter åt
kvinnorna, antagligen mest av "ideella" skäl
— de äro också "inga!"

Det kan inte falla mig in att
diskutera de ideella och praktiska skälen för
kvinnorösträtten med hr Laurin, För
det första därför, att han säkerligen ej
önskar diskutera dem med mig, och för
det andra därför, att hans ögon väl
knappast komma att falla på dessa
rader. "Bevare oss milde Herre Gud!" —

–––Men jag ville ändå tala och rädda

min själ och ansåg därvid Rösträtt för
Kvinnor vara rättaste forum.

Hr Laurin kommer säkert att få
bedja sin litania om kvällarna också. Ty
kvinnorösträtt hör till de saker, som,
ehuru ofta långsamt, förr eller senare
arbeta sig fram till verklighet våra
böner förutan. Den är ett led i
evolutionen; kommande generationer skola
förundra sig över att det en gång i
världen kunnat stå så mycken strid om den
saken.

Man må stå likgiltig inför kravet på
kvinnorösträtt, man må hata det intill
döden — men man viftar inte bort det
med en handrörelse! Jus Suffragii.

av föreställningen om de rent
manliga synpunkternas ofelbarhet och
överhöghet och det tvivel på sig själv och
sina tankar denna föreställning
inspirerat Dock — den världsbankrutt vi nu
bevittna torde ha lärt även de
skyggaste av kvinnorna att det är de som
haft rätt* I Haag se vi dem därför
göra, icke det första, men det hittills
kraftigaste försöket tiU protest mot det
nuvarande virrvarret i en enbart
manstyrd värld med dess fruktansvärda
moraliska dualism, där etik står mot
etik i oförsonlig motsats — en moral
för mannen, en annan för kvinnan, en
för staten, en helt annan för individen
— med hat och hämndkänslor,
fördomar och beskyllningar på alla håll.

Utom ett — det där den lilla skaran
kvinnor från stridande och neutrala
länder samlats. O, Ni kvinnor,
kvinnor med Ert "känslobetonade själsliv",
ert "illogiska tänkande", Er "oförmåga
att befria Er från små synpunkter och
fatta de stora", att "fria från fördomar
döma rättvist", Ni ha alltså förmått
det knappt någon av männens
upplysta, oväldiga, logiska släkte ansett
vara möjligt, där de sitta fast i var sitt
träsk av nationalhat och
nationaiför-domar — ha förpaått att mötas som

* Då jag säger "kvinnorna", menar jag
aldrig de få av oss, som äro
krigsentusiaster och tillika med männen jubla över
stridens uppfostrande makt. Ty de äro inga
kvinnor.

vänner, avhandlande ett gemensamt
mål! Hustrur, mödrar, systrar,
vänner till män, vilka kämpa mot
varandra, ha de dock kunnat räcka
varandra handen och le mot varann —
sorgset intill döden måhända, men
kärleksfullt likt bedrövade systrar.

Ty med goda, älskande kvinnoögons
klarsyn ha de sett till botten av det
förfärliga lidande som nu övergår
världen och sett den grundval av
gemen-sam orättfärdighet, gemensamt
förnekande av livets alla högsta värden till
förmån för rent egoistiska och
materialistiska intressen, varifrån det
uppstigit och som deras kära nu
gemensamt lida och betala för*

"Our common crime, our common
sorrow", sades det därborta i Haag.

Sådant säga kvinnor, kunna blott
kvinnor säga.

Sådana ord strö blommor av hopp
över vår arma jord. De säga oss att
kanske det dock finnes en väg ut ur
det stora hatet — om mödrarna även
i strid med fäderna neka att lära sina
barn annat än kärlek och
barmhärtighet även mot fiender — om kvinnorna
av den fruktansvärda världsolycka,
vilken nu övergår oss lärt sig klarare
än förr sin plikt att som livets mödrar
med myndighet och klokhet hävda sin
naturs värnande, fredande egenskaper
såsom mer än förr de bestämmande.

Kom icke vårt hopp på skam!

De engelska kvinn<

Under ett krig i vår tid, när million- i
hären skall tagas ut bland rikets alla
manliga medborgare, beröras
kvinnorna på ett sätt, som aldrig förr av de
omkullkastade förhållandena, och ett
större ansvar än eljest faller på dem i
det som rör hela landet Det var i
känslan härav, som Englands
kvinnoföreningar redan vid krigets utbrott
började diskutera frågan om att
organisera och utbilda kvinnor att övertaga
de mäns arbete, som togo värvning. Ett
förslag härom till regeringen
avvisades dock utan vidare såsom onödigt.
Och med de snäva förhållanden, som i
England råda i fråga om kvinnors rätt
till yrkesarbete, var det ej möjligt att
på privat initiativ uträtta något
nämnvärt. Kvinnorna hänvisades till
Rödakors-arbetet och ätt sticka — sticka i
oändlighet till soldaterna.

Månaderna gingo och det blev med
tiden tydligt att kvinnornas
arbetskraft skulle bli nödvändig. Men
regeringen, som aldrig förr erkänt
betydelsen av kvinnors Insats i samhällets liv,
som gjort allt för att få kvinnorna till
sina fiender, regeringen drog sig i det
längsta. När slutligen i februari
månad utkom en förordning, att gossar
mellan tolv och fjorton år skulle få
tagas från skolan för att användas i
lantbruksarbete, blev kvinnornas
indignation allt starkare, och ledande
artiklar i deras tidningar ställde fram

! det orimliga i att omkring 5,000
yrkeslärda kvinnor gingo arbetslösa, medan

I barn på tolv år togos ut från skolan
till hårt arbete. Då kom i mitten av
mars regeringens cirkulär om
"kvinnornas krigstjänst". Regeringen
uppmanade kvinnor, som ville tjäna sitt
land, att anteckna sig i ett register för
det arbete de ville utföra som ersätt-

| ningsarbete för män, som gått i
krigstjänst Detta deras arbete skulle vara
lika viktigt för fosterlandet som
fälttjänsten, kallades krigstjänst, och
skulle hedras därefter. Särskilt för
vapenindustrin och klädestillverkningen
för arméns behov behövdes arbetskraft,
oéh meningen skulle vara att få reda
på hur stor reserv av kvinnliga
arbetare, utbildade och outbildade, man
kunde göra räkning på.

I Med kännedom om regeringens
föregående ställning till kvinnorörelsen
kan man ej undra på om kvinnornas
glädje över att äntligen bli erkända
som nyttiga samhällsmedlemmar
blandades med en viss misstro från de förr
så totalt ignorerade kvinnoföreningar-

j na. Samma dag cirkuläret utsänts,
fattades vid ett massmöte av
rösträttskvinnor (United Suffragists) enhälligt
en resolution om, att då kvinnorna nu

[ uttryckligen förklarades göra
krigstjänst för fosterlandet genom att
upptaga de stridande männens arbete,
uppmanades regeringen att som
konsekvens härav erkänna kvinnornas
medborgarskap och vid första lämpliga
tillfälle lägga fram förslag om
kvinnorösträtt Vidare fordrades, att samma
lön som männen haft skulle givas dem,
som skötte männens arbete.

Rösträttskvinnornas tveksamhet
inför cirkuläret koncentrerade sig i
fordran på vissa garantier för att ej en
nedpressning av arbetslönerna och
exploatering av oorganiserat och således
oskyddat kvinnoarbete skulle äga rum.
Dessa garantier eller skyddsåtgärder
voro: lika lön för lika arbete under
förutsättning av utbildad arbetskraft,
tillräcklig yrkesutbildning, samt
anskaffning och inspektion av bostäder,
särskilt för de kvinnor, som skulle ar-1
beta i lantbruket

Rösträttstidningarna konstaterade med
en viss humor att männen nu officiellt
upptäckt, att kvinnorna hade
egenskaper, som kunde berättiga dem till
arbete även utom hemmet Att 6 à 7
millioner kvinnor i Storbritannien redan
arbetade i olika yrken hindrade ej
"Times" att betrakta det hela som kvin-

ornas "krigstjänst".

i nans första framträdande, hennes
stora chance att visa vad hon dugde till,

— I Tyskland och Frankrike hade
kvinnorna utan vidare ryckt in på sina
mäns platser, men i England fingo de
steg för steg och med tvekan tillåtelse
att försöka sådana farliga yrken som
chaufför (dock ej alls för droskbilar),
polis, biljettförsäljare och
hisskonduktörer. Endast inom posten användes
kvinnlig arbetskraft i något större
utsträckning.

Vid ett möte mellan
kvinnoföreningar och manliga fackföreningar visade
det sig, att fackföreningarna voro
minst lika ivriga som kvinnorna att
hålla på principen om lika lön, då de
fruktade, att inkastandet på
arbetsmarknaden av billig arbetskraft skulle
föranleda massavskedande av män för
att tvinga dem att taga värvning, och
hela arbetsstandarden därvid pressas
ned.

Kvinnotidningarna fortsatte att
diskutera saken och möten höllos. Det
I framhölls hur underbetalt arbete
förstör arbetarens hälsa, initiativ och
energi, tills arbetaren slutligen endast
gör skäl för svältlönen. Kvinnorna
beklagade, att de ej fått börja under
hösten med yrkesutbildningen, så att
de varit färdiga, när det behövdes. Det
är få yrken, säger "The Common
Cause", där kvinnor ej kunna ersätta
män, om de få samma utbildning, lön
och villkor i övrigt, och kunna de ej,
är det i de flesta fall muskelstyrkan
som fattas. — Det påpekades vidare
vikten av att fackföreningarna
öppnades för kvinnliga medlemmar.

Kvinnornas fordran på en
representativ kvinnokommitté, som skulle i
samarbete med regeringen och
fackföreningarna ordna förhållandena,
tillmötesgick regeringen på det sätt, att
handelskammarens president i mitten av
april sammankallade representanter
för 18 kvinnoföreningar till ett möte
för överläggning i frågan. Presidenten
meddelade där att dittills 33,000
kvinnor antecknat sig. De flesta av dessa
hade förut vana vid något yrke, ehuru
ej alltid för det, de anmält sig vilja
utöva. Regeringens mening var att
vid behov av kvinnlig arbetskraft
skulle först användas de arbetslösa
kvinnor, som vore anmälda vid den
lokala platsförmedlingen, och först
därefter, för att utjämna tillgången, de
som antecknats i registret Med
hänsyn till att soldatrekryteringen
väntades taga ökad fart, skulle snart en
mängd kvinnor behövas. Angående
lönerna meddelade han, att de lokala
kommittéerna, som först ej haft att
befatta sig med löneförhållandena, nu
blivit ålagda att meddela varje
arbetssökande de olika yrkestaxorna. Vid
betingarbete hade regeringen bestämt
att lönerna skulle bli desamma som för
männens arbete. För arbetsgivarna
skulle påpekas vikten av att männens
platser hölles öppna för dem efter
kriget Kommittéer för att ordna
bostadsförhållandena voro i verksamhet på
flera ställen, men många fler behövdes,
och vid detta arbete vore regeringen
tacksam för kvinnoorganisationernas
hjälp. Utbildningskurser för
lantarbe-terskor vore redan i gång och flera
olika kurser skulle ordnas vid behov.

— ^ Efter presidentens meddelanden
följde diskussion, varvid kvinnorna
framlade sina önskemål, bl. a.
minimilön för okvalificerat kvinnoarbete
beräknad lika som för männens, fler
kvinnor använda i statens verk, bättre

J inspektion för det kvinnliga arbetet
och bättre villkor vid arbetet i
vapenfabrikerna, där förhållandena nu vore
olidliga, en gedignare yrkesutbildning
samt de gifta kvinnornas jämställande
med de ogifta. Fordran på en
permanent kvinnokommitté, som skulle
bevaka de rösträttslösa och
oorganiserade och därigenom skyddslösa kvinnor-

| nas intressen framhölls särskilt, för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:33:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rostrattkv/4/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free