Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Foräldraskap — ett nytt rättsinstitut.
L
Av jur. kand. Eva Anden.
Kvinnorörelsen i raedicinsb belysning.
Forum för den 30 oktober innehåller
en artikel "Adlers nevroslära och några
reflexioner med anledning av
densamma" av dr. Alfhild Tamm, en artikel,
som vi livligt rekommendera våra
läsare att i sin helhet ta del av. De
kvinnor, som arbeta för vinnande av
politisk medborgarrätt för sitt kön, få ett
kraftigt stöd i de slutsatser, som
artikelförfattaren drar ur Adlers arbeten.
Vi kunna icke neka oss nöjet att här
återge några brottstycken ur den
intressanta artikeln.
Med sin redogörelse för Adlers
uppfattning jämte citat från ett annat
vetenskapligt arbete, Handbuch der
men-schlieh-natiirlichen Sittenlehre av A.
Döring påvisar dr. Tamm, att behovet
av eget värde säkerligen är en ytterst
viktig drivfjäder för människans
handlande och "att d^t för till ett verkligt
etiskt liv, då det är grundat på ett
beslut att vinna värde genom sin
betydelse för den stora gemenskapen av
människor, för det hela, och samtidigt är
förbundet med insikt om hur detta mål
skall nås". Med tillämpning på
kvinnorörelsen och med tillbakavisande av
en från manligt håll framkommande
beskyllning, att kvinnorna genom att
eftersträva jämlikhet med mannen
skulle råka in på sjukliga avvägar,
säger artikelförfattaren:
Vi kvinnor böra alltid komma ihåg, att
det icke är genom átt söka efterapa
mannen, åtminstone icke hans fel utan
fastmer genom att söka bringa vår egen
egenart till allt rikare utveckling, som vi skola
komma längst och mest gagna
mänskligheten. Det finnes nog individer, som råkat
på avvägar i detta hänseende. Att
detsamma skulle gälla kvinnorörelsen i dess
helhet anser jag icke utan vidare klart.
Denna arbetar visserligen för att vinna
rösträtt, lika lön for lika arbete, samma
rättigheter inom familjen, alltså i stort sett
för "jämnställdhet med mannen". Men äro
nu alla dessa strävanden av okvinnlig
beskaffenhet, ja, kanske rent av nevrötiska?
Det vore mycket beklagligt, om så vore
förhållandet. Vi skulle då ha att draga oss
tillbaka till vår förra obemärkthet och
verka uteslutande inom hemmen. Ty det är
klart* att det framför allt är kvinnornas
deltagande i förvärvsarbetet, som gjort
nämnda frågor aktuella. Men oavsett det
faktum, att nutidens ekonomiska
förhållanden göra en sådan återgång otänkbar, är
det ingalunda självklart, att dessa
strävanden äro stridande mot kvinnans natur. De
av mannen stiftade lagar, som binda
kvinnorna, äro inga naturlagar, oppositionen
mot desamma ej nödvändigtvis
naturstridig. Huru långt kvinnans naturliga anlag
sträcka sig, vet mati väl knappt ännu.
Först när inga konstlade skrankor mera
binda kvinnan, torde man kunna se vidden
av hennes begåvning och kunna bedöma
dess begränsning. Det offentliga
erkännandet av att hennes egenskap av kvinna ej
på något område hindrar henne, om hon
eljest besitter nödiga kvalifikationer,
torde komma att verka fördelaktigt på
mannens aktning för henne och på vad som
måhända är viktigare, på hennes egen
självuppskattning. Ty enligt min erfarenhet
lida många utanför hemmet arbetande
unga kvinnor, även synnerligen begåvade, av
tvivel på sin egen förmåga, helt säkert
därtill suggererade av den allmänna
meningen. Ett obetydligt nederlag kan
trycka dem till jorden, de inbilla sig vara på
orätt plats och mena, att de ej fullgöra
kvinnans bestämmelse, då de ej äro gifta,
ej mödrar. Det är klart, att en sådan
stämning kan vara i hög grad nedtryckande
och skadlig, ty tillfälle till ett lyckligt
äktenskap erbjuder sig ej utan vidare. För
övrigt lider kvinnans självkänsla även
mången gång, då hennes huvudsakliga
verksamhetsfält faller inom hemmet, ty
även där är mannen herre, åtminstone
enligt lag. Under idealiska förhållanden
betyder detta intet, praktiskt taget, men nog
verkar det ändå nedslående för kvinnan att
veta, att så snart missförhållande råder,
mannen städse har lagen på sin sida. Nu
är visserligen att förvänta, att i Sverige
tämligen snart en ändring i dessa
förhållanden skall komma att genomföras, men
månne detta bleve av, om ej kvinnorörelsen
existerade*
Att särskilt en sådan sak som den
allmänna rpsträtten innebär ett symboliskt
erkännande åt varje medborgares lika
värde för det hela och därför medför en
höjning av den enskildes självkänsla, anser
jag otvivelaktigt. För min del betraktar
jag detta moment som rösträttens kanske
allra största betydelse. Innan jag fick
denna synpunkt klar för mig, var jag dess
motståndare och det synes mig ännu, som
om mángväldet lätt skulle kunna föra till
farliga konsekvenser. Jag tror, att i
oroliga tider en upplyst despotism kanske
skulle vara mera betryggande. Och dock
är jag övertygad om, att man får lov att
hålla på den allmänna rösträtten och ha
fördrag med det ökade partibråk och andra
svårigheter, som den för med sig. En
rösträtt, utsträckt till alla, låg som hög,
fattig som rik, måste nämligen på många sätt
vara gagnelig. När alla i fråga om denna
grundläggande, rätt äro likställda, känna
de också sitt värde för sitt land och i och
med detsamma sina plikter gent emot detta.
Helt säkert ligger häri ett viktigt
uppfostrande moment, som kanske innebär, att
massorna i framtiden skola bli bättre
skickade att förvalta sin rösträtt, än de nu äro.
Om man skulle utsträcka Adlers åskådning
även till detta område, skulle man även
kunna säga, att den torde innebära ett icke
oväsentligt hälsomoment. Är detta sant,
så borde det även i lika mån gälla
beträffande den kvinnliga rösträtten.
Vid en jämförelse mellan å ena
sidan de danska och norska
barnlagarna från respektive 1908 och 1915 samt
å andra sidan den svenska rättens
reglering av oäkta barns ställning i den
härutinnan oförändrat gällande 1734 års
lag (med komplement av 1866 och 1905
års lagar om begränsad arvsrätt för
sådana barn), kan man inte värja sig
för den slutsatsen, att det är en ny
åskådning, som håller på att arbeta
sig fram på detta område. En kort
redogörelse för de väsentligaste
skiljaktigheterna mellan vår rätt och
exempelvis den norska lagen torde visa i
vad riktning denna nya uppfattning
går.
Vår svenska rätt skiljer på äkta och
oäkta barn. Enligt den nya redigering
av bestämmelserna om äkta och oäkta
börd, som i och med den nya
äktenskapslagen träder i kraft den 1 januari
1916, skall såsom äkta barn anses:
1. Barn. som är avlat i äktenskap.
2. Barn, vars föräldrar efter
avlel-sen ingått äktenskap med varandra.
3. Barn, som är avlat i trolovning.
4. Barn, vars föräldrar efter
avlel-sen ingått trolovning med varandra.
Under 1. och 2. omnämnt barn blir
äkta, även om föräldrarna voro så
besläktade eller besvågrade med
varandra, att äktenskapet måste återgå. Om
trolovning slutits, ehuru mot
äktenskap var hinder av nu nämnd
beskaffenhet, är barn, som efter
trolovningens slutande avlats, likväl äkta, om
föräldrarna eller en av dem var i god
tro.
Från den i omredigeringen icke
inbegripna § 7 i Ärvdabalkens 8 kap. k¾n
som ytterligare fall upptagas.
5. Barn, som avlats i våldtäkt.
Barn avlade under andra än under
1—5 nämnda förutsättningar äro att
betrakta såsom oäkta.
Den principiella rättsliga olikheten
mellan äkta och oäkta börd kan
närmast karaktäriseras så, att äkta barn
i väsentligare avseenden följer fadern
och oäkta modern. Så erhåller i ex.
äkta barn faderns nationalitet, religion
och namn varemot oäkta erhåller
moderns. Fader är förmyndare för och
utövar vårdnadsrätten över sitt äkta
barn, (över vilket modern just intet har
att bestämma, med vissa undantag för
utomäktenskapliga äkta barn) och
modern har motsvarande oinskränkta
rätt beträffande det oäkta barnet.
Denna bördsskillnad är kanske
skarpast vad arvsrätten beträffar. Åkta
barn, som räknas tillhöra både faderns
och moderns släkt, tar arv efter bå-
dadera. Oäkta barn, som törhända
ursprungligen enligt 1734 års lag ansågs
utan släkt med undantag dock för sin
egen rakt nedstigande avkomma,
njuter enligt lagar av åren 1866 och 1905
arv efter moder och mödernefränder.
Genom dessa lagar upphöjdes alltså
det oäkta barnet att få räkna slakt
med först sin mor och sedan även med
hennes fränder. Från arvsrätt och
släktskap med far och dennes fränder
är det fortfarande av svensk lag
utestängt.
En nog så karaktäristisk
inkonsekvens att beakta är, att lagstiftarne
icke i sammanhang med antagande av
nyssnämnda arvslagar av 1866 och 1905
kommo sig för med att upphäva
bestämmelsen om att oäkta barn skall
ärvas såsom äkta. På grundt av detta
förbiseende har den dag som i dag är
både fader och moder, både
fäderne-fränder och mödernefränder rätt att
taga arv efter oäkta telning, som
däremot icke har motsvarande rätt
beträffande far och farsfränder.
Vad rättigheterna för övrigt gent
emot far och mor beträffar, så anses
äkta barn ha rätt till försörjning och
uppfostran efter föräldrarnas stånd
och villkor. Oäkta har däremot enligt
ännu gällande Ärvdabalken 8:7
allenast rätt att av fader och moder
njuta nödtorftig föda och uppfostran, till
det sig själv nära kan, d. v. s. i
allmänhet till 15 år. Alltså alldeles
oberoende av om föräldrarna eller en av
dem har god råd. Understödet skall
fördelas på dem till hälften vardera,
även här oberoende av om den ene är
i god ekonomisk ställning och den
andre kanske ingenting har att komma
med.
Ännu mer karaktäristisk för svensk
lags ståndpunkt är vilka möjligheter
den erbjuder att realisera dessa
barnets rättigheter gent emot far och mor.
Vi kunna ju beträffande ett äkta barn
förutsätta, att fadern nekar eller
underlåter att fullgöra sin
försörjningsplikt. Barnet och inte heller modern
för barnets räkning kan inför
domstol göra gällande några rättigheter
härutinnan eller få någon myndighet
att realisera försörjningsanspråket.
Den enda hjälp samhället består är,
att om barnet kommer att lida sådan
nöd, att fattigvården måste ingripa
och meddela understöd,
fattigvårdsstyrelsen då kan vända sig mot
barnafadern och med medel enligt
fattigvårdslagen tvinga honörn uppfylla
sina fadersförpliktelser. Oäkta barns
ställning är på visst sätt, så underligt
NfR 22
RÖSTRÄTT FÖR KITIISHOR
3
En berättelse om makt.
Av Multatull.
(översättning från holländskan.)
Thugater mjölkade sin faders kor, och
hon kunde mjölka, ty den mjölk hon bragte
hem gav mera smör, än den som hennes
bröder förde med sig. Och jag berättar
detta för att framhålla, att Thugaters
bröder gjorde rätt i att inte mjölka så
noggrant, i vilket fall som helst var det klokt.
Innan de unga lantmännen hinna ut på
fältet, stå korna väntande vid grinden för
att befrias från den överflödiga mjölk, som
de egentligen bereda åt sina kalvar. Men
människorna tycka om att äta kalvkött,
och därför är juvret spänt av all mjölken.
Vad händer nu medan korna stå och
vänta vid grinden t Jo, den lättaste delen av
mjölken, grädden, fettet, smöret, flyter upp
och ligger längst inne i juvret. Den som
mjölkar länge och ihärdigt får till slut
fram den feta mjölken — den som har
bråttom lämnar grädden kvar.
Och hör nu! Thugater hade inte
bråttom, men det hade hennes bröder. De
ansågo, att de hade rätt till något annat
än att mjölka sin fars kor. Men hon hade
ingen tanke på denna rätt.
— Min far har lärt mig att skjuta med
pil och båge, sade den ene av bröderna;
Jag kan leva av jakt och vill gå ut i
världen och leva för egen räkning.
— Mig lärde han att fiska, sade den
andre. Jag vore väl galen, om jag alltid
höll på med att mjölka åt andra.
— Han lärde mig, hur man skall
bygga en båt, ropade den tredje, jag vill veta,
vad som finns på andra sidan havet.
— Jag vill bo samman med en ljushårig
kvinna, sade den fjärde, och jag vill ha
ett eget hus samt många Thugater, som
mjölka åt mig. Så hade varje bror en
önskan, ett begär, en vilja. Och de voro så
upptagna av sina önskningar, att de icke
gåvo sig tid att mjölka ut grädden,
vilken korna nu fingo behålla till ingens
nytta. Men Thugater mjölkade till sista
droppen.
.— Far! ropade bröderna till slut, vi
reser.
— Vem skall då mjölkat frågade fadern.
— Thugater.
— Men hur skall det bli, när hon också
| får lust till att ro, fiska, jaga och se sig
om i världen. Hur skall det bli, när hon
kommer att tänka på att vilja bo samman
med en ljus eller mörk man, så átt hon
får sitt eget hus och vad därtill hörer? Er
kan jag undvara, men inte henne, ty hon
bringar hem den bästa mjölken.
Efter att ha besinnat sig en stund,
svarade sönerna.
— Far, lär henne ingenting, så skall hon
hålla på med att mjölka till sina dagars
ände. Visa henne inte, hur en spänd sträng
kan sända av en pil, så skall hon aldrig
få lust att jaga. Berätta henne inte om
fisken, som simmar efter den vassa kroken,
som är dold under betet, och hen skall
aldrig tänka på att kasta ut nät eller krok.
Lär henne inte, hur man holkar ur en
trästock, så att man med hjälp av den
fortskaffan sig på vattnet; då skall hon aldrig
längta till andra sidan havet. Och säg
henne aldrig, att hon samman med en ljus
eller mBrk man kan skapa sig ett eget
hem. Säg henne aldrig detta, o fader, så
skall hon alltid stanna hos dig och mjölka
dina kor, men låt oss draga dit vi vill.
Så talade sönerna. Men fadern, som var
en mycket försiktig man, svarade:
— Men vem skall hindra henne från att
veta, vad jag icke lärt henne. Hur skall
det bli, när hon få se flugan föras bort av
en förbiflytande gren, och när tråden på
hennes slända drar ihop sig och spännes
ut. Hur skall det bli, när hon vid
bäckens rand iakttager fisken, som lurar på
den slingrande masken, men i sin iver tar
miste och biter sig fast i det vassa
gräset. Och till slut hur skall det bli, när hon
i klövern finner det rede, som lärkan byggt.
Sönerna funderade en stund och
svarade:
— Hon kommer inte att dra några
lärdomar av allt detta, det är hon för dum
till. Vi skulle inte heller förstått det, om
du inte förtalt oss allt.
Men fadern svarade:
— Nej, dum är hon inte. Jag är rädd,
att hon lär sig själv, det jag lärde er.
Dum är Thugater hite.
Sönerna tänkte åter efter och sade:
— Far säg henne detta: att veta, förstå
och begära — är syndigt för en ung flicka.
Då blev den mycket försiktige fadern
höjd. Han lät sina söner draga bort for
att jaga, fiska, se sig om i världen och
gifta sig. Men Thugater förbjöd han att
veta, att förstå och att begära. I ovetenhet
fortsatte hon att mjölka till sina dagars
ände. Och så skedde allt intill denna dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
