Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖSTRÄTT FÖR KYISTHTOR
A.-B. JOHN V. LÖFGREN & C:o
• Kungl. Hofleverantör-
Rikst. 429 Freisflatan 3, Stockholm. a.t. 60 48
Sveriges äldsta, största 6. bäst
renommerade specialaffär i
Suen- & Ylle-KIftinlngstyier
Prover t. landsorten R&ndas gratis o. franco.
l&l&emifklfvá*;
iaochpff&ftfa Ed? 1
raRqjiymerhqy; ___________________________
<Ml¾Sli11 Tvaii-ochFárgeri Akliebolag Göteborg
Intryck från valen i en norsk
latitkommun.
En, svensk resenär har i
Karlstads-Tidningen skildrat sina personliga
intryck från valen i Norge. Han
vistades uppe i Valdres, när omval .till
stortinget skulle äga rum, och tilläts,
fastän utlänning och således obehörig» att
inne i själva vallokalen följa
förrättningen.
I)är sutto vi, skriver den svenske
besökanden, så en stund och betraktade den i
dubbel mening folkliga förrättningen. De
inträdande bjodo god dag och skakade
trohjärtat hand både med ordföranden och
kirkesangeren, sa länge de kommo en och
en i sänder. Men efterhand blev
tillströmningen starkare, så att tiden inte medgav
denna omständligare hälsning. Och nu
blevo även kvinnonia talrikare, ja t. o. m. fler
än männen — de hade haft svårare att
komma ifrån tidigare på dagen, upplyste
en av dem, som vi talade vid. Stilla och
allvarsamma, som om de varit i kyrkan,
trädde de i sina helgdagskläder, merendels
med ljusa dukar på huvudet, fram till
bordet, klämmande röstsedeln i nypan–––––
Ju längre man såg på dessa enkla
länt-människor, män Och kvinnor om varandra,
många med uttrycksfulla, av livet
präglade ansikten, där de kommo och gingo i
medvetandet av sin medborgargärning,
desto mer kändes det som om något
rörande och högtidligt fyllde den lilla
kallnakna kammaren. Och intrycket
förstärktes, när man såg ut genom de bara
fönstren: åt ena sidan fjället, som stängde helt
nära, åt andra sidan den smala sjön,
ned-under oeh bortom den åter fjällen — och
snön föll alltjämt. Hur stort, vilt och kargt
landskapet verkade! Hur väl dessa
människor behöva hålla ihop och hjälpas åt,
tyckte man, for att inte tryckas ned av
naturen! Valhandlingen blev som en
symbol for deras samhävdelse av sin livsrätt
mot de yttre hindren i deras tillvaro, och
det föreföll så naturbetingat, att i detta
vida land med en fåtalig befolkning alla,
kvinnor så väl som män, måste vara med
i allt. —
På hemvägen mötte vi större flockar, som
vandrade till vallokalen, män och kvinnor
x ungefär lika antal. Även åkande kommo
de, och nere på sjön, gråblànk som skiffer,
syntes båtar, fullastade med män och
kvinnor, styra mot vallokalen. Det var
alldeles som en söndag, när folk far till
kyrkan; liksom män och kvinnor i
århundraden följts åt dit, så följdes de nu åt till
bedehuset för att rösta. Den nya
ordningen inpassade sig lätt och naturligt i den
gamlas vanor. Och de som länge varit
jämlikar, när det gällt livets högsta
intressen, ha helt visst inte funnit
någonting underligt att bli det också i
samhällets angelägenheter.
Men hur mycket bråk och strid har det
inte kostat och kostar det inte alltjämt de
besynnerliga människorna att komma ut
ur onaturliga och oförnuftiga tillstånd in
i naturliga och förnuftiga!
På tröskeln till Stortinget.
Fastän kvinnorna, såsom var att
förutse, icke heller i år lyckats få in
någon efeen representant i norska
stortinget, ha likväl fyra kvinnor,
representerande så gott som alla grupper
och partier, blivit valda till
suppleanter, nämligen:
fru Margrethe Lavik, vänstern,
Sandvikens krets Bergen;
professor Kristine Bonnevie, högern
■I och de frisinnade, Gamle Åkers krets
Kristiania;
fru Anna Laurgaard, arbetarepartiet,
Lademoens krets Trondhjem.
fröken Sara Christie, högern,
Boklandets krets Trondhjem.
Hur kvinnosaken kommer att
påverkas av kriget, kunna vi ännu ej
förutsäga — blott det att påverkningen helt
visst kommer från olika håll, och att
man från skilda utgångspunkter
kommer att med världskrigets hjälp leda
i bevis dess berättigande och dess
meningslöshet och mycket annat
därjämte.
Bedan ha ju kvinnosakskvinnorna
fått det vänliga rådet att bränna sina
fanor efter en tysk socialistförenings
bekanta exempel vid krigets början.
Men de, som kunnat komma fram med
det rådet, känna icke
kvinnosakskvinnorna — eller den skola de gått L
Det är naturligt, att vi alla komma
ut ur den svarta tunneln, som andra
än vi gingo in i den. Men icke som
avfällingar mot kvinnosaken, för så
vitt vi förut hörde till dess
övertygade bekännare 1
Vi, som i vår tro och lit till rätten
haft vårt säkraste stöd i tron på
kvinnosakens snara seger, och som
besvarat det s. k.
"physical-force"-argumen-tet därmed, att den fysiska styrkan
icke längre i ett civiliserat samhälle
betraktas som argument — vi måste
erkänna, att vi tagit miste, att vi
fel-räknat oss på de krafters styrka, som
ännu icke disciplinerats under rätten,
och som i stället dyrka makten i dess
primitivaste uttrycksformer. Om det
är en skam att lita för mycket till rätt
och förnuft, så få vi alltså bära den
skammen.
Vi erkänna, att om vi vetat, vad vi
nu veta, skulle vi arbetat mera och
delvis på ett annat sätt, men vi sörja
icke över det faktum, att vi arbetat.
Vårt beklagande gäller blott, att vi,
som tro på den kvinnliga
synpunktens rätt och nödvändighet i världen,
icke voro flera, icke hunnit bilda en
organisation av den styrka och
medvetna vilja, att den kunnat framtvinga
de preventiva åtgärder \ internationell
lagstiftning, som kunnai förhindra ett
världskrig.
För dem, som äro inställda att se
tingen och händelserna ur
kvinnosakssynpunkt, stod det redan vid krigets
utbrott klart, att intet kunnat bättre än
detta krig bevisa faran av att bygga
och leda en världsdels kultur efter en-
samt härskande manliga principer.
Och det finns väl icke den
rösträttskvinna, som icke djupt och bittert
beklagar kvinnornas — mödrarnas,
hustrurnas — vanmakt och tystnad,
beklagar att förhållandenas tryck och
tvivel på rättmätigheten av deras
innersta hjärtas protest förlamar deras
handlingskraft, så att de icke alla resa
sig upp och säga: detta mördande
måste ta ett slut!
Det behöver icke sägas inför denna
tidnings läsare, att det finnes kvinnor,
som sålunda rest sig upp och
protesterat, att de oförtrutet arbeta
gemensamt, och att deras aktion varit långt
ifrån betydelselös. Men de äro just
kvinnosakskvinnor! År det för djärft
att draga den konklusionen: hade vi
haft flera kvinnosakskvinnor, hade vi
haft flera protester och en starkare
fredsopinion!
Vad som blir avgörande för
framtiden är, om kvinnorna — inte de få, men
de många — komma att dra den
slutsatsen av vad världen lidit, att de
måste arbeta sig fram till
samhällsansvar, till kraft och ståndaktighet att
bära det, eftersom det icke längre duT
ger att driva fram civilisationen blott
med det ena könets hjälp, medan det
andra hålles tillbaka.
Kvinnorna komma helt säkert att i en
blivande diskussion röna påverkan
också i direkt motsatt syfte. Man
kommer att hänvisa till deras passiva roll
i kriget och förklara, att de alltjämt
måste hålla sig passiva, sedan de icke
med blod köpt sitt medborgarskap.
Man kommer att söka förmå dem att
utlösa sin energi i att organisera sig
som handräckning åt militären i
framtida krig.
Det kan därför kanske redan nu vara
lämpligt att fastslå ett par fakta och
visa på deras konsekvenser.
Först: Kvinnan ¾ua kvinna har icke
varit skyddad i detta krig.
Värnlösheten har visat si^g vara en
provokation icke ett skydd, det är en olikhet
mellan vår tid och riddartiden.
Ingen artighet i krig heter det nu,
även från håll, där man kunde tänkas
ha ett intresse att uppehålla fiktionen
att kvinnan kan hållas utanför kriget
Men ingen artighet betyder, det veta
vi mer än väl: ingen skonsàmhet, inga
fördomar mot att kränka och bruka
våld. I ett invaderat land är
kvinnornas lott ett helvete, och inför minnet
av dessa våldförda och mördade blir
det argument en cynism att
kvinnorna inte ha med statsangelägenheter att
skaffa!
Vidare: kvinnorna ha måst bära en
dubbel arbetsbörda under kriget På
dem faller utom det psykiska lidandet
den tyngsta bördan av fattigdomen
och knappheten på livsmedel. De måste
också rycka in i de manliga yrkena —
i Tyskland efter att under fredstid ha
blivit genom statistik överbevisade, att
de icke orkade sköta dem.
Kvinnan har ett stort privilegium:
hon slipper döda. Men är hon
kronvrak i dödens tjänst, har hon ju sin
militärplikt i stället i livets — en plikt,
som nu måste utföras under dubbelt
svåra förhållanden.
Det har alltså existerat en
jämställdhet — om än en artskillnad — i
skyldigheter under detta krig, och det har,
där kriget gått fram, också existerat
jämlikhet i lidanden. Men hedrar man
kvinnan med en sådan jämlikhet, bör
man också erkänna det berättigade i
kravet på jäinnställdhet i rättigheter.
Ur vår synpunkt alltså, blir
världskrigets lärdom den, att kvinnorna ha
rätt och åter rätt, skyldighet och åter
skyldighet att träda fram och fordra
sitt medborgarskap, på det att aldrig
mer ett krigshot måtte möta en
vapenlös kvinnovärld.
Framtiden skall, till lycka eller
olycka, visa, om kvinnan förmår att tyda
lärdomen och handla därefter.
Vi tro, vi hoppas, att hon gör det.
^^ E. W.
En holländsk föregångsman.
I mitten av förra århundradet och
samtidigt med att i England och Amerika kravet
på rösträtt för kvinnor for första g&ngen
offentligt framfördes, uppställdes samma
krav även i Holland och där av den
fängslande och egenartade diktarpersonligheten
Douwes Dekker, som under författarnamnet
Multatuli == mycket har jag lidit, haft stor
betydelse för sitt lands andliga utveckling
och vunnit namn och rykte långt utom sitt
lands gränser.
Hela sitt liv kämpade Multatuli mot vad
han ansåg vara orätt. Han var en av de
första, som framställde den tanken, att
kvinnan var en av mannen hittills
förtryckt varelse, och att mannen sörjt för att
hon ej skulle få utveckla sina gåvor, utan
att han ensam skulle vara herre över
världsutvecklingen.
I hans brev finna vi, att han redan år
1864 sysselsätter sig med kvinnosaken, som
först ett halvt århundrade senare skulle bli
aktuell i hans land. Han skriver:
"Varför välja icke även kvinnorna* När
en regering slösar med nationens
tillgångar, så att skatterna höjas, lida även
kvinnorna under detta tryck. När vi få
revolution på grund av dålig styrelse, eller krig,
lida även kvinnorna härunder."
För att belysa sin synpunkt berättar han,
hur han en gång i BrÜssel såg en kvinna,
som med stort besvär ledde en drucken
man. Det var ett tungt arbete, ty mannen
giek mycket ostadigt, och kvinnan var
liten och svag. Men efter kvinnors vana höll
hon ut. När mannen föll omkull, hjälpte
hon honom upp igen och fick honom fram
ett par steg i sänder.
Någon, som kände medlidande med
henne, föreslog henne att ta mannen med sig
för att låta honom sova ut.
— Ah — mon Dieu, impossible... il y a
élection aujourd*hui .. t (Omöjligt, det är
val i dag.).
Mannen skulle välja!
Samma fråga behandlar han i ett brev,
som till största delen rör sig om eländet
bland de sämst ställda i samhället och det
är anmärkningsvärt, att Multatuli
förbinder kvinnorösträtten med kravet på allmän
rosträtt, då han yrkar på förbättring av
folkets materiella, moraliska och
intellektuella tillstånd. M. H.
En seger för Anna Lindhagen,
Fröken Anna Lindhagen, som jämte
mycket annat även gjort sig känd som
en ivrig försvarare av Stockholms
skönhetsvärden och ined vaken blick
upptäckt de många egenartade och
pittoreska minnen från en svunnen tid,
som de moderna stadsplanerna hotat
med rasering, har naturligt nog även
insett behovet av blommor och
grönska i storstadens enformiga stenökeru
Redan för fyra år sedan väckte
fröken Lindhagen i Stockholms
stadsfullmäktige motion om att få stadgat
obligatorisk gårdsplantering, dels för
tomter tillhörande Stockholms stad
samt framför allt i kommande förslag
till nya eller omreglerade stadsplaner
för sådana tomter, som ej tillhöra
staden. Slutligen ville även fröken
Lindhagen få till stånd en särskild
planteringskommission samt skrivelse till K.
M:t angående ändring i
byggnadsstadgan. Fröken Lindhagens reformplan
mottogs med förståelse, såväl av
byggnadsnämnden och byggnadskontoret
som av stadsplanekommissionen, dock
ej i drätselnämnden, varför förslaget
föll igenom i beredningsutskottet.
Vid Stockholms stadsfullmäktiges
sammanträde måndagen den 15
november var frågan före, och debatten
inleddes av hr Lamm, som fann, att den
allmänna uppfattningen under de senaste
åren gått i den riktning fröken
Lindhagens motion angivit. För förslaget
talade även hr Lind, som framhöll hur
långt man utomlands kommit i fråga
om gårdsplanteringar och i övrigt då
det gäller städernas förskönande
genom blommor och grönska» Fröken
Lindhagen utvecklade själv motiven
för sin motion och inskränkte sig att
instämma i hr Lamms yrkanden, att
stadsfullmäktige måtte ingå till K. M:t
med hemställan om att den ändring
av byggnadsordningen för Stockholms
stad finge införas, som av
stadsplanekommissionen föreslagits. När
debatten avslutats, visade det sig, att
fröken Lindhagens behjärtansvärda idéer
vunnit förståelse, ty detta förslag
antogs utan votering.
Nr» 23
StÖd arbetet för kvinnans medborgarrätt
genom att Ingå som medlem i närmaste
rösträttsförening och genom att
prenumerera på Rösträtt för Kvinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
