Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖSTRÄTT FÖR
KVINNOR
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt
Motto: Vi kunna aldrig göra sä mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss.
V. ÅRG.
STOCKHOLM, 1 DECEMBER 1916.
N:r 23.
Kvinnorna och
stadsfull-mäktigyalen.
Åter förestå stadsfullmäktigval i de
flesta av rikets städer. Det heter
numera, att ett val "står för dörren"
redan en å två månader, innan det skall
äga rum, ty valförberedelserna, som
ju över allt anses mycket viktiga för
själva valutgången, kräva alltmera tid
och omtanke. Det är därför icke en
dag för tidigt att även kvinnorna nu
börja rusta sig till den kommande
striden.
Det tar alltid sin tid att disciplinera
en ny väljarekår, vartill ju kvinnorna
yå sätt o^h vis kunna räknas 1 och
med 1910 års lagändring. Icke förty
måste det anses konstaterat, att
kvinnornas framryckning vid de
kommunala valen visar aktningsvärt
stigande siffror. Det anses numera varken
"okvinnligt" eller på något vis
nedsättande att på valdagen stå i kö bland
medborgare av alla samhällslager för
att avlämna sin röst vid valurnan.
Det i vallängderna efteråt synliga
resultatet av röstningen, varvid
kvinnornas namn vanligtvis mycket
samvetsgrant avprickats, lämnar
emellertid intet som helst besked om det
personliga deltagandet i valet. Och här
komma vi till en svag punkt ifråga om
kvinnornas insats vid de kommunala
valen. Det är nämligen så, att ännu
alltför många föredraga att i godan
ro sitta hemma och utfärda fullmakt
till röstningen i stället för att själva
deltaga. Det finns alltför många
luckor i leden vad kvinnorna beträffar.
Och våra motståndare ge akt på
förhållandet och säga: vad skola de med
politisk rösträtt, när de inte bry sig om
att använda den kommunala? Det
ligger en viss logik i detta. Ty det är
onekligen stor skillnad mellan det
eftertryck, varmed en personlig röstning
verkar och den lojhet, som utmärker
den utan laga förfall genom fullmakt
utövade röstningen. Alltså, på samma
gång kvinnorna använda sin
kommunala medborgarrätt böra de
demonstrera för den politiska genom
massuppslutning vid valtillfällena!
Det ligger kvinnorna nära om hjär-
?ör oss, som arbetat för rösträtten, har det alltid
varit en fager dröm, att vi en gång skulle få bruka
vår rösträtt till fromma för den värld, i vilken vi leva
en tid för att sedan ge rum för nya generationer.
Rösträtten var icke i sig själv målet utan endast
medlet att nå det, ’ . _ f
Johanne Blauenfeldt.
tat att vid fullmäktigvalen dels trygga
de kvinnliga kandidaternas återval,
där dessa äro i tur att avgå och ånyo
låta ställa upp sig, dels att söka få
in nya krafter. Numera är det varken
något så ovanligt eller särskilt
upprörande att se kvinnor i
stadsfullmäktige. Själva ha de hunnit vänja sig
vid det nya i situationen, och den
morske herre (det finns alltid minst en
sådan inom varje fullmäktigkår!), som
blott för några år sedan förklarade, att
kom me en kvinna in i fullmäktige, så
gick han och det genast har
säkerligen i de allra flesta fall funnit sig i
att lugnt sitta kvar och inte blott
tolerera hennes närvaro utan även
lyssna till vad hon har att säga och till
råga på allt en och annan gång finna
det ganska klokt!
I många samhällen väljas
arbetslös-hets- och nödhjälpskommittéer, som
med allmänna medel ha att på
effektivaste sätt söka lindra dyrtidens
härjningar bland de mindre bemedlade. I
dessa kommittéer böra kvinnor
självfallet ha säte och stämma och icke
minst i de lokala
livsmedelsnämnderna, vilkas befogenhet och
arbetsuppgifter bliva allt större och större. Det
stora folkhushållningsproblemet
tenderar mer och mer att bli den allt annat
överskyggande omsorgen om livets
dagliga nödtorft för vårt folk, och det
är endast naturligt och riktigt, att de
små hemmens hushållare, kvinnorna,
här få ha sitt ord med. Som ett
ytterligare plus till deras lämplighet i
livsmedelsnämnderna må framhållas, att
de ofta i mindre grad än männen
bindas av privatekonomiska intressen.
Men då i de flesta fall dessa
kommittéer och nämnder tillsättas av
kommunernas fullmäktige, inses lätt,
vilken vikt det även i detta fall ligger
uppå, att kvinnorna äro
representerade inom den sistnämnda institutionen
och där kunna göra sin talan hörd.
Det rent valtekniska
förfaringssättet, såsom verkan av strykningar,
omkastningar av namn och dylikt, är väl
numera i huvudsak såpass känt, att det
här ej behöver ytterligai*e omordas.
De respektiva valorganisationerna
bruka också sörja för tillfyllestgörande
förmaningar och varningar i detta fall.
Blott en sak bör här framhållas,
nämligen att försök med en särskild
kvinnornas lista, som bekant på sina håll
blivit gjorda och slagit väl ut, men att
de fordra både ett starkt namn och
stor enighet bland väljarna för att
lyckas. Särskild lista bör knappast
försökas i andra fall, än då kvinnorna på
de olika partilistorna fått mindre
gynnsamma platser. Numera har det
ju dock blivit så, att även högern på
många håll lärt sig uppskatta
kvinnorna både som väljare och
kommunalrepresentanter och därmed i
praktiken definitivt uppgivit kampen mot
kvinnornas deltagande i allmänna
angelägenheter.
Vi ha alltså nu att deltaga i
förberedelserna till valet och på allt sätt söka
få till stånd ett imponerande
personligt deltagande i detsamma från
kvinnohåll. Kom ihåg att ett väl
organiserat valarbete med utnyttjande av alla
lojala resurser i regel leder till vackra
resultat!
Mot ljuset.
Thomas Carlyle yttrade en gång på
tal om arbetets religion: "Arbeta
under hopp och förtröstan om ni kan,
under missmod om ni måste, men under
alla förhållanden — arbeta!"
Alla söm kämpa för en stor sak —
frihet och rättfärdighet på jorden —
ha erfarenhet av de olika
omständigheter under vilka en sådan kamp föres.
Finns något i världen, som kan
jämföras med den glada hänförelse,
varmed de, som länge setat i mörker och
dödens skugga, sluta upp kring
baneret med ljusets och rättvisans tecken!
Motståndet förefaller nästan omöjligt,
åtminstone försvinnande litet inför den
grundfasta övertygelsen om den
sol-klara sanningen: alla människors
likhet i rättigheter såväl som i
skyldigheter.
Måste inte alla inse en så självklar
sak?
Kvinnorna ha samlats, skara efter
skara, för att tåga in i det nya riket
genom porten med inskriften: mot
ljuset
Men vägen dit är icke jämnad och
lätt att gå. Barbariet är icke utrotat,
det har bara bytt om namn, ändrat
vapenslag och stridssätt. Entusiasmen,
som eldat modet till .handling,
släcktes hos de klenmodigaste, då
motståndet blev alltför hårt. Men ljuset lyste
alltjämt och dess styrka växte i samma
mån som världens nöd och ropet på
hjälp.
Det blev arbete i missmod och sorg,
men intensivare, kraftigare, än
någonsin under hänförelsens första
glädje-fyllda tid.
Ropet på kvinnorna ljuder i dessa
sorgens tider så manande, bedjande
med tusen röster, även anklagande —
varför dröja ni — att ingen kvinna
med hjärta och samvete kan vara döv
inför dess röst.
Som en värmebölja slår mot oss
stämningen från de nordiska dagarna
i Stockholm — entusiasmen är icke död,
den lever i en ännu fastare tro på vår
rätt och vår plikt att vara med i
världens stora arbete för att skapa en ny
jord, där frihet, rättfärdighet och sann
mänsklighet äro bofasta.
Frigga Carlberg.
HON skall göra 9t.
» Ur led är tidens Nu är Tcvinnan den,
som föddes att den vrida rätt igen.
FRIDA LANDSORT.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
