Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fordringarna.
ordförande, tog hand om mig; förra
te-legrafkommissarien fröken Hedvig
Siedberg i Ulricehamn — icke mindre
än tre kvinnor ha efter varandra
innehaft telegrafkommissariebefattningen i
staden ocb bo ännu kvar där; fröken
Bäck, fröken Siedberg och fröken
Hey-man — som dragit många intresserade
både män och kvinnor till föredraget
och säkerligen genom klokt och
energiskt arbete skaffat rösträttsfrågan
respekt i staden; fru Odencrants i
Borås, en socialt mycket intresserad och
verksam kvinna, och sist, fastän jag
inte förrän i kväll skall tala där, fru
Jisca Jacobson i Falkenberg, vilkens
intresse och duglighet jag känner par
renommé. Vidare ha på ett par
platser ett par damer vid hög ålder glatt
mig genom en andlig livaktighet och
ett stort intresse för denna fråga,
vilka borde komma mången ung att
blygas över sin slöhet och sin
likgiltighet. Men även många klarsynta och
modiga män med rättfärdighetssinne
och stor aktning för kvinnan har jag
träffat. På ett ställe förklarade en man
med tårar i ögonen, hur värdefull hans
hustru varit för honom och vilken
skam han tyckte det var, att hon skulle
anses mindervärdig för
samhällsangelägenheter. På ett annat ställe hade en
lantbrukare rott en mycket lång väg
för att få höra föredraget. Och på alla
platser ha för saken intresserade män,
på somliga fler, på andra färre, låtit
anteckna sig för aktivt deltagande i
arbetet för kvinnans politiska rösträtt —
i Färgelanda finns sedan december 1916
en lokalavdelning av Männens förbund
för kvinnans politiska rösträtt.
År vår sak stor och är den rättfärdig,
låt oss inte släppa taget! Det blev inte
Sverige 1917, såsom vi hoppats. Det
var en skam för riksdagen, tycker jag,
och en skam för kvinnorna, att en
kvinna skulle till och med tacka för detta
riksdagsbeslut.
Nya tag! Må vi arbeta för att frågan
må bli behandlad på ett lyckligt sätt
under vår nästa riksdag och icke
uppskjuten till 1920. Kanske riksdagen då
toge sig ännu en funderare och frågan
uppskötes ytterligare. Var och en som
vill svenska folkets väl fylke sig nu i
denna fråga kring lösen
Sverige 1918!
Borås 20.7.1917.
August Bruhn.
och koklådor och dammsugare, men i alla
fall. Det är ingenting att utbyta tankar
om. Och varenda en av oss anser
naturligtvis i all tysthet, att allt det där sköter
hon betydligt mycket styvare än någon av
de andra/*
”Så anspråksfull är åtminstone inte jag,”
sade lektorskan. ”Jag skulle bli förfärligt
glad, om en annan mera erfaren husmor
ville påpeka någon brist i min hushållning.
Eller ge mig ett gott råd.”
”Uppriktigt sagt tror jag inte det. Jag
har aldrig sett någon husmor, som blir
glad om man påpekat något fel. Själv
följer jag aldrig andra hushållsråd än sådana,
som står i tidningen. Det är som om
tryckta råd inte retade en så mycket som
muntliga.
”Men varför skulle ett yrke göra folk så
förfärligt trevliga?” frågade doktorinnan
efter en liten paus.
”För att ett yrke gör en människa
intressant. Hon vet alltid någonting om världen,
som en annan människa inte vet.”
”Vet? Det tycker jag låter så rysligt
obestämt,” sade prostinnan.
”Jag menar, att till exempel en
gatsopare kommer i kontakt med tillvaron på
ett annat sätt än den, som sitter hemma
som vi. Flygande kråka, vet väl
prostin-nant”
”Ja-a. —”
”Tror inte prostinnan, st kunde vara
ganska roligt att resonne, i litet med en
gatsopare?”
,,Det vet jag verkligen inte, vad jag skall
Då de moderata kvinnorna den 15
maj i år bildade Moderata kvinnors
rösträttsförening, skedde icke detta till
följd av någon slags
meningsskiljaktighet med F. K. P. R. Målet är och
förblir för oss alla detsamma, F. K.
P. R::s arbete för dess uppnående är
ovärderligt. Men de moderata
kvinnorna ha ansett sig nu bäst gagna
rösträttssaken genom att framträda
självständigt. De få ju alltid ’av sitt partis
män höra att de ej vilja ha rösträtt.
Och gömda som de hittills många varit
inom F. K. P. R., ha de ej kunnat med
någon pondus jäva detta påstående.
Det har dock varit först efter stor
tvekan och mycken överläggning, som vi
moderata kvinnor beslutat oss för att
ta detta steg, som delvis skiljer oss
från vårt parti. Ty det är alls ingen
lätt eller inbjudande uppgift att i en så
djupt ingripande fråga kämpa för
alldeles andra idéer än de göra, vid vilkas
sida vi i övrigt tycka oss kunna stå
eller falla, emedan vi tro att de se
klokast och mest framsynt på Sveriges
bästa.
Vi kunna dock ej längre endast se
på hur vänsterpartierna, genom sin
agitation oeh genom det stöd de
oavlåtligt giva kvinnornas
rösträttssträ-vanden, i ständigt växande skaror
räkna in kvinnorna i sina led. Närmare
och närmare kommer tydligen den dag,
då rösträtt och valbarhet för Sveriges
kvinnor blir ett genomfört faktum.
Men ju längre högerpartiet dröjer att
taga frågan även på sitt program, i
dess större antal kommer vänstern att
inom sin framtida väljarekår kunna
räkna kvinnorna. Visserligen kan ju
på senaste tiden skönjas en svängning
i den allmänna uppfattningen av
kvinnornas rösträttsfråga, och vi hoppades
ju t. o. m. ett ögonblick att riksdagen i
år skulle lösa den. Då den emellertid
återigen föll på Första kammarens
motstånd, måste det emellertid
erkännas att den föll med större ära än förr.
Och den blev i Första kammaren
föremål för en betydligt mera saklig och
omfattande behandling än vad Andra
kammaren under ett par nattliga
timmar kunde prestera.
Såsom var att vänta, saknades i
debatten icke de gamla, slitna men efter
vad det ser ut, outslitliga motskälen.
”Staten, säger man, behöver kvinnan.
Ja, det bestrider ingen”, yttrade riks-
svara på,” sade prostinnan tveksamt
överlägset.
”Men jag för min del tror, att vi skulle
vara räddade, om det satt en gatsopare
här just nu. — Och brydde sig om att tala
med oss.”
”Räddade från vad då?” frågade
lektorskan också litet överlägset.
”Från att ha tråkigt. Vi skulle kunna få
veta en ryslig massa saker, som vi inte har
en aning om.”
”Av en gatsopare?” Doktorinnan drog
litet på munnen.
”Vet doktorinnan någonting om någon
gatsopare?”
”Nej, hur skulle jag kunna veta det?”
”Det gör inte jag heller. Jag vet inte ett
dugg. Jag skulle aldrig kunna svära på att
en gatsopare inte är en varelse, som bara
finns till ett par timmar på morgonen.
Skulle doktorinnan kunna det?”
”Jag vet inte”, sade doktorinnan och
skrattade.
Prostinnan höjde litet på Ögonbrynen.
Hon såg lätt medlidsam ut.
”Nå, om vi nu fick veta precis vartenda
dugg om varenda gatsopare, hur de arbetar
och var de bo, oeh vad de har i lön, och
vad de äter till middag och vad de tänker,
vad skulle vi ha för nytta av det?”
”Vi skulle få en överblick Över hela
stadens gatsopning. Och för det andra skulle
vi få veta litet om en gatsopares sätt att
se på sin insats i sta*ns maskineri.”
”Och vad vore det för nyttigt eller roligt
med det?” frågade lektorskan. ”Jag kan
arkivarien Clason, en av våra ivrigaste
motståndare, ”men vad vi betvivla är,
att staten behöver henne i de politiska
striderna. Vi mena, att hon har så
oändligt viktiga, stora och för henne
mera närliggande arbetsfält, ändå
mycket viktigare arbetsfält än det
politiska grovarbetets, och vi mena, att
på dessa andra arbetsfält ligga så
stora uppgifter före, att det är vida
viktigare att hon sätter in all sin kraft på
dem. Det är for övrigt arbetsfält, där
hon enligt vår uppfattning är
oersättlig, där icke vi män på något sätt
kunna tävla med henne eller ersätta henne,
och vi betvivla, uppriktigt -sagt, att hon
skulle hinna med båda delarna, om hon
skulle ägna sig helt åt båda dessa
linjer.”
Ingen lär väl känna djupare och
varmare än kvinnorna själva, att rikare
arbetsfält än hemmets kunna vi ej äga.
Men vårt hemarbete, vår
uppfostrar-gärning har blivit så olika mot förr.
Vi kunna ej längre få inrikta oss på
att behålla våra döttrar i hemmet för
att dela vårt arbete där. Den
industriella utvecklingen har flyttat det
kvinnliga arbetet ut på affärskontor, till
akademier och lärosalar, till ämbetsverk
och sociala institutioner — till de flesta
områden m. e. o., där man för 50 år
sedan aldrig drömt om andra än
manliga hjärnors arbete. Hur skola
mödrarna kunna bereda sina unga döttrar
för detta liv ute i offentligheten, för
deras intima beröring med den yttre
samhällsordningen, om de själva stå
främmande och oansvariga inför samhällets
funktioner? Tidigt komma döttrarna
ut i världen, ofta att nog så ensamma
ta sig fram under skäligen vidriga
förhållanden, utsatta för inflytanden av
alla slag. Det är mycket begärt att de,
utan uppfostran till ansvar inför
samhället såsom sådant, utan kunskap om
innebörden i de olika läror, som
föreläggas dem, skola förstå att sovra. Inte
skulle livet inom hemmet bli sämre
eller mista något av sin värmande
kraft, därför att modern visste vad
personligt ansvar gentemot statens liv
innebär? Hur är det över huvud möjligt
att ha den uppfattningen, att icke
döttrar såväl <som söner skulle vinna på
att i hemmet omgivas av en anda,
utvecklande icke allenast för deras
karaktärer utan även grundläggande för
inte inse, att det rör någon annan än
gatsoparen.”
Redaktörens fru såg på henne.
”Det rör oss alla. Varenda en. Tänk, om
gatsoparna skulle ta och strejka i morgon.
Antag, att de ville ha femtio Öre mera om
dagen. Då skulle vi kunna begripa med
detsamma, om de borde ha det eller inte.
Vore det inte nyttigt?”
”Jo, men jag begriper inte i alla fall —”
sade prostinnan.
”Vi skulle kunna avgöra, om det vore
rättvist och nödvändigt med femtioöringen
eller inte. Vi skulle duga till
stadsfullmäktige. I gatsoparfrågan åtminstone. Nu gör
vi inte det.”
De tre damerna sntto tysta. Från
herrrummet ljöd plötsligt ett starkt ljud av
röster. Det vår värdinnan, som öppnade
dörren och kom in igen.
”Så tysta ni sitter ” sade hon. ”Det känns
nästan, som om man kom in i en öken.
Herrarna, de pratar, så taket kan lyfta sig.”
”Vad talar de om då?” frågade lektorskan
litet tvunget.
”Asch, någonting rysligt tråkigt.
Doktorn sitter och håller en utredning om,
varför de ursprungligaste begåvningarna
kommer från underklassen, och lektorn bevisar
någonting om, varför de i alla fall har så
svårt att komma fram och bli någonting.
Det är så tråkigt, så man kan dö. Jag be-,
griper inte, att herrar kan tycka, att sådant
där är så förskräckligt roligt.”
”Det är kanske, för att de vet någonting
om det,” sade redaktörens fru.
Elegant
kemiskt trUtad oeh prlmd blir Eder
kofltjia, klfcnning, kappa eller örerrock,
om deniunm* ins&ndea tUl
Örirjti Rniita Tiitt-1 Fiftiri 1.1.
eöTEBoite
Ellen Kleman 50 år.
Det förefaller knappast troligt att
Herthas redaktör med det ungdomliga
ansiktet redan uppnått femtio år, och
hon är ett talande bevis för satsen att
åren icke behöva tynga människan så
länge själen är ung. De, som med
intresse och iver följa kvinnorörelsens
landvinningar i Sverige, ha all
anledning att med tacksamhet minnas vad
Ellen Kleman betytt för den svenska
kvinnosaken, främst i egenskap av
redaktör, först för Dagny och sedan för
Hertha, som under hennes ledning
blivit ett högst betydelsefullt
bildnings-organ. Ellen Kleman har även
framträtt litterärt och för närvarande ha
hon och Klara Johansson under
utgivning Fredrika Bremers brev, varav två
band redan utkommit. På 50-årsdagen
den 24 juli blev Ellen Kleman föremål
för hyllning från vänner och anhöriga.
Hennes insats i svensk kultur gör
henne förtjänt av alla svenska kvinnors
tacksamhet.
kunskapen om deras
medborgaransvari
Vi vilja ingalunda förneka, att bland
kvinnorna många finnas, som stå
tämligen ointresserade och oerfarna
gentemot allmänna frågor. Men —* det kan
ej hjälpas, männen ha mycket ofta
velat ha dem så. Och dock äro
kvinnorna i själva verket långt ifrån svåra att
väcka till intresse och iver att lära.
Eller är icke rösträttsrörelsen såsom
sådan redan ett bevis på att kvinnorna
med lätthet lärt sig förstå att deras nya
ställning ute i samhällslivet bör
medföra ansvar? Är det icke konstaterat
att kvinnorna såsom skattebetalare äro
punktligare än männen? Ha de svikit
i arbetsvilja och arbetsförmåga i de
kommunala och kommittéuppdrag, där
de fått användning? Ha de besannat
den spådom, som ofta uttalats om dem,
att de skulle komma med
samhällsom-störtande förslag och endast
”känslo-tänkande” kunna deltaga i offentliga
värv? Intet av allt detta har försports.
Icke desto mindre är det visst att
mycken fostran ännu behövs för att
bereda kvinnorna för det ansvar, som
väntar dem. Och vi kunna ej undgå
att märka att vårt partis män
därvidlag ej haft blick för de konjunkturer
utvecklingen skapat. Deras motvilja
att erkänna kvinnornas rösträttsfråga
som en allvarlig, av tiden frammanad
företeelse har hindrat dem’ från att
fostra kvinnorna, så att säga för sitt
partis räkning. Faran för kvinnornas
anslutning företrädesvis till
vänsterpartierna skulle enligt vår mening
aldrig ha behöft få den omfattning den
nu har. Ty den sammanhållningens
gärning som kvinnorna genom
årtusenden utfört inom hemmet, har i
själva yerket gjort dem starkt mottagliga
för konservativa synpunkter. Och det
är för oss högerkvinnor smärtsamt att
behöva konstatera, att vårt partis män
ej i tid gjort sig reda för detta.
Liksom högermännen inse vi
emellertid, att i det läge frågan nu har inom
partierna, skulle det kunna innebära
en risk att med ens ge alla kvinnor
rösträtt. Moderata kvinnors
rösträttsförening har därför valt en längre väg
än F. K. P. R. för att nå det
gemensamma målet och arbetar för den
kvinnliga rösträttens införande på
grundval av att första gången en
högre åldersgräns beräknas för
kvinnor än för män, t. ex. 33 år. I den
vänliga hälsning, som denna tidning ägnat
M. EL R. F. vid dess stiftande, har
redan utförligt redogjorts för förenin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
