Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under sitt arbete härmed kastade hon ofta en vemodig blick
på Scheffel’s “Ekkehard“, som låg på bordet, men för
hvilken hon icke ens denna dag fick någon stund ledig. Vid
Tegners inträde sköt hon de blå häftena ifrån sig och bjöd
honom en plats midt emot sig. Det var hemtrefligt i det
solbelysta rummet med dess snöhvita gardiner. Allt var
enkelt, men ordentligt och smakfullt. På de i ljusa färger
hållna väggarne hängde kopparstick öfver ämnen ur Goethes
och Shakspeares diktverk.
“Ni består Er rent af med eldstad“, anmärkte Tegner
med sorglustig min. Hon såg frågande på honom.
“Jag har ej mer än ett skorstensrör“, fortfor han, “och
detta ger mig ibland, när det är riktigt kallt, en smula
rök från öfverlärarens spis, så att äfven jag icke skall bli
alldeles utan eld. Jag brukar rätta skrifböckerna i
skolsalen efter lektionernas slut, ty äfven om ugnen kallnat
där, kvarblir den naturliga värmen från barnen en stund.“
“Ja“, inföll fröken Wallner suckande, “nog kunna
barnen göra en varm.“
“Hör på“, sade den unge läraren, “jag har ej kunnat
låta bli att tänka på den antydan, som Ni gjorde i går.
Jag ville gärna veta, på hvilket sätt den gulhårige pojken
förgått sig.“
“Ja, Ni skall fa veta det“, svarade ämbetssystern.
“När jag hotade gossen med, att han öfver middagen skulle
få stanna kvar i skolan hos mig, gaf han mig till svar:
’behåll Ni hellre er kaplan öfver middagen i skolan’.“
“Är detta möjligt?“ frågade Tegner och reste sig
häftigt från sin plats.
Lärarinnan ilade till ett hörn af rummet, liksom hon
där haft något att uträtta, och började snyfta så häftigt,
att hela hennes kropp skakade. Han blef alldeles utom sig,
gick fram till henne, berörde lugnande hennes skuldra och
hufvud och talade innerliga trösteord.
“Det är ett nedrigt förtal“, framsnyftade hon, i det
han återförde henne till bordet. “Jag har öfver ett år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
