Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tryckt sig intill henne. “För er skull får man inte en
timmes lugn och ro, och till slut skjuten väl också I
skulden på mig, om inte allt går efter edra önskningar. — Det
är ett sant ord, att den, som gifter sig, begår en sjudubbel
narraktighet och en niodubbel dumhet, och ett riktigt
syndastraff är det, då fattigfolk gifter sig.“
I den stilen gick det på en stund, och det stod illa
till i det eljest så fridfulla hemmet. Mannen grälade, hustrun
blef allt surmulnare och barnen gräto. Men Sepple, som
rakt icke kunde lugna sig, emedan han allaredan anade det
onda, som hållit sitt intåg i huset, han fick slutligen af
modern ett päron, som skulle tysta munnen på honom.
Tonerl hade krupit tillsammans i en vrå utan något annat
på kroppen än den hvita skjorta, som han fått på sig i
anledning af dagens betydelse. — Men lyckan, som de bidat,
sände återbud, den var bjuden till gäst hos furstar och
grefvar, den var förhindrad att komma, och då den gamla
fattigdomen en gång fått sitt afsked, sände den en ny in
i huset.
På utsidan af stugudörren famlade det efter klinkan
och tryckte osäkert på den, tills dörren slutligen gick upp
en liten smula, men därpå långsamt slöts till igen. Tonerl
fann detta så kusligt, att han trots allt sprang fram till
modern från sin vrå. Men trefvandet där ute upphörde icke,
och det rörde sakta vid träklinkan så länge, att Simon icke
längre kunde gifva sig till tåls. Han rusade häftigt till
dörren och ryckte upp den — och se, då föll en gammal
tiggare, som stödt sig mot klinkan, framstupa öfver tröskeln
och ned för hans fötter.
Under andra förhållanden skulle tiggaren ha gifvit
Simon ett kärkommet tillfälle att få utösa sin vredes skålar,
men först och främst måste den gamle resas upp. Han
hjälpte till själf, så godt han kunde, den vanföre stackaren,
men Simons starka arm måste göra det mesta. Och när
timmerhuggaren såg, huru en sorgbunden tacksamhet
afspeglades i den gamles tärda, af ett stubbigt gråskägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
