- Project Runeberg -  Ur folklivet. Berättelser /
41

(1894) [MARC] Author: Peter Rosegger Translator: Natan Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att vara rik. Man måste också vara lätt om hjärtat, och
det är jag nu igen. Se på mig, Simon! Och så forlåter
du mig de stygga ord, som jag nyss sade, men inte
menade. Inte sant, Simon, du är ju ej längre ledsen
däröfver?“

Han böjde hufvudet djupt ned, drog till skoremmen
öfvermåttan hårdt och tittade spändt i golfvet. Hon
behöfde ju ej precis veta, att han hade tårar i ögonen.

Nu gick dörren upp igen, ganska sakta, men på vid
gafvel, och den gamle tiggaren, som nu hade ett något
olika ansikte mot förut, såg in. Hans drag voro nu icke
så bleka, ögonen lyste lifligare, och pannan var fri från
en grå hårtest, som förut hängt oordnad ned däröfver. Han
var styrkt.

Och då han märkte, att det äkta paret såg på honom,
slog han sig med ett af den högra handens fingrar på
vänstra sidan af bröstet och pekade därefter med samma
finger gladt mot himmelen, där Han bor, som lönar de
barmhärtige.

“Väl bekomme!“ ropade Maria till honom, änskönt
hon visste, att han var döfstum.

Simon sprang upp, raskare än man vanligen brukar,
när man skall göra något godt, skar ännu ett stycke bröd
och räckte det åt den gamle.

Denne tackade med allehanda åtbörder och stapplade
därpå tillbaka till bänken, tog byltet på ryggen och
stafven i handen och vandrade sin väg. Han såg nästan frisk
och munter ut nu. Han var mätt. Men i bunken, som
stod kvar på bänken, kunde man icke se, hvad som varit
i den.

Simon hade en stund sett efter den gamle. Nu satte
han sig igen, men med ett uttryck af välbefinnande.

Han började hvissla och sade: “kom hit barn, så
ska’ vi dansa! Och du, mor, har du någon mat åt oss, så
sätt fram den, eljest hungrar jag mig fördärfvad!“

Nu var Maria åter den flinkaste husmor och den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:34:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rpkurfolk/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free