Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp en steiermarksvisa. Och om männen, som gå förbi där
ute, stanna för att lyss, så ligger väl ej något ondt däri.
Nej, visserligen icke, du vackra tös!
Och sågmästaren Luidel hör hennes spel och infinner
sig med sin fiol, som han just tänker taga med sig hem
från värdshuset.
“Är du ensam hemma, flicka?“ frågar han. “Jag vill
sjunga duett med dig en stund!“
“Ja, om du gör det bra“, svarar hon, “så kunna vi
väl försöka.“
Han blinkar skalkaktigt åt henne. Luidel är i de åren,
då kärleken blommar för andra gången — en alldeles
förhexad tid, då apeln midt i hösten bär späda blomblad, under
det att de andra träden pråla med mognade frukter. Men
det gör ingenting, människorna samlas och ropa i förtjusning:
se, där blommar ännu ett äppelträd! Och lika nyfikna
blifva de unga töserna, då en man blommar för andra
gången.
Luidel kan så många gamla folkvisor och hittar strax
på “den rätta“.
Kling — kling — kling på strängarne, och han börjar:
“Jag älskar dig högre än hem och bo,
än bädden, som skänker mig hvilans ro ...“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
