Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vad vår instinkt kände...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oss i stånd att icke blott läsa nästan dag för dag i Tolstois själ,
utan även att på nytt för oss levandegöra den värld, i vilken
hans snille slagit rot, och de själar, av vilka hans själ hämtat
näring.
Ett rikt arv från fäderna. En dubbel släktledning —
familjerna Tolstoi och Volkonski — mycket gamla
adelssläkter, som räknade sina anor från Rurik och bland sina
medlemmar hade haft kamrater till Peter den store, härförare
från sjuåriga kriget, hjältar från de napoleonska striderna,
dekabrister, politiska deporterade. Släktminnen, som Tolstoi
har att tacka för några av de originellaste typerna i Krig och
fred: den gamle furst Volkonski, hans morfar, en sen
representant för den voltaireanska och despotiska aristokratien
under Katarina II:s tid; furst Nikolaus Gregorevitsch
Volkonski, en kusin till hans mor, sårad vid Austerlitz och
bortförd från slagfältet under Napoleons ögon som furst Andrej;
hans far, som hade några av Nikolaus Rostovs drag;[1] hans
mor, prinsessan Maria, den blida, fula kvinnan med de vackra
ögonen, vars godhet lyser i Krig och fred.
Han kände knappast sina föräldrar. De förtjusande
berättelserna i Barndom och Ungdom hava, som man vet, föga
verklig grund. Hans mor dog, då han ännu icke fyllt två år.
Han kunde alltså icke minnas det kära ansikte, som den lille
Nikolaus Irtenjev frambesvärjer genom en tåreslöja, ansiktet
med det ljusa leendet, som spred glädje omkring sig...
Å, om jag kunde få återse det leendet i svåra stunder, då
skulle jag icke veta, vad sorg är...[2]
Men hon lämnade honom utan tvivel i arv sin stora
öppenhet, sin likgiltighet för vad man sade och tänkte om henne
och sin såsom det försäkras underbara gåva att berätta
historier, som hon själv hittade på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
