Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I november 1853 hade krig... - Skildringar från Sebastopol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
greve Leo Tolstoi iakttog i sin bastions blindverk, i
kanondundret, mitt i sitt kompani, de levande och de döende och
tecknade deras och sin egen ångest i sina oförgätliga Skildringar
från Sebastopol.
Dessa tre berättelser —■ Sebastopol i december 1854,
Sebastopol i maj 1853, Sebastopol i augusti 1835 — bedömas
vanligen i klump. De äro emellertid sinsemellan mycket olika.
I synnerhet skiljer sig den andra berättelsen både genom
uppfattningen och framställningen från de båda andra. I dem
dominerar fosterlandskärleken; den andra präglas framför allt
av en obeveklig sanningskärlek.
Det säges, att tsarinnan grät, när hon läst den första
berättelsen1, och att tsaren i sin beundran gav befallning om att
översätta den till franska och sända författaren till en ort,
där han ej var utsatt för krigets faror. Man förstår honom lätt.
Allt här förhärligar fosterlandet och kriget. Tolstoi har nyss
kommit till fronten, han är idel hänförelse. Han frossar i
heroism. Han skönjer hos Sebastopols försvarare ännu varken
ärelystnad eller egenkärlek, över huvud ingen låg känsla.
Det är för honom en sublim epopé, vars hjältar »äro Grekland
värdiga». A andra sidan vittna dessa anteckningar icke om
någon som helst fantasi, något som helst försök till objektiv
framställning. Författaren vandrar genom staden. Han ser
klart, men berättar i en form, som ännu icke är frigjord:
»Ni ser. . . Ni träder in . . . Ni märker . . .» Det är vanlig
tidningsstil pius några vackra naturbeskrivningar.
Helt annorlunda är den andra scenen: Sebastopol i maj
1855. Redan på de första raderna läser man:
Tusentals egoistiska intressen hava här drabbat samman
eller stillats i döden. . .
Och längre fram:
. . . Och emedan det var många människor, var det mycken
fåfänga . . . Fåfänga, fåfänga, överallt fåfänga, till och med
vid gravens dörr. Det är den sjukdom, som kännetecknar vårt
1 Insänd till tidskriften Sovremennih och genast offentliggjord
i den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
