- Project Runeberg -  Tolstoi /
37

(1921) [MARC] Author: Romain Rolland Translator: Hugo Hultenberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Då Tolstoi kommit ut ur detta...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

37

lugnade de sig och försökte göra varandra rättvisa. Men tiden
endast skärpte Tolstois motvilja för sin litterära miljö. Han
förlät icke dessa konstnärer, att de på samma gång förde
ett utsvävande liv och hade moraliska pretentioner.

Jag kom till den övertygelsen, att de nästan alla voro
omoraliska, dåliga, karaktärslösa män, vida underlägsna dem jag
mött under mitt militära bohemeliv. Och de voro säkra på sig
själva och belåtna, såsom helt och hållet sunda människor kunna
vara. De väckte min avsmak-1

Han skilde sig från dem. Emellertid bibehöll han ännu
någon tid deras egennyttiga tro på konsten.2 Den tillfredsställde
hans stolthet. Det var en religion, som lönade sig, ty den
förskaffade honom »kvinnor, pengar, ära . . .»

Jag var en av denna religions överstepräster. Det var en
behaglig och mycket fördelaktig ställning . . .

För att bättre kunna ägna sig häråt tog han avsked från
armén i november 1856.

Men en man med hans läggning kunde ej länge gå med
slutna ögon. Han trodde, han ville tro på framåtskridandet.
Han tyckte, »att detta ord betydde något». En resa i utlandet
— från den 29 januari till den 30 juli 1857 —> i Frankrike,
Schweiz och Tyskland, gjorde slut på denna tro. Åsynen av
en avrättning i Paris den 6 april 1857 »visade honom, vilken
tom vidskepelse det s. k. framåtskridandet var . . .»

Då jag såg huvudet skiljas från kroppen och falla ned i
korgen, förstod jag med alla min varelses krafter, att ingen teori

lig upprättelse och ville duellera på bössa. Turgenjev, som genast
ångrat sin häftighet, sände honom ett ursäktande brev. Men Tolstoi
förlät icke. Nära tjugu år därefter var det, såsom vi längre fram skola
se, han som bad om förlåtelse. Det var 1878, då han avsvor hela sitt
förflutna liv och fann en glädje i att förödmjuka sin stolthet inför
Gud.

1 Bekännelser.

3 »Det var», säger han, »ingen skillnad mellan oss och ett
dårhus. Till och med på den tiden anade jag det dunkelt, men såsom alla
dårar göra, kallade jag var och en för dåre, utom mig själv.» (Ib.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:34:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rrtolstoi/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free