Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Han njöt först därav...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
som behärskar romanen, är ej längre som i Krig och fred
ett slags på en gång mordisk och blid Krishna, rikenas
ödesgudomlighet, utan det är kärleksyran, det är »Venus själv . . .».
Det är hon, som i den underbara balscenen, då Anna och
Vronsky sig själva ovetande gripas av kärleken, förlänar den
oskuldsfulla och sköna Anna med sin krans av penséer och
sin svarta sammetsdräkt »en nästan infernalisk tjuskraft».
Det är hon, som, då Vronsky just tillstått sin kärlek, kommer
Annas ansikte att stråla, »icke av glädje: det var en vådelds
hemska glans i en mörk natt». Det är hon, som i denna
redliga och förståndiga kvinnas, denna unga älskade moders
ådror ingjuter vällustens säv och tar sin boning i hennes
hjärta, som hon icke lämnar, förrän hon förstört det. Ingen
av dem som komma i beröring med Anna undgå att lockas
och skrämmas av den fördolda demonen. Den första, Kitty,
upptäcker honom med bestörtning. En mystisk fruktan
blandar sig med Vronskys glädje, då han går att besöka
Anna. Ljevin förlorar i hennes närvaro all sin viljekraft.
Anna själv vet väl, att hon ej längre är sin egen. I mån som
historien utvecklar sig, förtär den obevekliga lidelsen denna
stolta, unga kvinnas hela moraliska grund. Allt det bästa
inom henne, hennes redliga och uppriktiga själ, förvittrar
och faller. Hon har ej längre kraft att offra sin världsliga
fåfänga. Hennes liv har intet annat mål än att behaga
älskaren. Hon förbjuder sig själv med fruktan och skam att
få barn. Svartsjukan torterar henne, den starka sinnlighet,
vars slav hon är, tvingar henne att ljuga i åtbörder, i röst,
i blickar. Hon sjunker ned till samma trappsteg som de
kvinnor, vilka blott eftersträva att förvrida huvudet på varje
man, vem han än är. Hon tar sin tillflykt till morfinen för
att avtrubba sina nervers känslighet, tills de outhärdliga
kval, som förtära henne, en dag med den bittra känslan av
moraliskt förfall kasta henne under en järnvägsvagns hjul.
»Och den lille muschiken med det rufsiga skägget» — den
hemska syn, som i drömmen förföljt henne och Vronsky —
»böjde sig från vagnens trappsteg ned mot spåret», och,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
