Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bekännelserna och den religiösa krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
gåves sträcka vi mot honom våra längtande armar. Gud
flyr. Var skola vi gripa honom?
En dag kom nåden.
En tidig vårdag gick jag ensam i skogen och lyssnade till
dess ljud. Jag tänkte på min oro under de tre sista åren, på mitt
sökande efter Gud, på mina ständiga språng från glädje till
förtvivlan . . . Och plötsligt såg jag, att jag levde blott då jag
trodde på Gud. Vid blotta tanken på honom började livets glada
böljor brusa inom mig. Allt omkring mig livades, allt fick en
mening. Men så snart jag inte trodde, upphörde livet plötsligt.
»Vad är det dä jag ännu söker?» ropade en röst inom mig.
»Det är alltså Han, detta, varförutan man icke kan leva! Att
känna Gud och leva, det är detsamma. Gud är livet. . .»
Sedan har detta ljus aldrig mera övergivit mig.1
Han var räddad. Gud hade visat sig för honom.2
Men som han icke var en indisk mystiker, för vilken
extasen är nog, eftersom asiatens drömmar hos honom före-
1 Bekännelser.
2 I själva verket var det icke första gången. Den unge
volon-tären i Kaukasus, officeren vid Sebastopol, Olenin i Kosackerna, furst
Andrej och Pierre Besuchov i Krig och fred. hade haft liknande syner.
Men Tolstoi var så eld och lågor, att var gång han upptäckte Gud,
trodde han, att det var för första gången och att det förut blott varit
natt och det tomma intet. Han såg i sitt förflutna ej längre annat än
mörkret och skammen. Vi, som genom hans Dagbok bättre än han
själv känna hans hjärtas historia, vi veta, hur djupt religiöst detta
hjärta alltid var, även under hans förvillelser. För övrigt erkänner han
det på ett ställe i förordet till sin Kritik av den dogmatiska teologien:
»Gud! Gud! Jag har farit vilse, jag har sökt sanningen, där jag icke
bort söka den. Jag visste, att jag for vilse. Jag hängav mig åt mina
dåliga lidelser, fastän jag visste, att de voro dåliga, men jag glömde dig
aldrig. Jag har alltid haft en förnimmelse av dig, även pä mina
villovägar. » — Krisen 1878—79 var blott mera våldsam än de andra, kanske
under inflytande av de många dödsfallen inom familjen och den
annalkande ålderdomen, och det enda nya var, att medan åsynen av Gud
förut svunnit bort utan att lämna spår efter sig, sedan extasens låga
lagt sig till ro, Tolstoi nu, varnad av sina tidigare erfarenheter,
skyndade sig att »vandra, medan han hade ljuset», och att ur sin tro
härleda ett helt livssystem. Icke som om han icke förut försökt det. (Man
erinre sig hans Levnadsregler, uppgjorda då han var student.) Men vid
femtio års ålder var det mindre sannolikt, att han av lidelserna skulle
låta sig avvändas från sin väg.
5—210396. Rolland, Tolstoi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
