Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den sociala krisen: Vad böra vi göra?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
han nu ej längre kunde glömma de eländiga, som han hadt
sett, och därför att han i sitt hjärtas lidelsefulla godhet tyckte
sig vara ansvarig för deras lidanden och deras förnedring:
de voro offren för denna civilisation, i vars privilegier han
hade del, för denna avskyvärda idol, åt vilken en utvald
kast offrade miljontals människor. Att taga emot vinsten
av sådana brott, det var att göra sig medskyldig till dem. Hans
samvete fick ej längre någon ro, förrän han brännmärkt
dessa skändligheter.
Vad böra vi göra? (1884—1886)1 är ett uttryck för denna
andra kris, vida mer tragisk än den första och vida rikare på
konsekvenser. Vad var Tolstois personliga religiösa ångest
i denna ocean av mänskligt elände, av verklig nöd, icke
uppdiktad av en lätting, som ej har annat att göra? Det är
omöjligt att icke se den nöden. Och det är omöjligt att, sedan man
sett den, icke försöka till varje pris avhjälpa den. Men ack,
är det väl möjligt? Ett beundransvärt porträtt, som jag icke
utan rörelse kan betrakta,2 säger tillräckligt vad Tolstoi då
led. Han är tagen en face, sittande, med armarna i kors och
iklädd en muschiks blus. Han har en betryckt uppsyn. Hans
hår är ännu svart, hans mustascher redan grå, hans stora
skägg och polisonger alldeles vita. En dubbel rynka gräver
en harmonisk fåra i den breda, vackra pannan. Det är så
mycken godhet i den stora hundnäsan, i dessa ögon, som
betrakta en så öppet, så klart, så sorgset! De läsa så säkert i
ens själ! De beklaga och anropa en. Ansiktet är insjunket,
bär spår av lidande och har stora veck under ögonen. Han
har gråtit. Men han är stark och redo till strid.
Han hade mod att dra konsekvenserna.
värö som motsvarar själens längtan, och söker förverkliga andras
lycka. Sådan är den kristna läran, lika fjärran från den religiösa
kvietismen och de högdragna anspråken hos dessa revolutionärer,
som söka omskapa världen, utan att veta vari den sanna lyckan
består.» (Brev till en vän, offentliggjort i ett band med titeln Plaisirs
cruels, 1895, fransk översättning av Halpérine-Kaminsky.)
’ Del XXVI av CEuvres compUies.
’ Ett dagerrotypporträtt från 1885, återgivet i den franska
upplagan ev Vad böra v i göra?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
