Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vackraste teori... - Kreutzersonaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
ämbetsmän, utan religion, utan ideal och nästan utan tankar,
uppgående i sina göromål, i sitt mekaniska liv ända till
dödens stund, då de med förfäran märka, att de icke hava
levat. Ivan Iliitsch är representanten för 1880-talets
europeiska bourgoisie, som läser Zola, går och hör Sarah Bernhardt
och, fast den icke har någon tro, icke ens är irreligiös, ty den
gör sig inte besvär varken att tro eller icke tro — den tänker
aldrig på det.
Genom det våldsamma i den ömsevis stränga och nästan
raljerande anklagelsen mot världslivet, i synnerhet mot
äktenskapet, inleder Ivan Iliitschs död en serie av nya verk.
Den förebådar Kreutzersonatens och Uppståndelses ännu
hemskare skildringar. Vilken beklagansvärd och löjlig tomhet
i detta liv (det finnes tusen och åter tusen sådana) med sin
groteska ärelystnad, sitt tarvliga tillfredsställande av
egenkärleken, som knappast bereder något nöje — »alltid mer än
att tillbringa aftonen på tu man hand med sin hustru» —,
motgångarna i befordringsväg, yttringar av mannamån, som
förbittra, och så den verkliga lyckan: whisten! Och detta
löjliga liv går förlorat av en ännu löjligare orsak. Ivan faller
från en stege en dag, då han velat sätta upp en gardin i
salongen. Livet har ljugit. Sjukdomen har ljugit. Ljuger
gör den friske läkaren, som endast tänker på sig själv. Ljuger
gör familjen, som känner vämjelse över sjukdomen. Ljuger
gör hustrun, som låtsar tillgivenhet och bara tänker på, hur
hon skall ställa det, när mannen dött. Mot den universella
lögnen står blott sanningskärleken hos en medlidsam tjänare,
som icke söker dölja för den döende hans tillstånd och
skänker honom broderlig hjälp. »Full av oändligt medlidande
med sig själv», gråter Ivan Iliitsch över sin ensamhet och
människornas själviskhet. Han lider förfärligt, ända tills
han ser, att hans förflutna liv har varit en lögn och att han
kan gottgöra denna lögn. Genast klarnar allt — en timme före
hans död. Han tänker ej längre på sig själv, utan på de sina,
känner medlidande med dem: han måste dö och befria dem
från honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
