Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vackraste teori...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io6
Rostov, som förlorat på spel, går hem förtvivlad. Han hör
sin syster Natascha sjunga. Då glömmer han allt.
Han väntade med feberaktig otålighet på den ton, som skulle
följa, och under ett ögonblick fanns det i hela världen blott denna
tretakt: oh! mio crudele affetto!
»Hur absurd är icke vår tillvaro», tänkte han. »Olyckan,
pengarna, hatet, hedern, allt detta är intet. .. Här är det sanna!. ..
Natascha, min lilla duva! . . . Låt se, om hon går upp till
h? . . . Hon är där, gudskelov/»
Och utan att märka, att han sjöng själv, ackompanjerade
han henne till tersen för att förstärka hennes h.
»O, min Gud, vad det är vackert! Var det jag, som tog den?
Vilken lycka!» tänkte han, och dallringen av denna ters väckte
i hans själ allt det renaste och bästa han hade inom sig. Vad
betydde i jämförelse med denna övermänskliga sensation hans
spelförlust och hans givna ord! Galenskaper! Man kunde mörda,
stjäla och dock vara lycklig.
Nikolaj varken mördar eller stjäl, och musiken är för
honom blott en tillfällig stämning. Men Natascha är färdig
att försjunka i den. Efter en afton på operan, »i denna
konstens sällsamma, vanvettiga värld, tusen mil från den
verkliga, denna värld, i vilken det goda och det onda, det
överspända och det förnuftiga blandas samman och uppgå
i vartannat», lyssnar hon till Anatole Kuragins
kärleksförklaring, låter bedåra sig och samtycker till enleveringen.
Ju äldre Tolstoi blir, desto mer fruktan känner han för
musiken.1 En person, som hade inflytande över honom,
Auerbach, som han träffade i Dresden 1860, stärkte utan
tvivel hans fördomar. »Han talade om musiken såsom en
pflichtloser Genuss. Enligt honom var den ett steg på vägen
till fördärvet.»2
1 Men han upphörde aldrig att älska den. En av hans vänner
från den sista tiden var en musiker, Goldenweiser, som tillbragte
sommaren 1910 i närheten av Jasnaja Poljana. Han kom nästan
dagligen och spelade för Tolstoi under dennes sista sjukdom.
(Journal des Débats, den 18 november 1910.)
2 Brev av den 21 april 1861.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
