Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vackraste teori...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i o7
Varför har han då, frågar Camille Bellaigue,1 bland så
många depraverande musiker valt just den renaste och
kyskaste av alla, Beethoven? — Därför att han är den
starkaste. Tolstoi hade älskat honom, och han älskade honom
fortfarande. Hans avlägnaste minnen i Barndom voro
förbundna med den patetiska sonaten, och då Nechljudov i
slutet av Uppståndelse hör spelas andantet ur
C-moll-sym-fonien, kan han knappast återhålla sina tårar: »Han blir
rörd över sig själv.» Och dock hava vi sett, med vilken
ani-mositet Tolstoi i Vad är konsten■?* talar om »den döve
Beethovens sjukliga verk», och redan 1876 hade den hätskhet,
varmed han »älskade att förringa Beethoven och framställa
tvivel om hans snille», upprört Tschaikovsky och avkylt
dennes beundran för Tolstoi. Kreutzersonaten giver oss en
inblick i denna lidelsefulla orättvisa. Vad är det Tolstoi
förebrår Beethoven? Hans makt. Han är som Goethe,
vilken, då han lyssnade till C-moll-symfonien och kände sig
gripen i sitt väsens djup, med vrede reagerade mot den
härsklystne mästaren, som gjorde honom till slav under sin vilja.3
Denna musik, säger Tolstoi, försätter mig omedelbart i
det själstillstånd, vari den befann sig, som nedskrev den . . .
Musiken borde vara en statssak som i Kina. Man borde inte
tillåta, att den förste bäste fick utöva en så fruktansvärd
hypno-tisk makt. . . Dessa saker (första prestot av sonaten) borde
man icke få spela annat än vid vissa viktiga tillfällen . . .
Och se hur han efter denna revolt ger vika för Beethovens
makt och hur denna makt enligt hans eget erkännande är
’ Camille Bellaigue, Tolstoi et la Musique (Le Gaulois, den 4
jan. 1911).
2 Det må icke invändas, att det här gäller endast Beethovens
senare arbeten. Även de tidigare, som Tolstoi erkänner för
»konstnärliga», förebrår han »deras konstlade form». I ett brev till
Tschaikovsky ställer han på samma sätt mot Mozart och Haydn
»Beethovens, Schumanns och Berlioz’ artificiella maner, som beräknar
effekten».
3 Jfr den av Paul Boyer berättade scenen: »Tolstoi låter spela
Chopin. Vid slutet av fjärde balladen fyllas hans ögon med tårar.
’Å, det odjuret!’ utropar han. Och plötsligt stiger han upp och går.»
{Le Temps. den 2 november 1890.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
