Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolstois sociala idéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
bland lantbefolkningen. Fallen av vägrad militärtjänst blevo
allt flera, och ju grymmare de undertrycktes, desto mer
växte upproret i folkets hjärtan. Å andra sidan hade hela
landskap, hela raser utan att känna till Tolstoi givit exempel
på absolut och passiv vägran att lyda staten: dukoborzerna
i Kaukasus redan 1898, georgierna vid Svarta havet omkring
1905. Tolstoi påverkade vida mindre dessa rörelser än de
påverkade honom, och intresset med hans skrifter är just
att han, trots vad revolutionspartiets författare såsom Gorki
påstått, var det gamla ryska folkets röst.1
Den hållning han iakttog mot de människor, som med
fara för sitt liv i praktiken omsatte hans läror,2 var mycket
hovsam och värdig. Varken för dukoborzerna och georgierna
eller för de motspänstiga soldaterna framställer han sig
som en undervisande lärare.
1 Sedan Tolstoi utdömt semstvoagitationen, gjorde Gorki sig till
tolk för sina vänners missnöje och skrev: »Denne man har blivit
en slav under sin idé. Han har länge isolerat sig från det ryska livet
och lyssnar ej längre till folkets röst. Han svävar alltför högt över
Ryssland.»
2 Det var för honom ett bittert lidande, att han icke kunde
bliva förföljd. Han törstade efter martyrskap, men regeringen var
klok och aktade sig för att tillfredsställa hans törst.
»Runtomkring mig förföljas mina vänner, men jag får vara i
fred, fastän om det är någon som är skadlig, så är det jag. Jag är
tydligen icke värd förföljelse, och jag blyges däröver.» (Brev till
Teneromo, 1892, Corresp. inéd. s. 184.)
»Tydligen är jag icke värd förföljelse, och jag skall nödgas dö
på detta sätt, utan att hava fått med kroppsliga lidanden vittna om
sanningen.» (Till Teneromo den 16 maj 1892, ibid. s. 186.)
»Det är pinsamt för mig att vara på fri fot.» (Till Teneromo den
I juni 1894, ibid. s. 188.)
Gud vet dock, att han icke gjorde något för att få behålla sin
frihet! Han skymfar tsarerna, han angriper fäderneslandet, »denna
avskyvärda fetisch, åt vilken människorna offra sitt liv, sin frihet
och sitt förnuft». (Slutet av en värld.) — Se i Ett är nödvändigt den korta
översikten av Rysslands historia! Det är ett galleri av vidunder:
»den förryckte Ivan den förskräcklige, den supige Peter I, den
okunniga köksan Katarina I, den utsvävande Elisabet, den degenererade
Paul, fadermördaren Alexander I» ( den ende, för vilken Tolstoi dock
hyser en hemlig ömhet), »den grymme och okunnige Nikolaus I, den
föga intelligente, mer onde än gode Alexander II, den säkerligen dumme,
brutale och okunnige Alexander III och så Nikolaus II, en enfaldig
husarofficer, omgiven av skurkar, en ung man som ingenting vet
och ingenting förstår».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
