Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans ansikte hade antagit de definitiva drag...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
fyllde vad du betraktade som din uppgift. Du har givit mig och
världen vad du kunde giva. Du har givit mycken moderskärlek
och gjort stora offer . . . Men under det sista skedet av vårt liv,
under de sista femton åren, hava våra vägar skilts. Jag kan
icke tro, att jag är den brottslige; jag vet, att om jag har förändrat
mig, så är det varken för mitt nöje eller för världens skull, titan
för att jag icke kunde handla annorlunda. Jag kan icke anklaga
dig för att du icke följt mig, och jag tackar dig och skall alltid
med kärlek minnas, vad du givit mig. — Farväl, min kära
Sofia! Jag älskar dig.
»Att jag lämnat dig.. .» Han lämnade henne icke. —
Stackars brev! Han tycker, att om han skriver det, så är
redan hans beslut satt i verket . . . När han skrivit det,
hade han redan uttömt hela sin beslutkraft. — »Om jag hade
öppet begivit mig bort, skulle det ha blivit böner, och jag skulle
ha känt mitt beslut vackla . . .» Det behövdes varken böner
eller diskussioner, det var nog för honom att en stund
därefter träffa dem han ville lämna: han kände, att han icke kunde,
icke kunde lämna dem; brevet hade han i fickan, men nu lade
han det i en låda och skrev utanpå kuvertet:
Detta skall efter min död överlämnas till min hustru Sofia
Andrejevna.
Och därtill inskränkte sig hans rymningsplan.
Var icke hans styrka större? Var han icke i stånd att
offra sin kärlek åt sin Gud? I de kristna hävderna saknas för
visso icke helgon med fastare hjärta, vilka aldrig tvekade att
oförskräckt trampa under fötterna sina och andras känslor . . .
Vi kunna icke hjälpa det. Han hörde icke till dem. Han
var svag. Han var människa. Och det är därför vi älska
honom.
Mer än femton år förut frågade han sig själv i
hjärt-slitande smärta:
Säg mig, Leo Tolstoi, lever du efter de grundsatser du
predikar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
