Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af bergmarmor är här i riket bekant en hvit fingnistrig
marmor ifrån Pargas Socken uti Finland och ifrån Pershyttan vid
Nora Stad uti Örebro Län, som något när liknar den Italienske och
torde blifva än fastare och vackrare på djupet. De öfrige hvita
kalkstenar, som finnas ömnigt uti flera rikets provincier, såsom uti
Upland, Westmanland, Nerike, Södermanland m.m., äga antingen
icke den finhet, eller äro de med andre bergarter inblandade, och
kunna således icke komma i jämnförelse med de Italienske, eller
antique arter, som behålla värdet framför all europeisk marmor,
både uti skönhet och styrka at arbetas.
d) Svart marmor, med hvita ådror och ränder, är också här
i riket uptäckt, men träffas dock på nog oläglig ort uti Offerdals
Socken i Jemtland. Til största ömnighet finnes den svarta
marmorn uti Flandern, ej långt ifrån Namur, hvarest höga berg
däraf visa sig, och hvarifrån den föres til Holland och vidt aflägsne
orter. En del af denna marmor är af orstens-slägtet, som dess
starka lukt vid rifningen tilkänna gifver; men af en del kännes ingen
sådan lukt. Den svarta färgen finnes dock hos begge delarne
bestå uti något bitumineust, som genom bränning uti öpen eld
förgår, då en ganska hvit kalk däraf sedan upkommer.
Mångfärgad bergmarmor gifves i synnerhet af trenne
hufvudändringar, nemligen antingen
A) Sådan som har sina brokige, svarta, bruna, röda, gula,
gröna, eller blåaktiga färgor antingen ensamt af några bränbare
ämnen, som förgå uti elden, eller af metalliske uplösningar,
hvarvid järnet har största del och visar sig efter bränning allenast med
någon förändring uti couleuren, utan at aldeles försvinna. Til
dessa hörer större delen färgad Italiensk marmor samt många flere
både Franske och Tyske sorter. Ibland de Svenska af den arten
är i synnerhet den grofva, röda och hvita arten ifrån Finland och en
rödspräcklig ifrån Gillberga Socken i Södermanland, m.fl., bekante,
fastän föga nyttjade.
B) Därnäst är bergmarmor sådan at dess skiftande färgor
härröra af andra inblandade stenarter, såsom: hvit med ådror och
fläckar, körtlar och strimlor af röd, grön, gul och brun serpentin uti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
