Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Den karolinska tidens tillfällighetsdiktning. Rudeens bidrag och ställning till densamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
en annan gång anser han den för „maklösu att till ocli
med besjunga en åttaårig pilt. Ännu år 1687 utropar han:
Hur länge. Clio, skall tin Hiälp iag fåfängt töfva ?
Ack, at iag tarf de ey tit tröga bijstånd pröfva’).
I en Lijk-Hyacinth (1685) öfver rådmannen i Karlstad
Petrus Piscator, fader till Rudeens studentkamrater,
Olof och Anders Piscator, använde han första gången
ett omväxlande atta- och sjustafvigt jambiskt versmått,
som redan Columbus hade begagnat i ett par af sina
„Odae Sveticae". I sorgesången öfver den „lilla ynglingen"
Magnus Iser (1685), antagligen son till hans forne lärare
Johannes Iser, den enda grafskrift öfver ett barn
Rudeen skrifvit, möter man samma lyriska meter som i
Lagerlöfs visa om Elisandra. Äfven i två andra grafsånger
förekomma kortstafviga trokaiska versmått, men för det mesta
är likväl hos honom som hos de samtida griftsångarne
alexandrinen det versslag, som på fä undantag när är
ständigt återkommande.
Hvad ämnena beträffar, synes Rudeen liksom Lagerlöf
med förkärlek uppdraga konturer afde aflidnes
personligheter. Sà i hans nyss nämnda Lijk-Hyacinth öfver Piscator
och i sängen öfver rikskanslern Magnus Gabriel de la
Gardie (1686), den första dikt öfver en mera betydande
personlighet Rudeen skrifvit. I förkänslan häraf tager han
mytologin och den klassiska lärdomen till hjälp, skildrar
honom som „Camaenas tröst och Helicons försvar", en
„phosphor uti dygd, en sool pä ärans bahn", prisar hans
förnäma börd, hans „höga vett", lysande vältalighet m. m.
samt papekar äfven huru fast han bar lyckans växlingar,
när vidriga öden mot slutet af hans lefnad nådde honom.
Biografiska till sin natur äro äfven griftsången öfver
rådmannen och apotekaren i Karlstad Magnus Ekebohm
*) Sådana ursäkter voro vanliga hos den tidens poeter.
Lucidor klagade också öfver att Clio ej hade skurit hans svaga penna,
utan „en toklig-tattrand gås haer then i vingan burit" (Hanselli, X
s. 235).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
