Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Torsten Rudeen såsom erotisk-lyrisk skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erotisk lyriska dikter.
97
o
votte de Vamour, skrifven från Abo den 1 april 1693
till hans maka, som då vistades i Stockholm. Gavotten
föregås af följande inledande strof:
Här ligger Jag, der vind och vatten mig belägra,
De mig all pass och fart bå fram och åter vägra,
Jag ligger här och lijk en fänge skådar på
Hur stålta till Ehr ort mång tusend segell gå.
Jag ropar: I som af min motgång Ehr betiänen,
Hör till, så länge I den lilla tiänst mig länen,
Att föra till min vän.
Gavotte de Vamour.
Vintren är nu från oss skrijden,
Mörkret har nu mist sitt våld;
Åhrsens Sorgetijdh förlijden,
Regnet har och återhåld.
Solens krafft i skog och dahlar
Låckar uth mång tusend blad,
Fiäderfolcket något tahlar
Sin emellan, veet ej hvad:
Det dock ev min Siäl hugsvalar,
Den min Vän alléen gör glad.
Vårens barn, de vackra blomster,
Böria tee sin’ hufvud ann:
Foglen har sin’ återkomster
Från de varma Middagz-land.
Isar, som min väg nu stängia,
Att Jag ey min Vän får see,
Sku sig snart i Vatten mängia
Och mig farten öppen gee.
Kärast* östvind, töf ev längie
Förr än du thot låter skee.
Såsom vi redan i föregående kapitel inhämtat, räckte
det ej länge, innan isarna smulto och lämnade vägen
öppen för skalden, som afbröt sin lärareverksamhet före
terminens utgång för att ila till sin maka, för hvilken han i sin
gavotte med sådan poetisk finhet hade tolkat sin saknad.
Intrycket förhöjes betydligt af denna känslans anknytande
vid naturbilder, hvarigenom denna dikt framstår icke blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
