Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Finska Helikons fägnesånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
0 ganska kär hoos Gud, för hvilken himlen strijderl
Sielf lufften med et moln, en töken och tiock snött
1 sådan myckenheet i Ryssars syyn sig sprijder,
At the tå först få see, när the få see sin döö.
Ty innom mindre tijd än iag thet ordet säger,
Vår Konung Mästar är af mäste Ryssens läger.
Som en stor Oxedrifft fåå bonde-gåssar köra,
Så drifves här af fåå then ganska myckenheet.
Hvad vrede Leyon bland thet dumma fää plä göra,
Thet gör then Svänska Mars, och hämnar si t förtreet.
Thet Svänska Lejon alt, som motstånd gör, förslijter,
Och ingen är så käck, som ey i gräset bijter.
Efter några minnesord öfver de fallne slutar
författaren skildringen af Narva-slaget med att framhålla, att
maken till bedrift ej kunde återfinnas i något folks
häfder. Härmed har äfven dikten nått sitt kulmen.
Återstoden är ägnad fälttåget mot konungen af Sachsen.
Öfvergången af Düna och dess följder skildras med
entusiasm, men det är endast en kursorisk framställning, ty
författaren har redan tröttnat på att teckna allt hvad lian
genom ryktet hört, och han reder sig att sluta sin langa
minnessång. Innan lian gör det, glömmer han dock icke
att skänka sitt erkännande och sin beundran äfven at
officerarnes tapperhet och soldaternas mod samt att
framhålla deras andel i de stora framgångarna:
Ett Folck för sådan Kong, en Kong för slijka karar,
Them Himlen lofva tycks sielf lyckan undergij,
Them aldrig något vaal ell lycka jämner parar.
Hvem har i något Folcks bedriffter hafft at sij
En än ey tiug’ åhrs Kong, med handfull Folck, ey fruchta,
Innom två Somrar, the så stora Printzar tuchta.
Äfven sångarens personliga intryck återklinga i en
strof:
Jag mista kan mig sielf, och j förundran stanna,
När iag thet täncker på, ell tlier om talas hör;
Och hör thet aldrig nog, hvad sällsamt är. Alt anna,
Som sägz mig annan gång, mig kommer ledsamt för.
Men om vår Konungz Värck, hvad iag hördt tusend gånger,
Hvar gång thet reepas opp, som nvtt, mitt Hierta fånger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
