Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- XI. Torsten Rudeens personlighet. Några drag ur hans enskilda lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väder“, samt hade till devis den tänkvärda italienska
sentensen: piu scosso, piu fermo[1]. Nederst under bilden
läser man följande versifierade minnesskrift:
Vandringsman!
Vill Tu Rudén, fast Sent, rätt känna; kom, betrakta
En bild af Saktmod, Vett, Gladt Sinne, Redlighet.
Sorgfällig Herrans Hjord att beta, öka, vakta,
Han them, ej theras sökt: Hans namn af fläck ej vet.
I rådslag djup, i Storm man Honom rotfast fann:
En vitter Skald. Hvad mer? Alt sagt: En ärlig man.
Denna poetiska ögonblicksfotografi gifver konturerna
till en bild äfven af Rudeens karaktär. Hans valspråk:
„Ju mera skakad, desto fastare“ måste ju anses väl valdt
under en tid, då icke blott fosterlandet i sin helhet
tycktes skakadt i sina grundvalar, utan äfven hvarje enskild
fick ikläda sig uppoffringar, som på det mest störande
sätt ingrepo i villkoren för hans existens. Att under en
sådan tid vilja gå sin väg med orubbadt mod och stå
rotfast i stormen, är ett bevis icke blott på manlig
dådkraft, utan äfven på högsinne och fosterlandskärlek. Han
delade den karolinska tidens stolta nationalkänsla och
hade redan i sin ungdom insupit denna storvulna
föreställning, att den skandinaviska norden icke blott var
kulturens vagga, utan äfven att dess uppgift allt
fortfarande var att gå i spetsen för den mänskliga odlingen.
Under en tid, då mångkunnigheten var så allmän
blef Rudeen prisad för sin „höga lärdom, stora förstånd
och makalösa flit“. I all sin tid hade han idkat studier
och „ther uti så högt kommit och så vida hunnit, som
någon i thenna dödeligheten kan mögeligit vara“[2].
Det ligger i sakens natur, att äfven Rudeens
diktning lämnar månget bidrag till hans egen karaktäristik.
I de poetiska minneskrönikor, i hvilka han tecknat så
[1] Sigillet var ingraveradt på klacken af en ring, som Rudeen
„till sin dageliga påminnelse och för ett insegel, på handen bar“.
Rhyzelius, anf. arb. s. 51.
[2] Rhyzelius, anf. arb. s. 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 16:37:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/rudeen/0266.html
