En dag hade Angela följt med Gotthard och Edla in i deras ladugård, som var mycket större än den på Eka. Det var bara ett ärende de andra hade till ladugårdsförmannen. Och de sprungo snart igen, vana som de för länge sedan voro vid ladugården och dess innevånare. Men för Angela var ännu allt detta ganska nytt.
Ladugårdsförmannen och en annan karl voro sysselsatta i ett hörn av ladugården. Angela stannade i mittgången och såg sig omkring. Korna tuggade sin föda. Det var nästan sövande, det där ljudet från alla dessa starka tänder som malde och malde stråna emellan sig. Stora behornade huvuden tittade fram bakom krubborna. Mörka huvuden, spräckliga huvuden, somliga med en vit stjärna i pannan. Bruna milda ögon glänste mot Angela i skymningen, som också den var brun, lätt gyllene av ljuset från de små fönstren. Ögon vart hon såg. Milda tåliga ögon, som inte tiggde om någonting, utan vilade inne i huvudena mellan hornen som dunkla gödselpölar. Angela stack fram handen, och en vass tunga slickade henne strax. Klövarna skrapade mot golvet, svansarna slängde efter flugorna, som surrade här inne i värmen. Ett par kor skavde hornen mot båsets väggar. Lukten var frän och tung att inandas. En ko där borta råmade hest med jämna mellanrum. Först tänkte inte Angela på det Varje gång det där råmandet slutade, hörde hon tuggandet och malandet av alla dessa fuktiga mular. Till vänster, till höger, som i en evig takt rörde sig de tunga käkarna.
Slutligen gick Angela framåt och kom till hörnet där de båda karlarna stodo. Hon stannade tvärt med öppen mun och vidgade blickar. I detta ögonblick fylldes åter ladugården av kons ängsliga, långdragna råmande. Kon höll på att föda.
Från djurets bakdel stack en röd massa ut liknande ett paket i ett nät av muskler och senor. Det såg hemskt ut, men Angela stod stilla, gripen av just detta hemska och hemlighetsfulla. Karlarna sågo henne inte. En av dem klappade kon lugnande på hennes breda länder, som dröpo av svett.
Det luktade av bloden och svetten. En obeskrivlig lukt som gjorde Angela blek i ansiktet och fick henne att känna kväljningar. Kon råmade igen. Hennes kropp stötte, och benen vacklade under henne.
- Så ja, så ja, kossan min, sade karlen som smekte henne, med en röst mild som en kvinnas.
Vad det djuret plågades! Angela led av med känsla. Det skulle bli en kalv, det där paketet. Angela hörde karlarna säga det sinsemellan, eljes hade hon väl knappt förstått det. Hela den annars så lugna ladugården var fylld av den födandes suckar och vånda. Och alltjämt tuggade och dreglade korna, som om hela livet bestått av detta sega tuggande och av svansars svängande och tjocka flugors surr. Angela rusade ut ur ladugården, och ute i den friska luften kräktes hon med en känsla av skam och som om hon varit med om något otillåtet. Hon berättade det sedan för Edla, men Edla skrattade och nickade bara småförståndigt.
- Så komma alla små barn till världen, sade hon, ty det hade hennes mamma berättat för henne.
Angela ville först inte tro henne. Det var omöjligt, det var ju fult. Hon hade aldrig drömt om att något sådant kunde äga rum. Hon tittade förskräckt på sina egna vita händer och strök försiktigt över sitt ljusa hår, som om hon väntat att få blod på sig. Kunde hon själv en gång ha varit ett sådant där bylte av blod och muskler bara och hade hennes egen mor våndats och suckat som kossan nu i ladugården? Rymdes man själv inne i en annan människa? Blommorna på marken sköto ju stilla upp ur jorden, bladen, de ljusgröna och lena, sprucko ut från trädens svarta grenar varje vår. Och luften fylldes då av deras doft. Inte suckade och plågades de. Inte genomträngdes luften av deras klagoskrin.
Men när Angela dagen därpå gick in i ladugården med Edla, fann hon den sötaste lilla kalv i ett bås för sig med modern. Den var otymplig och så tokig, med sina smala skrangliga ben, som den vinglande sökte stå på, vacklande fram och tillbaka med sin tunga klump till kropp, med stora viftande öron och stora, milda ögon. Kossan slickade den varsamt och belåtet, och den tumlade fram och började ivrigt och ack, så tafatt suga mjölk ur moderns spenar. Klunk, klunk, lät det. Angela kunde inte låta bli att skratta av förtjusning. Det där var alltså paketet av blod och muskler, som kossan så ångestfullt råmande fött fram.
Men sedan hände det flera gånger den närmaste tiden att Angela
vaknade om natten med ett skrik av förfäran och hon hade drömt att hon
själv födde ett barn. Och hon kände skälvande på sin lilla kropp och
sökte omkring sig i sin vita säng, som om hon väntat att där finna
ännu en levande varelse bredvid sig.
