Ett rum! Fyra väggar! Ljusa tapeter, där rosenbuketter slingra sina rankor och gröna blad tyckas spricka ut på ett hemlighetsfullt sätt. Man kan räkna rosorna och de gröna bladen och känna sig säker på att där på ena sidan av väggen finnas så och så många rosor och blad, därpå räknar man om dem och får ett annat tal. Har ett nytt blad spruckit ut eller en ros fallit? Evigheten skulle icke räcka till att räkna dem alla, icke heller tålamodet och räknelusten. Ett stort snidat skåp, en kristallkrona i taket, en bred säng, där mamma en gång för länge sedan vilat, ett skrivbord, en byrå. En kommod med marmorskiva, där breda grå ådror bilda ett nät. Ligga ådrorna tätt under ytan, eller kan man sudda ut dem som blyerts? Det kan man inte. Angela har försökt och dragit sitt finger genom utspillt tvättvatten. Ådrorna finnas ändå kvar. En länstol. Angela sitter i den och når icke ned med fötterna, benen dingla i luften, längtande efter golvets fasta stöd. En matta, mjuk så att foten sjunker ned i den. En bokhylla med rader av böcker, många skolböcker i bruna pappersomslag. Ett spegelbord av mahogny. I spegeln kan Angela se en bild av rummet och sig själv. Avlägset i ett glasklart ljus, vilket gör att allt man betraktar ser ut, som om det i nästa ögonblick skulle kunna brista sönder med ett klingande sprött ljud, som när en kristallvas går i tusen bitar. När en blomma står tätt invid spegeln, målar den en blossande röd eller ljusblå fläck på glaset. Och i spegeln är den icke längre en doftande fuktig blomma utan något annat, en droppe blod som fallit på en stängel, en bit av den blå rymden, där om kvällarna då lampan tänts en stråle ljus blixtrar som en himmelens stjärna. Om natten drömmer detta rum i mörkret med Angela. Det visar sig för henne. Det är icke sig likt, men ändå hennes rum. I drömmens underbara halvdunkel ha möblerna vuxit sig gigantiska: odjur som vilja sluka henne. En öppnad skåpdörr är en jättemuns gap. I spegeln skära knivar blåbleka blixtar som vid ett åskväder om sommaren, och rosorna brista ut från väggarna. Bladen regna genom rummet ned på mattan, fyllande luften med en kvalmig doft. Kristallkronan sänker sig. Det brinner inte längre ljus i dess lampa eller i vekarna, utan varje droppe av kristall lågar, färgande rummet från ljusaste grönt till blått, gult, rött och gredelint, genomlöpande en regnbåges lysande och skiftande skala.
Om somrarna finner Angela till sin förtjusning rosorna i Petras trädgård. Hon vill tro att hon ännu lever i nattens drömmar och att tapetens rosor klängt sig ut genom hennes fönster för att fylla trädgården med sin skönhet. Också dessa rosor äro gula, sötaktigt doftande, och hon kan plocka famnen full av dem och känna en tagg sticka mot sitt fina skinn. Och vandrar hon till Ekereds terrasser, äro rosorna också där, mera välordnade, med rosenbuskarna växande i långa rader efter gångarna. Angela ler emot dem, glatt igenkännande. Det är en hemlighet mellan henne och rosorna, detta att de alla äro syskon ur samma krets. Att de vakna till blomning i sommarens varma sol liksom i det spelande och underliga ljuset som flyter i Angelas dröm.
Hennes barndomsvärld lever sitt liv inom ett bestämt rum, där hon rör sig tryggt omedveten om vad som finns utanför dess område. I detta välbekanta rum är det fullt upp att se, fullt upp att syssla med. De vuxna ha så bråttom. Angela har god tid. De vuxna lägga inte märke till vad hon ser. Deras fötter skynda över de streck hon ritat i sanden under sin lek, suddande ut dem utan att förstå att tecknen och strecken i sanden äro betydelsefulla. Kanske ha de själva för åratal och åratal sedan ägt ett sådant rum som Angela nu. När ålderdomen kommer, fly de tillbaka till det och finna dörren stängd och tillbommad. Men över tröskeln och genom nyckelhålet silar ett svagt ljus ut och smeker deras ansikten. Ljuset från barndomens trädgård, varöver solen alltid sken från en blå himmel. Där trollsländor och fjärilar svävade, där rosorna doftade, där streck dragna i sanden och små fotsteg intryckta i trädgårdsgångarnas fuktiga jord visa att ett litet barn en gång gått där, dansat fram på lätta fötter. Nyckeln är förlorad, den beskäftiga vuxna, som hade så bråttom, har slarvat bort den, och ingen sticker mera en sådan guldnyckel i den gamlas hand.
Angela behöver inte guldnyckeln. Hon är ju inne i barndomens rum och längtar inte därifrån. Där växlar ständigt ljus och skugga. Ovädret kommer och river löven av träden, dansar bort med dem i virvlande fart. Ovädret dånar med alla gäckande vindar lösa, det viner kring herrgården, som ville det lyfta det tunga huset och dansa bort med det i rymden. Hej, en sådan fruktansvärd och farlig lek. Men huset står kvar, darrande och skälvande ändock, så att fönsterrutorna klirra och dörrar flyga upp på vid gavel.
Se, det snöar. Tätt, tätt, vitt, vitt. Snön lägger sig över marken. Allt svart och mörkt försvinner, hela världen är vit som en dunig änglavinge. Sjön fryser till. Isen, klar och genomskinlig, binder det oroliga vattnet så att det inte susar och brusar mer. Inga vågor slå mot stranden, inga lätta vindar krusa längre vattnets yta. Angela går ända ut till ön. När hon tittar ned i isen, ser hon orörliga vassblad och alger. Det ser besynnerligt ut, som om all växtlighet där nere stelnat, bildande krokiga fingrar som trycka sig upp mot isskorpan, pekande på Angela, som om de ville draga henne ned till sig. Om aftnarna rinner mörkret fram, kallt, fuktigt som ur en outtömlig svart källa, som är själva rymden. Då tändas ljusen i alla rum. Skuggor flacka i vråarna, krypa skrämda undan och rusa åter fram likt en flock hungriga djur för att förtära ljuslågorna. Och när Angela går uppför stora trappan med ett ljus i handen, äro skuggdjuren med ens hos henne och släcka ljuset med slickande svarta tungor. Då är Angela plötsligt ensam - ensam i hela världen. Ingen är så ensam som hon i den mörka trappan, där varje famlande, osäkert stigande uppåt till ett nytt trappsteg är som att trampa utåt i en tomhet. Hon tycker att nästa trappsteg höjer sig så långsamt, att hon alltid måste stå där med foten lyftad, förstenad av fasa inför det okända och med ett slocknat ljus i sin domnande hand. Hon vill skrika, men kan inte. Då öppnas dörren från Petras rum. En bred ljusflod strömmar ut, ringlar sig nedåt, visande trappsteg efter trappsteg, som plötsligt ligga där ordnade, utan att man vet hur det hastigt gått till, och Petras röst, djup och vänlig, ropar:
- Kom då, Angela.
Det är befrielsen. Och Angela rusar upp, ännu i farten kännande hur det rycker i hennes klänning och hur det pustar kyla omkring hennes kinder.
Men vintern finns för Angela endast till för att göra våren dubbelt ljuv. Hur börjar våren? Var? När? När isen går upp och sjön börjar sjunga? När marken visar bara fläckar och vattnet samlar sig i dikena och glittrar, så man kan tro att tusen små gula blommor redan sticka upp? När man hör en fågel ropa inifrån skogens dunkel, kallande på någon med bevekande röst? Angela vet var våren födes, hon vet det lika säkert som att tapeternas rosor brista ut från hennes väggar. Det är i Johans trädgård. Tätt under hans fönster ligger en rabatt, om vintern höljd av snö, så att ingen kan ana vad som döljer sig där. Och därifrån kommer våren, våren själv. Solen bränner i den lilla stugans fönster. Istapparna, som länge hängt kring takrännan i långa kristallklara droppar, fångande ljuset och värmen, börja smälta. Först falla ett par droppar, rätt ned i rabatten, borrande djupa svarta hål i snön som täcker den, så smälter istapp efter istapp. I dagar, under den allt varmare strålande solen, rinner det som ett stilla ljumt regn från Johans tak. Och se, våren är plötsligt där, innan man anar det, innan man vet om att det där nere i jorden hela tiden arbetat och grott. Två smala gröna blad sticka upp bland den smältande snön, så ljusgröna och bleka att de nätt och jämnt kunna skönjas, och en klocka, vit som snön, dallrar på en spröd stängel. Vårens första blomma! Våren själv! Angela tror att från denna lilla skygga blomma kommer hela vårens härlighet. Den sluter så trofast sin kalk om det som drömmer där innanför. Den rymmer sol och värme, den rymmer doft och frön. Och när dess kalk brister upp, ringer den med ett ljud, så sprött att det icke kan nå ens Angelas lyssnande öra, ut över allt levande som sover under snön, väckande hela naturen.
Sälgen får grå silkeslena knoppar, och snart vaja gula hängen och doppa sig som fågelnäbbar i sjöns vatten. Björkarna lysa i gredelint och rött, som om de levde i en morgonrodnads sken. Och i hagarna slå blåsipporna ut. Bland mossiga och fläckiga stenar och svarta rishögar och ur en matta av fjolårets vissna och gula löv titta de små ljusblå stjärnblommorna upp som det enda levande i den döda hagen. Men då komma vitsipporna. De växa upp ur de skrumpna löven och täcka allt med sin bländande vithet. Men Angela söker efter de röda blåsipporna, ty somliga äro helt röda av en härlig rosenfärg, och Angela tror att det betyder lycka.
Landskapet, hagen med vårblommorna, vägen, som redan ligger vit av
damm, de ångande svagt violetta åkrarna, där man börjat plöja och så
och där bruna feta skinande hästar dra plogen, de vajande gula
sälghängena, vattnet i dikena, grumligt och lysande av lera och sand,
alltsammans förtätas i Angelas själ till en stämning, upprörd och
ljuv, fylld av en våraftons hela trånande vemod och obeskrivliga
längtan. Men då, när Angela känner det så, är hon redan snart tretton
år. När hon vandrar på vägen eller böjer sig ned för att plocka
blommor i hagen och doften av jorden plötsligt tränger in i henne, har
hon en förnimmelse av att landskapet bor inom henne, av att hon själv
varit med om att skapa detta strålande liv hon ser omkring sig. Hon
tycker att åkrarnas violetta och bruna ton och sippornas vita och blå,
ja hennes egen ljusa hud med svagt färgade ådror, där blodet pulserar,
äro en del av varandra, av en sammanhängande genomskinlig kropp, som
skiftar och förtonar som när solskenet dallrar i en av kristallkronans
droppar av glas i hennes rum. Hon är en liten del av allt växande, en
knopp färdig att brista ut, och liksom blomknoppens kronblad skyddande
sluta sig ännu om ståndare och pistiller som tränga sig i dess kalk,
darrande av växandets oro, är också den brådmognande unga kvinnan inom
Angela ännu sovande i djupet inom henne, oberörd av hennes hjärtas
skygga, skälvande slag.
