Samma höst Angela fyllde fjorton år kom en ung man och bodde hos Johan. Han var systerson till Johan och därigenom syssling till Petra. Han hette Tage Ehrencreutz. Under hela sommaren, då han vistats vid västkusten, hade han gått och dragits med en envis luftrörskatarr, och läkaren hade rått honom att ej genast återtaga sina studier, utan att för flera månader framåt söka sig till någon lämplig trakt inåt landet. Att Tage Ehrencreutz då tänkte på Johan, som han ej på många år träffat, hade en liten förhistoria.
På den tiden, då Johan ännu var bunden vid kontoret, hade han bott i samma stad som Tage och hans föräldrar, majoren och majorskan Ehrencreutz. För det brandstodsbolag, där Johan av nåder beklätts med en underordnad befattning, var nämligen majoren verkställande direktör. Emellanåt hade han även inbjudits till sin svåger och syster, och eftersom han särskilt fäst sig vid Tage, som då bara var en pojke, gick han gärna dit. Tage själv var förtjust i denne morbror, som alla sade var så besynnerlig. Hans eget hem var strängt gammaldags. Minsta förseelse eller tecken till självsvåld bestraffades långt hårdare än saken förtjänade. Men Tages far, förmögen genom affärer, hade ständigt sin misslyckade svåger Johan för ögonen och var rädd för att något av barnen av en ödets outgrundliga nyck skulle ha ärvt morbroderns anlag. Det var denne rike och hårdhjärtade major och brandstodsdirektör Carl Fredrik Ehrencreutz, vilken sedermera hade yrkat på att Johan skulle interneras på hospital, ehuru de andra barmhärtigare släktingarna hade avstyrt detta. En dag när Johan kom till majorens var icke Tage vid middagsbordet. Majoren såg mörk ut. Evelyn Alvilda, Johans syster, hade gråtit, de andra barnen, två gossar och en liten flicka, sutto tysta och rädda. Ett oväder tycktes nyss ha gått fram över huset.
Kanske har det sopat Tage med sig? tänkte Johan, där han satt och lekte med kniv och gaffel, totalt berövad matlusten.
Husets atmosfär av åskväder satte sig i halsen på honom.
- Var är Tage? sade han slutligen djärvt vid slutet av måltiden, efter att förgäves på omvägar sökt pejla sin svåger.
- Han är på sitt rum, som han inte får lämna, svarade majoren med bister min.
Nå, då var han alltså inte alldeles försvunnen. Johan drog en suck av lättnad. Nu fick han höra vilken förbrytelse Tage begått. Han hade skolkat från skolan, helt enkelt inte varit där, utan hela dagen strövat omkring i skogen och på ängarna utanför staden. Det hade upptäckts av en tillfällighet, pojkens rosiga kinder, då han kom hem från sin självtagna fridag hade också röjt honom. Så ser man inte ut, då man i flera timmar suttit vid sin pulpet. Den lymmeln hade till och med försvarat sig med att dagen varit så ovanligt vacker. Johan hörde på sin vrede svåger. Vid orden "suttit vid sin pulpet" hoppade Johan till, som om han blivit stucken. Den förfärliga olyckan att en vacker solskensdag sitta vid pulpeten hade han ju själv alltför kvävande erfarenhet av. Och han visste också av den underbara känsla, närmande sig vällust, som det gav att utan lov skolka och tillbringa en dag ute i naturen. Tage blev honom än mer sympatisk, när han hörde detta, han blev ju nästan sin morbror Johans medbrottsling. Kanske att majoren då såg ett ljust minne tändas i Johans ögon och att det gjorde honom förfärad för sonens framtid. Tage var tydligen redan besatt av denna vansinniga längtan efter frihet, denna fruktan för livets dagliga förpliktelser, som blivit så ödesdiger för Johans liv.
Majoren reste sig, och Johan följde de övriga ut i salongen. Men han hade ingen ro. Vad gjorde Tage nu? Grät han kanske innanför en låst dörr? När majoren en stund drog sig tillbaka för att skriva ett viktigt brev, smög Johan sig ut. Han vankade runt huset, som var en vacker och tämligen stor villa i ett fint förstadskvarter. Medan han gick så, fick han syn på Tages fönster, där det lyste. Lutad mot väggen stod en brandstege. Varför rymde då inte pojken? Han behövde ju inte ens hissa sig ned på ett par hopknutna lakan, som var det romantiska och traditionsenliga sättet att rymma på. Men pojken måste tröstas. Han var en vän i nöd. Johan fick en idé, och som alla hans idéer omsattes också denna hastigt i handling. Han klättrade uppför den smala stegen. Medan han klättrade och stegen gnisslade under hans tyngd, ty han var redan då ganska fet och mäktig, greps han av en yrande fröjd. Hans liv var så fattigt på händelser, så fastkedjat vid den eländiga kontorsboken, och denna olovliga klättring i mörkret till Tages upplysta fönster på hans korrekte svåger majorens egen brandstege föreföll honom som ett helt litet äventyr bräddfullt av fara och spänning. Tänk bara om hans svåger plötsligt lämnade sitt viktiga brev och kom ut och fick se Johan!
Nu var Johan uppe och lade sitt ansikte mot rutan. Där inne satt Tage och spelade kort med sig själv. Han såg alls icke ut som en vän i nöd, som Johan föreställt sig. Han förlustade sig tydligen. En massa nötter, som han knäckte genom att lägga två och två mot varandra och klämma till dem mellan handflatorna, lågo i en hög bredvid honom på bordet. Nötskal voro strödda över hela mattan. Han njöt tydligen helt i ro utan att behöva vara ängslig för att fadern i nästa ögonblick skulle stiga in i rummet. Johans knackning på fönstret störde honom i hans lilla förströelse. Han steg upp och gick fram till fönstret med rynkade ögonbryn. Det var en vacker gosse, behaglig att se på, med blå drömmande ögon under en ljus kalufs av hår. När han blev varse Johan, spärrade han häpen upp ögonen. I nästa stund skrattade han högt. Johan såg också underlig ut med sitt stora röda ansikte tillplattat mot rutan, leende vidöppen mun och det yviga håret resande sig för vinden. Så måste en skogens faun te sig, när han är på jakt efter äventyr bland människorna. Tage öppnade försiktigt den ena fönsterhalvan och bad Johan med en väsande viskning som borde hörts över hela gården att hoppa in. Johan tumlade in i rummet klumpigt som en björn. Han rätade på sig och klappade Tage på axeln.
- Jag kom för att titta efter hur du hade det, min gosse, sade han utan att mera omständligt berätta varför han valt en så besynnerlig väg.
Tage gjorde en grimas mot Johan. Muntra och belåtna slogo de sig ned vid det lilla bordet. Hur allt kunde gå så lyckligt den där kvällen var något som Tage sedan ofta funderade på. Hur var det väl möjligt att ingen sett Johan, då han klättrade uppför stegen, att ingen kom in och överraskade dem? Men ingenting sådant hände. De talade alls icke om vad som passerat. De spelade ett parti kort tillsammans, broderligt lutade mot varandra över bordet. Johan bjöd Tage en cigarrett och tog en själv. Röken slingrade sig över deras huvuden i moln och ringlar mot taket. De hade det förfärligt trevligt. Johan knäckte nötter och åt dem lika snabbt och med lika stort välbehag som Tage själv. Nötskalens antal på mattan ökades. Slutligen reste sig Johan med en suck.
- Jag måste allt gå nu, sade han och tittade på klockan. Din far har väl slutat sitt brev för länge sedan.
Påminnelsen om Tages far gjordes diskret för att Tage ej skulle känna sig sårad över att han stängts inne. Just när Johan stod vid fönstret i begrepp att stiga ut och göra om sin äventyrliga klättring, kom Tage ihåg något.
- Vänta! sade han,
Han gick fram till byrån och tog en blomma som var nedstucken i ett glas vatten.
- Jag fann den på ängen, sade han och höll upp blomman framför Johan. Jag tror den är rar.
Han hade grävt upp växten hel och hållen, och dess långa rötter slingrade sig om varandra. Johan sken upp.
- Du ger mig den! utbrast han darrande av glädje och tog den försiktigt och ömt ur Tages hand.
De båda ansiktena, gossens och mannens, liknade varandra just då. Ur bådas ögon lyste samma hänryckning över den sällsynta blomman, funnen på den soliga ängen av Tage, som i sin fars ögon så svårt förbrutit sig. Johan stoppade glatt blomman i fickan.
- Det var en härlig dag, sade han. Jag önskar jag kunnat vara med dig.
- Ja, sade skolgossen som skolkat.
Johan kom i tid tillbaka till sin svågers rum. Majoren hade nyss slutat brevet.
- Vill du taga det med dig till posten? frågade han.
Johan tog brevet. Han kände en aning samvetskval vid tanken på stegen i den mörka trädgården och tyckte att han gjorde något försonande, då han ordentligt gick en omväg för brevets skull och släppte ned det i lådan. Men han gnolade på en sång, när han sedan snabbt gick hemåt för att pressa den dyrbara växten, som ännu i sin svagt kvardröjande doft tycktes ha bevarat något av ängens ljuvlighet under en lång solskensmättad förmiddag.
Tage glömde aldrig hur Johan kommit till honom på stegen den där
kvällen. Bland hans barndoms erinringar var detta en av de förnämsta,
och liksom Johan ännu bevarade Tages blomma i sitt herbarium, där en
lapp på det grå växtpapperet under det latinska namnet angav datot, då
den plockats, så gömde också Tage sitt glada minne, och ännu efter
många år hade det likt en välpressad växt för honom bibehållit sin
form och färg.
