Vad veta vi, vad förstå vi av oss själva? En äng ligger i träde för en tid. Ingenting växer på den. När våren kommer och gräset på alla andra ängar spirar ljusgrönt och festligt, susande och böjande sig, medan vinden smekande far över det, ligger denna jordlapp där död och svart. Skall aldrig gräset spira på den mera? Finns intet groende liv i dess mörka sköte? Men ett par år därefter spritter ängen åter av liv. Gräset växer frodigare och högre på den ängen än på ängarna omkring. Den sjunger för vinden, den lyser i solskenet, den doftar av friskhet. Hur gick det till? Den fick frön den våren, vilka grodde och svällde, den blev ömt omhändertagen. Man brydde sig om den, pysslade med den som ett sjukt barn. Regnet vattnade den också, solstrålarna brände. Hur kunde den annat än slå ut i all härlighet, glömsk av de svarta åren, då livet föreföll dött?
Petras känslor, som så länge varit döda efter brytningen med Thomas Meller, vaknade till liv den gång Angela kom till henne. Den hjärtats moderlighet, den törst efter ömhet, som låg slumrande inom henne, spirade åter. Det var fröna, som på nytt såddes och som svällde inom henne, färdiga att brista ut och gå i blom den första strålande solskensdagen.
Kärleken till ett barn mjukar upp hjärtat. Det är icke samma slag av kärlek som kan vakna till en man, men dess tvillingsyster i godhet, i glädje och värme. Tage väckte nu också denna andra kärlek hos Petra.
Hur det gick till förstod hon inte själv. Hon såg sig omkring och fann livet så skönt, skönare än hon vetat om det. Denna höst, den mörkaste årstiden, tyckte Petra att den grå luften skiftade färg till blekt blått, som om ett svagt ljus tänts bland skuggorna. Men det var hennes egna mörka ögon, som lyste.
För Petra talade inte Tage om att han redan var förlovad. Den första tiden avhöll han sig instinktivt från att säga något därom, liksom en människa som hör fotsteg utanför sin halvöppna dörr aktar sig för att stänga den, hoppfullt väntande på att någon skall stiga över hennes tröskel. Sedan var det för sent. Han hade vant sig att leva för stunden, och i det var han förunderligt lik Johan. Tage blev förälskad i Petra. För att dölja sina känslor, så att Petra ej skulle märka något, sysselsatte han sig först med Angela. Det var alltid en förevändning att få gå till Eka, att han hade en bok som han ville låna Angela eller någon annan småsak han önskade visa henne.
Detta var första gången Angela fann sig vara föremål för intresse från en man. För henne blev Tage en stor upplevelse. När han satt sig bredvid henne vid bordet, förtroligt böjande sig över hennes axel för att visa henne ett eller annat illustrerat konsthistoriskt arbete, såg hon på bokens bilder och lyssnade hela tiden till Tages mjuka röst. Också Petra lyssnade till den, där hon satt på andra sidan lampan med sitt handarbete, men det visste inte Angela.
Men när Tage varit hos dem några kvällar, lyfte han ett ögonblick huvudet och såg Petra lutad över sin sömnad. Hennes ansikte som var vänt halvt mot honom hade en svag rodnad. Också nu tyckte Tage liksom första gången han sett Petra att det var som om hon väntade på någon - på något. Hans röst då han talade till Angela fick en underton av ömhet. Märkte Petra det? Över Angelas axel talade han så hela tiden till Petra. Orden förrådde ingenting:
- Titta på det här, Angela.
Eller:
- Du kan aldrig tro, vilken hemlighetsfull klärobskyr målaren fått in under tempelvalven på den där tavlan!
Över dessa banala meningar och utrop göt hans röst en skimrande förälskad ton, som om han likt målaren i boken låtit sina yttranden lysa genom att till synes avsiktslöst placera in skuggor och dagrar, som lekte mellan de intetsägande ordens nötta stenar. Han tänkte icke på vad detta spel skulle göra för verkan på Angela, som satt där och kände den lätta tryckningen av hans axel, då han böjde sig fram för att vända bladen åt henne. Inte heller Petra tänkte på Angela. Den unga flickan blev snart också för Petra förevändningen för att hon och Tage skulle få träffas. När Petra mötte Tage ute, kunde hon skämtande säga:
- Angela går ju riktigt framåt i konsthistoria. Kanske hennes lärare kommer till oss i kväll och fortsätter undervisningen?
En afton sade Tage plötsligt:
- Titta här, Petra! Hon är lik dig.
Petra böjde sig fram över boken, som han sköt emot henne. Där var en bild av en ung kvinna, som stod vid havet. Med handen skyggade hon för ögonen, och hennes blick sökte något långt borta.
- Vem väntar hon på? sade Petra sakta.
Hon förstod med en känsla av oro att den där kvinnan hade tycke av henne.
- Hon väntar på... sin älskare, svarade Tage lika sakta.
De sågo med ens på varandra. Orden "väntar på", "sin älskare", så lågt uttalade, darrade som ett eko i luften och ville icke dö. Mellan dem låg boken med bilden av den unga kvinnan, som var lik Petra.
I detsamma hördes steg ute i förstugan. Betty kom in i salen. Hon hade tagit sig en promenad i höstrusket för att hälsa på Petra. Hennes glada blick överfor de tre som sutto i lampljuset. Hon hade redan träffat Tage ett par tre gånger. Hon hälsade på alla på sitt vänliga sätt och slog sig ned hos dem.
Bettys inträde åstadkom en förändring i stämningen, som likt en spänd sträng skälvt mellan Petra och Tage. En främmandes närvaro kom dem att känna sig förtroliga som två goda vänner, vilka få mottaga ett besök till dem gemensamt. De betraktade varandra öppet, deras röster blandade sig med varandra. De kände sig ha en hemlighet tillsammans, som de ännu vore tvungna att dölja. De visste inte att denna hemlighet röjde sig i deras blickar och tonfall.
Tebrickan bars in. Petra slog i Tages kopp och räckte honom den över bordet. Ett leende log kring hennes mun. Hans fingertoppar snuddade vid hennes och drogo sig undan.
Petras tankar, rörliga, fyllda av fantasi, flögo strax till den gången hon först mött Thomas Meller vid stranden av det stormiga havet, då han hårt fattat hennes arm för att draga henne undan vågorna. På kvällen hade hon granskat sin arm i spegeln för att se, om icke hans händer lämnat ett mörkt märke.
Så olika detta var! Lampans milda sken över deras ansikten, det ombonade varma rummet... Här funnos inga faror. Detta var blomningens stund. När Petra och Tage den aftonen togo avsked av varandra, räckte Tage impulsivt fram båda sina händer. Betty hade gått. Petra mötte svagt Tages fasta tryckning. Det var som om de högtidligt lovat varandra något, som om deras så hastigt förenade händer vore en brygga, som icke skulle kunna brista.
När Petra sade god natt till Angela, som redan lagt sig, kysste hon
henne på munnen. Den heta kyssen, menad åt en annan, besvarade Angela
lika häftigt. De drogo sig ifrån varandra och sågo häpna på
varandra. Men när de sedan vilade i rummens mörker, logo de samma
skygga leende, erinrande sig kyssen, utan att någon av dem anade vad
denna sällsynta ömhetsbetygelse dem emellan betydde.
