- Kom in och se på papegojan, sade Tage. Jag försäkrar att den är kostlig. Den kan tala.
- Jag har sett den, och den kan alls inte tala, svarade Petra skrattande.
Tage och Petra gingo på landsvägen i rask takt. De hade varit ute på en promenad och närmade sig nu Johans stuga. Petra gick före Tage genom grinden. Trädgården låg tom och tyst. I fönstret till salen sågo de Johans grå huvud. Hans ansikte sken av belåtenhet, då Tage och Petra kommo. Han tyckte så mycket om dem, och han ville att de skulle bli ett par. Inte heller Johan tänkte på Tages fästmö, som Tage hade ett fotografi av där uppe i sin låda. Johan tyckte att de där två unga människorna hade sol omkring sig, då de trädde in i rummet. Det riktigt lyste av dem. Också Johan fick del av deras lycka. Den lilla hunden sprang fram till Petra, glatt skällande och nafsande efter hennes händer. Kanariefåglarna slogo till höga drillar. Och papegojan i sin bur vände majestätiskt på huvudet, smällde med tungan och glodde på dem med runda ögon.
Johan höll på att mata djuren. Guldfiskarna kilade efter smulorna som sakta föllo genom vattnet. De öppnade sina gap så man trodde att deras guldkroppar skulle spricka upp, de glittrade som guldmynt, då de snabbt slogo med gyllene stjärtar.
Efter en stund skulle Johan följa gamla Sara till handelsboden.
Varken Tage eller Petra ens märkte, när de gingo. De stodo bredvid varandra och tittade på guldfiskarna. Då förnummo de tystnaden, som alltid faller över ett hus, när de som bo där gått bort. Inga fotsteg längre eller slag i dörrar som sätta golvet i gungning.
De tyckte att de befunno sig på en båt ute på havet, när maskinen plötsligt stannat av och båten ligger stilla på ett lugnt vatten. Tage gick med lätta steg fram till köksdörren och öppnade den.
- Det finns ingen här, sade han nästan viskande. Vi äro ensamma.
De hade inte sökt denna ensamhet i ett tomt hus, den kom till dem som en oväntad gåva. Petra rörde sig litet oroligt framför buren med papegojan, likt en åskådare, som tröttnat på att gå omkring och se och vill söka vila, utan att veta var han skall finna den.
- Sätt dig i soffan. Den är riktigt mjuk, sade Tage.
Hon sjönk ned på soffan. Han stod alltjämt kvar vid dörren. Hatten besvärade Petra, och hon tog av sig den. Hennes hår föll ned över ögonen. En sekund vilade hennes blick i detta mjuka och varma, som dolde Tage för henne. När hon åter strök håret från pannan, hade Tage satt sig bredvid henne.
- Så blek du är, sade Tage.
De voro båda bleka och darrade en smula. Åter hade hans röst denna underton av ömhet som särskilt rörde henne.
- Är jag blek? sade hon litet tafatt. Du också!
Men plötsligt sköt blodet upp i hennes kinder. Tage hade rört vid hennes hand. Hon drog inte undan handen. Han böjde sig fram och snuddade med sina läppar vid hennes ansikte.
Det var så längesedan Thomas hade kysst Petra. Då hade han under kastanjen hemma på hennes barndoms gård häftigt dragit henne intill sig och tryckt sina läppar mot hennes mun. Tages försynta smekning väckte åter till liv detta minne, som vilade i ett avlägset fjärran och förde med sig en doft av rosor från den von Pahlenska trädgården.
De sågo på varandra och dröjde båda tvekande inför vad nästa ögonblick skulle innebära för dem. Denna tvekan, denna gradvisa stegring av intimitet, berusade Tage. Han betraktade Petras mun. Den skälvde svagt, de smala läpparna voro röda och fuktiga. Han föreställde sig hur han skulle kyssa hennes mun, hur den som en saftig frukt skulle mjukna för hans kyss.
Den lilla vita hunden kom tassande över golvet. Petra vände på huvudet.
- Kom då! Skynda dig! sade hon och klappade hunden, böjande sig fram över den.
Tage log litet, då han hörde hennes ord. Han tyckte att hon sade det till honom:
- Kom då! Skynda dig!
Men samtidigt vände hon sig bort från honom, förlängande denna underbara stund av väntan. Han kunde inte förmå sig till att rycka henne till sig och göra slut på denna väntan. Klänningen föll så mjukt omkring henne. Halsen var bar i en fyrkantig urringning. Den förrådde för honom hur vit hennes kropp måste vara. Kjolen stramade över knäna, smitande åt över dem så att han såg deras rundning. När han kysste henne, skulle hennes runda knän pressa sig mot hans.
Då tittade han ut genom fönstret och fick se Johan och Sara komma borta på vägen. De gingo långsamt. Petra hade icke märkt dem än. Tage slingrade med ens sina armar om Petra bakifrån, snärjande henne i sitt famntag så att hon ej kunde röra sig. Nyss hade han dröjt, nu när han visste att deras ensamhet icke kunde räcka längre, var han så otålig att han gjorde henne illa. Med en suck vred hon sig i hans famn. Nu lyfte hon sitt ansikte mot honom. Hans armar lossade sitt tag. Hennes ögon skimrade som av tårar. Stödjande båda sina händer mot hans bröst, som om hon ville skjuta honom ifrån sig, såg hon på honom nästan ödmjukt, nästan skrämt.
I sin upprörda sinnesstämning tyckte Tage sig redan kunna höra de andras fotsteg. Hennes händer som vilade på hans bröst föreföllo honom som två små vita stenar hon lagt i hans väg. Han flyttade undan dem. Hennes mun... Han kysste henne och hörde i detsamma grinden öppnas.
- Jag älskar dig, viskade han brådskande. Också hon hade hört grinden öppnas.
- Jag älskar dig, svarade hon, och nu vände de sig båda mot
fönstret och sågo Johan och Sara komma uppför gången.
