Utan att se sig om visste Petra att Tage kommit in i rummet. Hon satt vid den öppna spiseln i Hans' rum tillsammans med Elsa och Angela och väntade som vanligt, då hon var bjuden till sin brors hem, på att Betty skulle komma ned och middagen serveras.
Hans stod med ryggen mot elden och pratade med Petra. Plötsligt, utan att han kunde förstå varför, såg han Petras ansikte undergå en sällsam förvandling. Hennes ögon glänste till fuktiga, vidgade, läpparna skildes åt i ett litet lyckligt leende. Hon lutade sig framåt närmare elden och lyfte långsamt händerna mot lågorna, som ville hon fånga dem i sin famn. Det var en annan Petra än den han numera brukade se. Ja en annan, flera år yngre Petra med blossande kinder och halvöppen mun. Hans' tankar flögo snabbt tillbaka i tiden. Sådan mindes han Petra en sommarkväll för länge sedan, då hon kommit in från trädgården och berättat om sin förlovning med Thomas. Hon hade haft en ros, nyss bruten, i sitt skärp. Tätt vid hennes bröst hade den glött mot den vita klänningen, lätt darrande vid hennes andetag, som om hennes eget hjärta gjutit något av sitt blod och sina bultande pulsslag i dess vidöppna kalk. Vad hade hänt henne?
Hans såg sig om. Tage kom över mattan med lätta steg. Han hälsade på dem alla och räckte sin hand sist till Petra. De hade inte träffats sedan föregående dag hos Johan. Deras händer möttes brådskande, som om de varit skilda åt alltför länge. Hans betraktade dem tankfullt.
Var det möjligt att Petras leende betydde detta? Skulle Tage kunna ge henne en lycka som hon så länge fått vara utan?
Hans försökte se Tage som han tänkte sig att Petra just nu måste se honom. Men det lyckades honom inte. Denne en smula feminine elegant med sitt ljusa hår och sina klara ögon föreföll honom så litet värdig Petra. Trodde Petra att Tage skulle kunna vara något för henne? Hon måste då begått ett misstag, ett fruktansvärt misstag, som hennes långa ensamhet var skulden till.
Betty dröjde alltjämt. Hans gick fram till Tage och började tala med honom. Tage, som var helt och hållet fången av tanken på Petra, svarade fåordigt. Hans fann honom rentav dum. Han hade en liten damring på lillfingret, och Hans tyckte detta snobberi var motbjudande. Medan Tage talade, vred han oupphörligt på ringen. Han hade en gång fått den av sin fästmö, men inte ens nu tänkt på att taga den av sig. Sådana minnen voro ju döda ting utan betydelse, när de mistat värmen av den hand som skänkt dem.
Hans märkte hur upptagen Tage var av att se på Petra. Han kunde inte släppa henne med blicken.
Hans såg också på Petra. Hon var vacker, där hon satt med det där skimret över sig.
Betty kom in i rummet. Hans vände sig nästan hjälplöst mot henne liksom för att söka råd hos henne som var så klok och stark, men med smärtsamt och förvånat löje varsnade han att också Betty tycktes intagen av den ljushårige Tage. Anade hon redan Petras förälskelse och var förtjust? Kvinnor vädrade alltid kärlekshistorier på långt håll. Men varför hade då Betty inte sagt något åt Hans?
Vid middagsbordet satt Tage mellan Betty och Petra. Han roade sig med att jämföra de två kvinnorna med varandra. De voro så olika. Bredvid Betty föreföll Petra som en helt ung flicka. Men Tage tyckte också om Betty. Han märkte genast att hon var på hans sida, att hon gillade honom. Hon bjöd honom salladen med en helt moderlig min. Helt säkert skulle hon helst velat lägga för honom, proppat hans tallrik riktigt full och bett honom äta duktigt av vad som fanns.
Edla iakttog honom med sina ljusa ögon. Hon hade icke längre Gotthard till ständigt sällskap. Han gick nu i skolan i staden, medan Edla och Angela ännu ett år skulle fortsätta att läsa för Elsa. Mellan Edla och Angela hade aldrig någon riktig vänskap uppstått. Angela kände alltid Edlas kritik som ständigt var vaken. Nu såg också Angela hur Edla i hemlighet hade roligt åt Tage. Hon hade på ett ögonblick lagt märke till allt, den lilla damringen på fingret, hans sätt att bocka sig, hans alltför rika hår, som föll över pannan i en oordning som kunde tyckas arrangerad. Sedan skulle hon helt säkert göra narr av honom, och Angela skulle icke kunna fördraga det.
Elsas nyfikna ansikte stack fram bakom Hans. Hon fann den nye gästen intressant. Också hon anade att Tage och Petra voro förtjusta i varandra. Medan hon lyssnade till Hans och under det hon, som hennes vana var, såg till att ingenting fattades honom vid bordet, ja till och med blygt leende tog upp hans servett, då han vid ett tillfälle tappade den utan att själv märka det, surrade bakom hennes stora glasögon, som när en humla sjunger sommarens sång, hymnen till Petras romantiska öde vid sidan av den där söte gossen. Elsa var aldrig avundsjuk. Hon önskade Petra all lycka utan en tanke på att hennes eget ensamma öde skulle kunna förändras på något sätt. Alltjämt var hennes liv så lyckligt i Hans' och Bettys hem, att hon med förskräckelse tänkte på att hon om ett år måste lämna det.
Johan blandade sig ej i de andras samtal. Hans skinande belåtna ansikte uttryckte nästan sällhet över den goda maten. Och han smuttade på sitt vin och vatten, väl vetande att här i sällskapet ingen skulle hälla i mera vin åt honom. Men det brydde han sig inte om. Rödvinsdropparnas svaga arom gjorde honom glad. Det var visserligen som att bara innanför en fönsterruta få njuta den bleknade reflexen av solskenet utanför. Men om han öppnade fönstret och lät de heta strålarna badda sin hjässa, kunde han lätt drabbas av solsting.
Så sade de kloka, tänkte han leende med en snabb tanke, erinrande sig hur underbart det dock var att bli berusad.
Aftonen förgick hastigt.
- Men käraste, du hör ju inte på mig, sade Betty ett par gånger, då hon mötte Petras glänsande blick och väntade svar på någon fråga hon framställt.
Petra kunde inte svara, emedan hon verkligen inte hört på. Hela tiden lyssnade hon till Tages röst, då han talade med Hans eller de andra. Över de andras huvuden mötte hon Tages ögon. Han kunde se på henne plötsligt, och hon kände genast hans blick. De talade hela tiden till varandra. De andras skratt och prat och rörelser förmedlade deras egna ord, liksom man, då vinden blåser åt ett håll, lättare hör en avlägsen röst, än när det är stilla i luften.
- Jag älskar landet, hörde Petra Tage säga. Jag skulle som Johan vilja slå mig ned här för alltid.
Petra log med fuktiga läppar. Och strax därpå fördes Petras ord till Tages lyssnande öra:
- Har du känt hur varmt det är i luften i afton? Nästan som vår!
Ord utan särskilt värde för de andra, men för de båda med deras hemlighet betydde det ju att de älskade varandra och att naturen var vacker även utan blommor och att hösten liknade våren, därför att de båda inandades samma luft.
Den enda i sällskapet som icke riktigt trivdes var Hans. Mer än någon annan önskade han väl Petras lycka, men han var orolig. Han fann ingenting sympatiskt hos Tage, och han drog en suck av lättnad när gästerna togo farväl. Han skulle velat tala med Petra, men orden fastnade i halsen på honom, när han mötte hennes blick.
Då gästerna gingo nedåt parken, stod han kvar på verandan och såg efter dem. Petra vandrade rätt i ljusskenet från den öppna dörren bakom Hans. Hennes raka gestalt, som så mycket påminde om deras mors, rörde sig framåt med glad hast. Det var som om hon skyndat till ett möte. Varför hade hon så bråttom att hinna fram till detta, som efter vad Hans kunde döma icke var annat än hennes olycka?
En skugga gled upp vid hennes sida på den belysta gången. De två, Petras ljusa gestalt och den mörka, flöto ihop och försvunno där borta vid terrassen. Ett ögonblick såg Hans Johans stora kropp, som likt ett jättefantom dolde de båda för honom. Och Hans ryste till som om Johans glittrande vanvett och obekymrade sorglöshet slagit två armar omkring Petra och Tage.
Johan gick landsvägen hem och lät Tage följa Angela och Petra genom skogen. Det var mörkt på den lilla skogsstigen. Tage, som gick emellan Petra och Angela, stack sin ena arm under Petras arm och sin andra under Angelas. De gingo så tre i bredd tätt intill varandra. Tage smekte lätt bådas händer. Han tyckte att det var som om han ginge mellan två Petra: den helt unga och den redan mognade kvinnan. Ett tag for det igenom honom att den unga Angela för honom hade större charm, mera av kärlekens möjligheter. Och han förnam därvid ett stick av ånger, som om han ställts vid valet av två vägar och slagit in på den, som icke skulle leda fram. Men han lugnade sig åter, då han föreställde sig att detta med Petra ju dock måste vara en episod, och att han sedan skulle återvända till staden. Så miste tog han då om Petras karaktär, att han trodde att hennes känslor för honom också endast voro en uppblossande eld som sedan skulle falna till aska, spridande en behaglig glöd omkring sig.
Och Angela! Bakom hennes ljusa panna stego drömmar, väckta av Tages smekning. Den unga flickans svärmeri som likt en vit blixt plötsligt korsar hennes rymd! I mörkret där de gingo tyckte hon sig se den blå rullgardinen, sagans och drömmens rullgardin, falla ned framför henne och Tage. Hon var åter som förr prinsessan i marmorslottet. Vid Tages arm promenerade hon på gångarna i slottsträdgården. Dockorna talade till henne med milda röster, öppnade och slöto sina ögonlock över ögon som skeno likt ädelstenar. Svanarna på dammen pöste upp sina mjuka dun och seglade som lustjakter fram över vattnet. Guldfågeln sjöng någonstädes från en buske.
När de kommo fram till gården, tog Angela god natt och gick upp på sitt rum. Hon var så van vid att behandlas som barn att hon genast lydde, fastän denna gång med svidande hjärta, då Petra sade:
- Skulle du inte gå och lägga dig, Angela? Det är sent.
Petra och Tage gingo in i den mörka salongen. Petra drog eld på en tändsticka för att tända lampan. Tage kunde inte motstå frestelsen. Han blåste ut den fladdrande lågan. Petra stod där bestört. Det var som om den egenmäktiga handling Tage utfört, då han släckte tändstickan, visade henne att hon sedan gårdagen givit en annan rätt att bestämma över sig. Med en liten känsla av obehag tänkte hon tända på nytt. Men en hand lades över hennes egen.
- Å, tänd inte! bad Tage.
Asken föll med ett lätt buller till golvet. Tage drog henne in i sin famn. Han sökte föra henne med sig till soffan, men visste inte var den fanns.
- Men hjälp mig då! mumlade han.
Petra log för sig själv.
Ännu hittade han då inte överallt i hennes hem!
Hon förde honom dit han ville. De gingo över mattan, som blinda trevande framför sig, till dess de plötsligt stötte på den låga soffan och föllo framstupa i dess mjuka sköte. Petra satte sig strax upp. Tage rullade runt och lade sitt huvud i hennes knä. Mörkret slöt sig omkring dem: detta eggande nattens mörker, som i sin dräkt gömmer älskandes handlingar, liksom en kvinna under tyget söker dölja sin nakna kropp. Petra for med handen över Tages ansikte, detta ansikte, vars alla drag Hans' lampa nyss belyst. Hon var nära det nu. Hon böjde sig tyst ned för att kyssa hans mun. Han, som låg där med slutna ögon, märkte icke först att hon lutade sig ned. Hon fann icke hans mun. Hon förnam då en plötslig oförklarlig skräck. Det var som om hans ansikte glidit undan, och fastän hans tyngd pressade hennes knän, famlade hon ut i tomheten. Hon skulle länge efteråt minnas denna skräck. Den isade henne som ett förebud om en kommande olycka. Och natt efter natt skulle hon sedan vakna, kännande tyngden av hans ljusa huvud som en mara mot sitt bröst, därför att hon visste att hon icke skulle kunna trycka sina läppar mot hans mun.
Tage spratt till. Han lyfte upp sitt ansikte mot Petra och mötte hennes läppar. Han såg icke denna kvinnomun som han kysste. Där han låg i mörkret, sög han flämtande in hennes kyss. Och för hans ögon flammade det av röda läppar. Kvinnor som han följt i en vårnatts skymning, ansikten av förbiilande som snuddat vita och trånande innanför en gatlyktas cirkelring av ljus, kvinnor som han åtrått, men aldrig ägt, skänkte honom genom denna mun sina heta kyssar, fyllda av löften om en äntlig och fullkomlig njutning. Bilden av Petra flöt bort i det dunkla vatten, där alla dessa ansikten drömlikt speglade sig.
Han satte sig upp och slog häftigt armarna om henne. Hon kunde icke röra sig. Hon var maktlös inom det stängsel hans armar byggde omkring henne, fångad därför att han ville det, därför att hans vilja, fylld av lust, var starkare än hennes. Petra slöt ögonen. Alla dessa år hade hon bestämt över sig själv och sedan också över Angela. En längtan flämtade upp inom henne att få kasta av sig ansvaret, att få glömma, att få riva bort de band, varmed hon tyglat sina innersta begär, att icke mera vara Petra, den lugna och behärskade, utan blott vara en kvinna som andra kvinnor, levande för stunden. Hon tyckte sig dragas ned i det hav av grå och brusande vågor, varifrån Thomas en gång ryckt henne undan.
Hon kände hur Tage famlade omkring henne med upphetsade händer, försökande att lossa hennes kläder för att komma åt hennes nakna lemmar. Klockan slog inifrån salen. Under vakna timmar hade hon lyssnat till den där klockan som till en vänlig röst. Nu slog den timmen för henne i detta heta mörker, manande henne att lämna sin ensamhet. Hon glömde att det fanns en morgondag, som grå och kylig skulle lura utanför hennes fönster och glida fram till hennes bädd.
Någon kom i trappan på bara fötter. Angela ropade svagt på avstånd:
- Petra.
Hon hade väl trott att Tage gått, och då undrat över att Petra inte kom upp. Det var redan morgondagen som ropade på Petra - plikterna, ansvaret.
- O Tage! mumlade Petra kvävt. Jag måste gå till Angela. Hon får inte se oss så här.
- Men det är jag, som kallar på dig, viskade Tage. Du skall bli min nu.
Åter hörde de Angelas röst, nu närmare:
- Petra, var är du?
Petra ryckte sig lös. Följd av Tage gick hon ut i salen. De stodo i den öppna dörren ut till förstugan. Skenet från Angelas ljus, som hon höll i handen, sände ett fladdrande sken över deras upprörda ansikten. De sågo Angela, en liten gestalt i lång vit nattskjorta, stå ovanför dem i trappan. Ett ögonblick stirrade hon förskräckt på Tage och Petra. Så släckte hon hastigt sitt ljus och sprang uppför trappan in i sitt rum. Hon hade i Petras och Tages ansikten sett en lycka hon inte vetat om. De älskade varandra.
Dörren föll igen efter Angela. Men hon tyckte sig höra ett annat
ljud. Sagans blå rullgardin störtade med ett brak över henne och slets
i tusen bitar.
