Petra hade strax därpå skilts från Tage, och nu var hon ensam. Hennes hjärta slog så hårt. Hon kunde icke sova och ville det icke heller. Hon försökte tänka, men hennes bultande pulsar hindrade henne. I kväll hade hon varit nära att bli Tages, att ge sig åt honom med den frimodighet som kärleken skänker. Men Angela hade kommit emellan. I denna stund då hon glömsk av sig själv velat gå upp i en annan hade Angelas röst kallat på henne. För första gången kände hon Angela som ett besvärande band. Men så tänkte hon på hur Angela stått där i trappan på nakna fötter med ett ljus i handen. Visionen som stigit upp inför Petra vid moderns dödsbädd skimrade ånyo framför henne: människan, ett litet barn, som med ett ljus i handen banar sig väg genom en natt av skuggor och dunkla gåtor. Var det väl meningen att Petra skulle fortsätta sin väg ensam? Det sår hon fått i sin första ungdom smärtade åter. Hade det märkt henne, gjort henne omöjlig för en ny kärleks lycka? Dessa dagar hade hon likväl glömt det förflutna. Hon blommade ju upp igen i en vår rikare än den första,
Nej! Hennes sår hade icke varit oläkligt. Hon ville icke vara ensam. Kärleken kom åter över henne som en härlig storm. Den skakade henne, rev det fina linnet av hennes kropp, visande henne en nakenhet, ett blottat kött, skälvande av åtrå. Hon var skapad som andra under den mantel av dygd och kyskhet ensamheten dessa år svept omkring henne. Som andra! Hon upprepade viskande orden, som om de varit nyckeln till en outsäglig och hemlighets full lycka. I detta ögonblick kände sig Petra genom sitt blods hetta förenad med alla jordens kvinnor, en syster till dem i sin åtrå, i sina brinnande begär. Liksom Tage nyss vid Petras kyss känt skuggorna av åtråvärda kvinnor omkring sig, tyckte sig också Petra nu vara omgiven av kvinnor hon aldrig känt, men som infunnit sig kring hennes bädd då kärlekens storm blåste upp. De viskade i hennes öra, logo mot henne med läppar som kunde kärlekens ord. Hon såg dem och kunde icke finna att hon var dem underlägsen. Hon var formad som de. Hon var sjudande liv, och hos henne skulle nya liv beredas. Världen skulle icke kunna upphöra så länge nya grenar ständigt blommade från dessa kvinnokroppar. Redan såg hon sig som stammoder för ett nytt och lyckligt släkte. Hon skulle bära ett barn och känna ett litet hjärta klappa tätt under sitt eget. Som tusen kvinnor före henne, vilka förnummit kärleken, tyckte hon sig redan höra detta nya hjärtas slag. I allt levande under huden, bland blod och muskler som snart skulle vissna och bli till stoft, sjöng detta barnahjärta livets sång. Jorden drev sina pulsslag igenom det. Det rymde all världens fröjd och ve, därför att det var hela världen. Det var urverket, som fick livets stora klocka att gå och slå. Det var växtlighetens innersta märg, som kom träd och blommor att grönska och saven att droppa och dofta.
Petra böjde sitt huvud ned mot bröstet. För henne var detta en av dessa stunder, då livets skönhet plötsligt uppenbarar sig. Sällsynta ögonblick, som sedan kasta sitt ljus över vardagars gråhet! Hon tyckte sig glida in i en vit stillhet, en söndag utan klockklang och utan röster. Hon var på en flod, vilkens stränder hon icke kunde skönja, emedan allt här hade evighetens oändlighet. Ett stort vatten vaggade henne, men hon hörde icke vågornas slag. Hon förnam dem blott som milda och ljuva smekningar. Hennes panna blev lätt. All oro, alla önskningar försvunno. Och plötsligt skälvde rymden till. Ett skimrande ljus från en jättesol fyllde hela luften, som rann fram som smältande guld. Och i detta gyllene sken stego plötsligt flodens stränder upp som hägringar. Träd böjde sig fram över vattnet. Deras kronor hade en genomskinlig grönska, och deras blad speglade sig orörliga i floden. Ett träd var översållat av rosenröda blommor. Detta rosenröda träd brann som ett ensamt hjärta bland allt det gröna. Blommorna rörde sig sakta för en knappt märkbar vind, och från dem steg då upp en sång som av tusen fåglars strupar. Petra hade velat stanna här, gå in i skogen och låta sina fötter sjunka i den mjuka mossan, men hon kunde inte nå stranden. Det rosenröda trädet, fyllt av blom, försvann för hennes blickar. Det gyllene skenet dog bort. Stranden blev till intet. Och åter var rymden vit, stilla, oändlig.
Då flögo två fåglar genom himmelens sky med stora tysta vingslag. De höjde sig, sänkte sig åter, och en sval vinge rörde lätt vid Petras panna. Beröringen väckte en längtan så stark att hennes bröst blev glödande. Ett utrop undslapp henne. Hon ville följa dessa fåglar, flyga bort till det fjärran osynliga, dit hennes blickar icke kunde nå. Men de båda fåglarna blevo mindre, de försvunno, och kvar i luften dröjde endast fläkten av deras stora vingar.
Petra öppnade ögonen. Hade hon drömt? Hon lade handen över sin panna, där fågelns vinge nyss dröjt. Då mindes hon Tages kyss. Och åter kände hon tyngden av hans huvud mot sitt knä.
Förvirrad av dessa stridande känslor som tumlat om med henne, böjde hon sig ned för att kyssa den mun hon längtade efter. Men samma skräck hon nyss känt i salongen grep henne åter och väckte henne. Hon kunde icke finna hans mun.
Den gled undan och lämnade henne ensam i nattens mörker.
