- Project Runeberg -  Den blå rullgardinen /
Kapitel III, om Angela och rullgardinen

Author: Agnes von Krusenstjerna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

III.

De första morgnarna Angela vaknade i sitt nya hem tänkte hon alltid på sin mor. Hon tyckte att hon strax innan hon gled ut ur sömnen hört hennes röst kalla på sig. Då trollades innanför hennes slutna ögonlock fram bilder av det hon farit ifrån. Dessa bilder hade en morgondagers ovissa, svagt skimrande ljus över sig.

Där är den lilla stadsvåningens vita barnkammare med sin underbara ljusblå rullgardin, på vilken ett slott med torn och tinnar reser sig mot en blå bakgrund. Angela älskar den rullgardinen. Den är fylld av sagans liv. Inne i slottet bor en prinsessa, som alltid leker med små besynnerliga dockor, som kunna gå och tala och blinka med ögonen. Och prinsessan är vaktad av en ond fe, som ibland på elakhet förlamar dockorna så att de sluta sina tindrande ögon och få prinsessan att gråta. Men bakom slottet finnes, fastän Angela ej kan se det, en damm med vita svanar och där guldfiskar simma. Och ännu längre bort bakom dammen står en mörk skog, och där inne döljer sig stugan av pepparkaka och karamell, där häxan lurar, hon som ville steka Hans och Greta i sin ugn. I skogen flyger också en förgylld näktergal, som drillar så ljuvligt att tonerna förtrolla en kejsare och hela hans hov. Så ha de sagor Angela hört av barnjungfrun och modern vävts in i rullgardinen och förhäxat den. Den hänger som en skiljemur mot dagen, skyddande nattens drömmar och alla halvvakna sällsamma fantasier.

Dörren till moderns rum står halvöppen. Angela tycker att det alltid lyser sol genom springan. Modern sjunger. Hon är glad. Hennes röst nynnar melodier, som Angela aldrig hört någon annan sjunga. Så står modern i dörröppningen. Solen spinner sina strålar om hennes ljusa hår. Men hennes ögon äro alldeles svarta. Angela springer på bara fötter över golvet. Hon fattar moderns händer, som äro varma och mjuka och dofta av en god tvål.

Så växlar bilden.

Angela sitter i skolklassen. Framme vid katedern står lärarinnan med pekpinnen i handen. Hon har en grov röst, helt olika Angelas mors. Vid Angelas sida sitter en flicka, liten som hon själv. Hon heter Rosa. Hon suger på en karamell. Och det får man förstås inte göra i klassen. Angela avundas Rosa den skära karamellen, som hon ser skymta mellan hennes vassa små tänder. När lärarinnan vänder ryggen till, tar den odygdiga Rosa ut karamellen och håller upp den framför ögonen på Angela. Då kan inte Angela motstå. Snabbt sträcker hon fram munnen och fångar karamellen. Så gott det är! Sötsaken smälter i Angelas mun. Hon suger och suger. En fluga surrar kring den vita lampan i taket. En stor fluga som fyller hela salen med ett sövande ljud. Nu skall Angela svara på en fråga. Men hon kan inte för karamellen. Då får hon till straff att stå upp en lång stund rak vid sin lilla pulpet. Hela klassen tittar på henne. Hon blir varm i ansiktet, och tårarna komma henne i ögonen.

Nu en annan bild.

Det är afton. På bordet i salen är lampan tänd och kastar sitt ljus över den röda duken. Angela läser sina läxor i boken som har så stora och tydliga bokstäver. Mittemot henne sitter modern och syr. Ovanför hennes huvud hänger på väggen ett stort porträtt av Angelas far. Angela tittar från modern upp på porträttet. Hon tycker att dess ögon med en glad blick se ned på dem vid bordet. Hon minnes icke så mycket sin far. Bara hans röst kommer hon ihåg. Den hade en djup och varm klang, som om den ville hölja henne i ett mjukt kläde. Angela sträcker fram sin hand över bordet. Hennes pekfinger är blått av bläck för att hon doppat pennan för djupt. Hon tänker smeka modern, men så får hon se sitt pekfinger och börjar suga på det. Det smakar sött på ett kväljande sätt. Kokerskan Anna kommer in med ett fat nybakade kakor. Hon ställer dem mittpå bordet, och de dofta gott. Vart tog nu modern vägen? Å, det kommer en vagn och hämtar henne, hon skall till sjukhuset som ligger utanför staden. I skolan äro alla så vänliga mot Angela. Lärarinnan med de sträva fingrarna klappar henne på kinden. Någon talar om döden, men Angela vet inte riktigt, vad döden är, fast hon hört att människor bruka dö. Då försvinna de. Man kan leta så mycket som helst, men man hittar dem inte ändå. Det är besynnerligt.

Men en ny bild för undan tanken på döden och de sista dagarna i hemmet.

Där är gården som hör till huset i staden. Den är djup och mörk, omgiven av glittrande fönsterrutor. Angela är rädd för gården. Hon tror att någon bor i den lilla tvättstugan, från vars svarta skorsten det ibland stiger upp rök och gnistor. Något besynnerligt väsen i släkt med Hans' och Gretas häxa. Men det tror Angela bara för att hon genom den halvöppna dörren skymtat det stora bryggkaret, och under det brinner nästan alltid en eld. Denna dag kommer det en blind gubbe med blå glasögon, ledd vid handen av en liten gosse, in på gården. Angela ser dem från sitt fönster. Gossen vänder ett litet blekt ansikte med mörka ögon upp mot de glittrande fönsterrutorna. Den blinde gubben tar en bucklig fiol ur ett fodral och börjar spela. Ömkligt gnisslande toner skära genom luften. Uih, i - i. Det är inte vackert. Angela vill hålla för öronen, men hon gör det ej, ty gossen tittar just på henne. Så börjar den lille sjunga. Han har en klar, hög röst, och han sjunger ord på en sorgsen melodi. Angela känner inte till den sången. Men hon tycker aldrig hon hört något så vackert som den lille gossens röst. Fiolen spelar allt svagare, den höga sången stiger upp över gården och svävar bort över hustaken mot himlen som är blå och hög. Nu kommer en gumma ut från bottenvåningen. Hon har en slaskhink i handen, och när hon hastigt slår ut den, rinner alltsammans över rännan, och en gul flod av smutsigt vatten och potatisskal letar sig över gården. Angela ser att gossen står mitt i det stinkande vattnet och sjunger. Men han bryr sig inte om det. Hans ansikte lyser vitt, och ögonen blänka. Nu blir. det tyst. Gossen lyfter av sig mössan och sträcker. den bedjande mot Angela. Angela förstår. Hon vinkar åt honom, gör tecken att hon strax skall vara tillbaka, och så springer hon in i våningen för att finna rätt på sin mamma och få en slant till gossen. Men Angelas mor är utgången, och när Angela ber kokerskan, slår denna ifrån sig med händerna och. muttrar:

- Sådana där springa här jämt!

Å, vad Angela är förtvivlad. Hon har ju lovat gossen med den vackra rösten en slant, och nu sviker hon honom. Han är nog hungrig. Han var ju så blek. Och han står där mitt i slaskvattnet och sjunger. Nu vågar inte Angela gå fram till fönstret, när hon ej har något att ge. Hon stannar inne i barnkammaren och lyssnar på sången. Den ber och klagar, den vill henne något. Det är varmt i hennes rum, möblerna äro vita och vackra, en hop leksaker ligga slängda i ett börn. Här bor hon, och nere på gården står en gosse som fryser och sjunger. Då tar det i tamburdörren. Det är Angelas mor som kommer. Angela skyndar till henne, förklarar i en hast och får en slant. Med den rusar hon fort nerför trapporna. Men när hon hunnit ner på gården, ha gossen och den blinde gubben försvunnit.

Angela springer ut på gatan. Nej, hon ser dem ingenstans. Människor gå förbi med glada och rosiga ansikten. Ett barn drar en leksakshund på hjul. En blänkande vagn rullar bort. Solen skiner från en blå himmel. Det var bara inne på gården det var så mörkt. Angela går långsamt uppför trapporna igen. Hon är ledsen. Hon förstår inte riktigt varför. Något sällsamt har snuddat vid henne. Hon kan inte glömma den stackars gossens ögon. Och på kvällen, då hon ligger i sin bädd, undrar hon vart gossen och gubben togo vägen. Vart alla människor taga vägen. Hon tycker att varje dag nya ansikten skymta förbi henne och åter försvinna. Hon har för första gången upptäckt världen utanför sitt hem.

De där morgnarna på Eka, då Angela låg och tänkte på allt detta, blev hon förskräckt, när Petra så plötsligt stod vid hennes säng. Angela blinkade med ögonen och såg undrande på Petra.

Rullgardinen for i luften. Det var en vanlig svart rullgardin, inte den ljusblå sagans rullgardin Angela nyss sett i sina yrvakna drömmar.


Project Runeberg, Sat Dec 15 17:23:17 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rullgard/k3.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free