- Project Runeberg -  Den blå rullgardinen /
Kapitel VIII, om Elsa Lindblom

Author: Agnes von Krusenstjerna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VIII.

Petra lade långsamt ihop ett brev hon nyss läst. De sutto vid frukostbordet. Petra trummade med fingrarna mot duken och såg framför sig. Hon såg rätt in i ett klassrum, där en hop unga flickor voro samlade för en lektion. Själv satt Petra där i rödrandig blus och nedvikt krage och med fläta på ryggen. Framme vid katedern lutade sig lärarinnan över en bok. Det var denna oro i rummet som alltid innan läxförhöret började. Ett par flickor borta i klassen tisslade med varandra. Man hörde bara deras s-ljud, skarpt framviskade så att det lät som ett väsande. Någon hackade nervöst med pennan mot pulpetlocket. En annan reste sig plötsligt med skrapande fötter för att titta bort mot lärarinnan.

Solen, som just börjat värma, ty det var vår, föll i en strimma över golvet och tindrade i karaffinen och vattenglaset på katedern. Plötsligt ramlade pekpinnen med ljudet av ett pistolskott, som kom nitton flickor att hoppa till i bänkarna, ned på golvet. Petras knäkamrat reste sig hastigt och gick tyst fram och lade pekpinnen på bordet med en nigning.

Det var Elsa Lindblom, klassens ljus och lärarinnornas stolthet och förtjusning. Petra passade då på och tittade i hennes skrivbok, som låg uppslagen på pulpeten. Det var en sak hon ville ha reda på och själv behövde för sin skrivning. Hon mindes ännu denna stil, samma stil som hon nyss känt igen i brevet hon just hade framför sig, fastän den med åren blivit mera spetsig och driven, med höga upprättstående bokstäver, raka staplar och ordentliga komman och punkter. Men när Petra med hemlig tillfredsställelse kommit till det hon ville se, slogs boken igen mitt framför näsan på henne, och hon uppfångade en harmsen blick ur Elsas blå ögon. Sådan var hon!

Inget fusk! Ordning och ärlighet! Det var förargligt, men Petra kunde inte låta bli att tycka om henne ändå. Elsa var ljus och mager med ett blitt ansikte, varur ögonen kisade närsynt och uppmärksamt. Petra hade många gånger sökt taga efter henne, försökt sitta stilla som hon, vara uppmärksam som hon, men det var omöjligt för hennes mera livliga temperament.

När de båda flickorna slutat skolan, hade de skilts åt. Elsa ville bli lärarinna och for till Stockholm för att utbilda sig. Hennes far, som varit lärare, hade för länge sedan dött. Elsa måste tänka på att sedan kunna försörja sig och sin mor. Men då hennes examen var nära, dog också hennes mor. Hon fick sedan plats som lärarinna i Uppsala, i samma stad, där Hugo och hans hustru Lucie bodde. Genom dem hörde Petra att hon någon gång var på besök i deras hem. Hon undervisade i historia i de högre klasserna, och hon hade icke Angela till lärjunge.

Petra tog upp brevet igen, Hon tyckte det var något besynnerligt med det trots den för henne så välkända stilen med de upprättstående bokstäverna och de stela och raka staplarna. Men det berodde väl på att det gått så många år, sedan hon hört något av Elsa. Elsa skrev ändå för en bestämd orsaks skull. Betty hade annonserat efter en ny guvernant för Gotthard och Edla. Den de haft förut hade slutat på våren för att gifta sig. Det var den annonsen Elsa nu sett. Hon skrev att hennes läkare ville att hon skulle begära ledigt från skolan på ett par år och helst skaffa sig någon plats på landet. Hon hade blodbrist, hon blev lätt andfådd, men det var dock ingenting som hindrade henne från att taga tjänst som guvernant. Det var inte något lidande, som hon besvärade andra med. Och hon var så kär i barn. Nu ville hon skriva först till Petra, eftersom de voro gamla vänner. Och så var ju Hugos dotter hos henne. Hon skulle tycka om att undervisa Hugos dotter. Kanske Petra ville låta henne komma på ett par dagar, så att de finge tala om saken?

Hon föreföll så ivrig att få platsen. Petra tänkte att Hans och Betty skulle bli förtjusta att få en utbildad lärarinna till sig. Sådana var det ont om. Skulle Elsa passa där? Petra såg åter för sig den magra flickan med de närsynta kisande ögonen.

Hon frågade Angela:

- Kommer du ihåg tant Elsa?

Angela tittade upp från sitt mjölkglas.

- Hon var snäll, mumlade hon. Hon var ofta hos oss.

Detta förvånade Petra. Hon hade aldrig hört att Elsa och hennes brors familj varit så intima vänner.

Ett par dagar senare talade Petra med Hans och Betty, vilka, som hon trott, genast blevo intresserade. Så kom det sig att Petra skrev ett brev och önskade Elsa välkommen till sig.

Elsa kom åkande en dag i sufflettvagnen, som Petra skickat till stationen. Den dagen regnade det, ett fint duggregn som insvepte parken och huset i en tunn dimma. Hon steg ned från vagnen och upp på verandan, där Petra och Angela stodo för att välkomna henne. Det var nära att Petra ej känt igen Elsa. Hon var inte alls mager längre. Hon hade blivit fet på ett oformligt sätt, som de ofta bli, vilka föra ett stillasittande liv.

Hennes höfter voro breda och vaggade under regnkappan, kinderna voro bleka, och hon bar tjocka glasögon, bakom vilka ögonen syntes, icke närsynta och kisande som förr i skolan, utan stora och blanka med en god och mild blick.

- Ja, här är jagl sade hon leende.

Petra log också. Rösten med den lätta skorrningen kom henne att åter tänka på sin knäkamrat i klassrummet. De åto middag inne i matsalen. Där var en fuktig luft, som det ofta blev, när det regnade ute och ej hade eldats på länge. Elsa åt med god aptit. Hennes glasögon blänkte i det svaga ljuset som föll in genom fönstren. Emellanåt betraktade hon Angela.

Då kom det en blick av vemodig längtan i hennes ögon. Petra observerade det och undrade däröver. Av hänsyn till barnet talade de ej om hennes föräldrar. Elsa berättade om ett pensionat hon vistats på under sommaren. En trång krets av skvaller och små historier. Hon skrattade själv däråt. Där hade varit en notarie, som friat till en ung flicka. Deras kärlekshistoria hade girigt och i detalj följts av trettio tanter.

- Till mig friade ingen alls, sade Elsa då, och höjde rösten vid alls, så att hennes ord fingo en så komisk betoning.

Angela lutade sig tillbaka i stolen och skrattade uppsluppet. Med ens kände hon igen tant Elsa. Så hade hon suttit hemma vid hennes föräldrars middagsbord, stoppat sig full med mat, pratat och fått dem att skratta. Angela tyckte det var lustigt att hon skulle bli deras lärarinna. Som om Elsa känt barnets tankar, sade hon också:

- Vi hade roligt, din pappa och mamma och du och jag.

En plötslig rodnad färgade hennes kinder röda.

Nästa dag var det åter vackert väder. Elsa kom ned till frukostbordet i bomullsklänning och sandaler. Hon var icke riktigt vaken än. Det ljusa håret föll ned över hennes breda panna. Petra kände alltjämt icke igen skolflickan Elsa. Trots sin klumpighet och fetma såg hon mera flickaktig ut nu, än hon gjort i skolan, då hon uppmärksamt anammat varje ord av lärarinnorna och hindrat Petra från att fuska och skriva av ur hennes ordentliga skrivbok. Hon hade varit ett brådmoget, lillgammalt barn. Nu, när hon vuxit i denna brådmogenhet, verkade hon barnslig, rentav litet dum. Det flög för Petra att numera skulle Elsa nog inte hindrat henne från att fuska. Hon skulle beredvilligt lämnat sin bok till hjälp. Ty hon var god och ville alla oändligt väl, det såg man strax. Kanske gömde hon på någon erfarenhet, som lärt henne att livet är så strängt att man själv icke får vara sträng mot andra. Petra förstod att Elsa och Betty utomordentligt bra skulle trivas ihop.

Det var Elsa som tog Angela med till ön, vilken alltjämt för Angela hägrade som något avlägset och sagoaktigt. Det var vackert: denna strålande genomskinliga luft som sensommaren gärna skänker sina sista älskade barn, dagarna som glida in mot hösten, redan förkortade, blossande och doftande av sol och blommor, innan de rysande och undergivna låta hölja sig i skymningen och mörkret och kylan, som kommer så fort, då solen sjunker mot horisonten. Elsa rodde med kraftiga tag, men hon var icke van att ro, och vattnet stänkte i kaskader av pärlande och gnistrande droppar om båten.

Angela var hänförd. Här satt hon mitt ute på vattmet bland de gula näckrosorna och kom allt närmare den lilla ön i sjöns mitt. Runtomkring ön växte vass. Den bugade sig susande och frasande, då båten gled in mellan vasstråna. Man kunde se botten här, en gul lerig botten, och när årorna träffade den, bubblade och kokade det, som om leran blivit brännhet av solen, och vattnet grumlades och blev gult och ogenomskinligt. Där for en trollslända, ljusblå, glittrande. Den fladdrade av och an mellan vassen, stod så plötsligt stilla med darrande vingar, vilka glänste som av guldstoft. Vasstråna böjde sig mot Angela, slogo henne på halsen eller på kinden, så att hon måste skratta. En fågel flög vinande upp och försvann i det blå som en liten svart prick. En svärm av flygfän med långa svarta ben hoppade över vattenytan, och små fiskar, randiga med smala och livliga kroppar, kilade hastigt fram och försvunno med några slag av stjärten. Vassen och ön voro en värld för sig, flytande på ett blått och solbelyst vatten, helt skilda från fastlandet. En värld mera främmande, mera poetisk och som sällan stördes av människor.

Det syntes också, då de stego i land på ön, att ingen varit där på länge. Ingen lie hade härjande farit fram över gräset, som växte så högt, och dess färg var saftigt grön, mycket grönare än i parken, som om jorden varur det växte vore fuktigare och fetare här. Och där funnos blommor ännu, prästkragar och klöver, ja till och med midsommarblomstret blommade än. Låga albuskar kantade stranden, och mittpå ön stod en mörk gran och bredde skyddande ut sina grenar.

Elsa och Angela klevo försiktigt omkring, rädda att trampa på blommorna. På en sten övervuxen av skär och röd Sedum med tjocka blad slogo de sig ned. Vattnet slog mot stranden i små porlande vågor. En stor fågel kretsade över deras huvuden och försvann med seglande vingslag in mot land.

Var det den sista sommardagen? Ingenting varslade om hösten och vintern. En söt och frisk doft av blommor och gräs omsvepte dem.

Angela böjde huvudet bakåt och såg upp mot himlen.

Så blå, så klar den var. När kvällen kom, skulle stjärnorna blossa upp, himmelens blomster med gula, lysande kalkar. Och Angela skulle se dem från sitt fönster, sträcka händerna efter dem och icke kunna nå dem.

- Kom, så bada vi, sade Angela plötsligt.

Elsa tvekade, men också henne lockade det porlande blå vattnet. Intill stranden var bottnen av sand, refflad och fin. Det såg så inbjudande ut. Hon kunde icke motstå, fastän hon var generad att klä av sig tillsammans med detta barn.

Angela hade snart vrängt av sig sin lätta klänning. Ett strumpeband krånglade. Det ville ej gå upp, det hade snott sig om knappen på strumpan. Hon ville icke be om hjälp, utan arbetade med det, tyst och varm av ansträngningen. Äntligen! Hon skyndade att befria sig från de andra kläderna. Vinden kom farande och svepte öm och het över hennes oskyddade kropp - så liten, så vit och spenslig.

Hon vände sig om, då hon hörde bara fötter försiktigt tassa över gräset. Det var Elsa som gick mot vattnet. Angela flämtade av häpnad, och hon blev rädd, som om hon fått syn på ett vidunder. Hon hade icke sett någon vuxen människa naken förut. Detta stora, breda, vita var icke längre Elsa, som nyss suttit på stenen bredvid henne. Det var något annat, något tungt och hemskt, som trampade ned och knäckte de vackra blommorna och det vajande gräset. De breda skuldrorna, höfterna så feta och vaggande, den stora baken, de grova låren... Lukten, som kom med vinden, förde med sig en frän dunst till Angelas näsborrar. Under kläderna, som suttit så ordentligt hopfästa, under banden och strumporna, lurade detta stora djur, som man icke visade, icke ens tänkte på. Det var besynnerligt, som om Elsa plötsligt delats i två helt olika väsen. Angela hade helst velat krypa bakom granen och bara sett på blommorna, de vackra och behagliga, som sände ljuva dofter omkring sig och böjde sig lätt för vinden. Men nu hördes ett plaskande. Det var Elsa som sänkt sig ned i vattnet.

Då sprang Angela ut halvblundande mot solen. Den fina sanden for in mellan hennes tår och kittlade henne, så att hon skrek. Vattnet var ljumt som luften hon inandades, och det var så grunt vid stranden att hon måste sätta sig ned för att få vatten över sig. Längre bort såg hon Elsa. Hon låg på magen på sandbottnen och plaskade med benen så att vattnet yrde upp. Hon hade tagit av sig glasögonen och kisade närsynt och vänligt leende bort mot Angela.

- Är det inte skönt? ropade hon.

- Jo visst, svarade Angela.

Hon tittade skyggt efter den vita kroppen. Men nu var den nästan dold. Angela såg endast en vit buktande yta, förstorad av vattnet och de dallrande ljusreflexerna. Då njöt Angela förtjust sitt bad. Skrattade och plaskade. Fick vatten i munnen och hela kroppen full med små fina kittlande sand- korn. Vassen skymde utsikten för henne. Den reste sig hög och grön runtomkring platsen, där de badade. Solljuset spelade i strimmor och fläckar mellan vasstråna. Inte ett ögonblick var det stilla på vattenytan. Några barkbitar och strån flöto på vattnet, fastnade vid vassen och lågo och skvalpade, speglande sig i vågorna, så rycktes de loss och seglade vidare in i vassen och fastnade på nytt. Solen brände från himlen. Elsa visade Angela, hur hon skulle badda sin hjässa för att skydda huvudet, så att hon ej fick ont av värmen. Men då Angela kände Elsas varma hand på sin kropp, dök hon undan, skrämd på nytt vid minnet av synen på stranden.

Elsa gick upp. Hon ropade på Angela. Men Angela rörde sig ej. Hon tittade envist åt motsatt håll. Nu hörde hon den andra springa över gräset. Angela såg på vattnet, på vassen, på den blå himlen. Inte förrän Elsa ropade att hon nu strax var klädd, vågade Angela sig upp ur vattnet.

Hon fick hastigt på sig kläderna. Där stod Elsa, redan åter i bomullsklänning och sandaler, och glasögonen hade hon satt på sig. Då suckade Angela lätt och belåtet.

När de rodde hem igen, sade Angela plötsligt:

- En knapp har gått upp i tants blus.

Elsa vilade på årorna och knäppte hastigt igen om sig. Och Angela suckade åter av lättnad, som om hon varit rädd för att det där vita, breda och fett skälvande skulle sticka fram under Elsas kläder på nytt.


Project Runeberg, Sat Dec 15 17:23:17 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rullgard/k8.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free