Långt bortom fjärdens våg,
långt bortom fjällets topp
du ensam dagen såg
och växte ensam opp.
Jag saknade ej dig,
jag sökte ej din stråt,
jag visste ej en stig,
som skulle lett ditåt.
Jag kände ej din far,
jag kände ej din mor,
jag såg ej, var du var,
jag såg ej vart du for.
Liksom den bäck, där rann,
för den, som rinner här,
vi voro för varann,
så länge du var där;
två plantor, mellan dem
en äng i blomning står;
två fåglar, som fått hem
i skilda lundars snår.
O, andra nejders son,
vi flög du dädan, säg?
O, fågel långt ifrån,
vem styrde hit din väg?
Till hjärtat, som var kallt,
säg, hur du lågor bar!
Hur kunde du bli allt
för den, du intet var?
