Lutad mot gärdet stod
gossen vid flickans arm,
såg över slagen äng:
»Sommarens tid har flytt,
blommorna vissnat re'n;
skön är din kind likväl,
rosor och liljor där
blomstra som förr ännu.»
Våren kom åter; då
stod han allena där!
Flickan var borta, -- låg
vissnad i jordens famn;
ängen var grön igen,
leende, blomsterrik.
