Flickan gick en vintermorgon
i den rimfrostströdda lunden,
såg en vissnad ros och talte:
»Sörj ej, sörj ej, arma blomma,
att din sköna tid förflutit!
Du har levat, du har njutit,
du har ägt din vår och glädje,
innan vinterns köld dig nådde.
Värre öde har mitt hjärta,
har på en gång vår och vinter,
gossens öga är dess vårdag,
och min moders är dess vinter.»
