Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stämningar, blir den så mycket märkligare i skaldens
utveckling, som man deri spårar en äkta konstnärlig
kris både i afseende på innehållet, då den för en
tänkande betraktare blir det yttre tecknet af en
våldsam, men grundlig befrielseakt, och äfven hvad
formen beträffar, då den i antikens helsokälla renade
formkänslan här tager afsked af ungdomsförebilder,
hvilka i enlighet med tidens allmänna riktning
helt naturligt hade någon skiftning af romantisk
öfverdrift. I alla de öfriga röjer sig redan den
öfverlägsne stil-mästaren, som af antiken lärt
sig att plastiskt och klart utmejsla sitt ämne,
utan att för formen förlora sig sjelf, sin person
och sin nationalitet, samt utan att mista i värme
och lif, hvad han vann i form och klarhet. Så är
i Elgskyttarne den kommande episke skalden redan
färdig; i de Serviska folksångerna aflägger han en
öppen bekännelse om den lyrik, han för sin del
anser vara den naturligaste och friskaste, och i
Idyll och epigram visar han, huru denna grundsats,
tillämpad af en sann konstnär på åskådningar och
erfarenheter, som han sjelf haft, kan frambringa
verk, hvilka i stil och behag äro att jemföra med
Thorwaldsens reliefer: så sanna, så lefvande och
uppfriskande äro de. Runeberg visade sig således
genast såsom en klassisk skald i ordets allra bästa
bemärkelse, nemligen icke härmande de gamle i deras
yttre manér, utan utspejande hos dem med skarpt öga
sjelfva den inre hemligheten i deras skaparekraft,
deras skönhetssinne och deras måttfulla lagom.
Runebergs första uppträdande inför allmänheten
var förknippadt med en liten händelse, som vi här
taga oss friheten återgifva efter en finsk källa.[1] Der berättas,
huru en afton år 1826 en skara ungdom
var samlad hos erkebiskop Tengström, der man roade
sig med pantlekar, och huru en af de sista panterna,
som framkommo, tillhörde en student, hvilken, efter
en hviskande öfverläggning de unga damerna emellan,
sedan någon af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
