Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
all verkliga förhållanden och alldeles förrycka
blicken, ifall det användes i tid och otid. Derjemte
medför det gerna en böjelse att skapa allegorier, ty
liksom de olika naturföremålen göras till menskliga
väsen blott genom höjande af deras naturlif till
andliga former och uttryckssätt, så kunde äfven ett
abstrakt begrepp, en egenskap, en tanke, höjas till
värdighet af en lefvande ande och såsom sådan inläggas
som själ i en form, med hvilken den i sjelfva verket
icke egde något gemensamt. Af båda dessa förvillelser
finner man hos Runeberg intet spår. Han ser naturen
sådan, som hon är; han älskar henne med skaldens
hängifvenhet och han tecknar henne kärleksfullt;
men han är alltid sann och trogen, han sträfvar icke
att adla henne genom att flytta henne upp i en sfer,
som är för henne främmande, ty hon har liksom allt sin
adel i sig sjelf genom att vara just det, hvartill hon
är ämnad, och ingenting mera. Att åter den allegoriska
framställningen icke skulle älskas af en skald med
Runebergs naturfriska sinne och för det lefvande och
verkliga öppna öga, torde ej behöfva ådagaläggas, och,
oss veterligt, skall man ej i hans dikter kunna påpeka
några yttringar deraf, utom någon gång i Svartsjukans
nätter, och om denna dikts förhållande till hans
diktning i allmänhet har redan ofvan blifvit taladt.
Om Runeberg sålunda alltid fattar naturen enkelt
och rätt fram och ej af henne gör något annat än hon
verkligen är, ej symboliserar henne, hindrar detta
honom dock icke att ur det naturens lif, som han
genom förtroget umgänge så i botten känner, hemta sina
bilder och liknelser. Äfven detta utgör en märkvärdig
och lärorik sida af hans författareskap. Likasom han
i allt annat är naturlig, sund och måttfull, så äfven
i användandet af bilden. Här visar sig mest i ögonen
fallande hans likhet med de största mästare, sådana
som Göthe och Homerus. Det måste nemligen erkännas
som sanning, att den poetiska bilden och liknelsen,
huru nödvändig den än är för den konkreta åskådning,
som skalden vill framkalla för sin läsare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
